I tiden före ”Köp-slit-släng” var det hemsytt och hemstickat som gällde. 

Foto ovan från Johanneshov 1943, av Johansson, Svenska Dagbladet (CC BY)

Anna från Burspråksvägen minns 70-talets engångstrosor av förstärkt mjukpapper, som användes en dag och sedan slängdes. Varifrån kom den idén? Hängde det kanske ihop med Lena Larsson – hon som 60-talet även kallades ”Slit-och-släng-Larsson”?

För så var det minsann inte på ”vårt” 40/50-tal. På Stadsmuseet finns bilden ovan av lekande barn bakom de nybyggda husen i Johanneshov anno 1943 (vilket syns på vedstaplarna). Hur mycket som var hemgjort i deras utstyrsel vet man förstås inte, men slängde gjorde man inte i första taget – man lappade, lagade och ändrade.

Anna minns att de flesta kvinnor tydligen sydde mycket på 1950-talet, för det fanns sybehörsbutiker lite här och var. På Östermalm dröjde sig en fantastisk, mycket gammaldags sybehörsbutik kvar till 1978(?). Det var en liten butik, drevs av två äldre damer, och där såldes det trikåvaror, massor av olika knappar, sytråd i hundratals nyanser, nålar av alla slag, resårband, och olika slags band i mängder! Hur kunde alla dessa små butiker som fanns överallt i bostadskvarteren bära sig? Hyrorna måste ha varit blygsamma på den tiden.

Enskedebil46Lena minns mycket väl hur det såg ut inne på Helmstedts sybehör, vår granne på Skärmarbrinksvägen där jag ibland var med mamma och handlade och som tydligen, enligt en annons jag hittade, egentligen hette ”Anny Helmstedt Strump- Garn”. Tyvärr har jag ingen bild inifrån den affären, men inredningen var ungefär som på bilden från Kitzings sybehörsaffär på Storgatan 15 – även om jag inte tror att expediten var lika gammal.

Kitzings-sybehör-57
Kitzings sybehörsaffär 1957, Petersens, Lennart af (CC-BY)

Men så hade också fru Kitzing stått där bakom disken i 53 år när huset 1957 skulle rivas och ersättas med Industrihuset. Det var därför bilderna togs och åtminstone ett tidningsreportage gjordes. Visserligen sa en av de gamla kunderna till tidningen: ”Vi östermalmsfruar skall skicka en deputation och säga ifrån att vi inte finner oss i att Kitzings försvinner”, men det verkar inte ha hjälpt, Industrihuset byggdes ändå. Det vet jag, som jobbade där ett antal år senare.

Min klasskompis Per-Henrik hade säkert inga hemsydda kläder på sig när vi 1956 klädde upp oss för att följa med elevföreningen till Hasselbacken och provsmaka den nya skolmaten. Men mina finkläder hade mamma stickat, både klänningen och koftan. Koftan var lite insvängd, med skört, precis som dåtidens dräktjackor minns jag, och klänningen piffades som synes upp med en vit krage.

Hasselbacken (2)

Hur var det nu med Lena Larsson och hennes slit och släng? Hennes historia var (som alltid) betydligt intressantare än så. Bilden visar ”inredningsarkitekten Lena Larsson vid sitt arbetsbord”, medan hennes lilla dotter kryper på mattan.

LenaLarsson-45
Foto: KW Gullers 1945, Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Lena Larsson utbildade sig till möbelsnickare på Carl Malmstens verkstadsskola. I början av 1940-talet fick hon i uppdrag av Svenska Slöjdföreningen (nu Svensk Form) och Svenska Arkitekters Riksförbund (SAR) att intervjua 100 hemmafruar i Traneberg om hur de använde sina hem. Det var arbetarfamiljer som hade blivit trångbodda när de flyttat från landet till stan, och intervjuerna skulle bli underlag för bostadsbyggandet efter andra världskriget (exempelvis i Enskede).

Lena Larsson ansåg att hemmet skulle inredas på barnens villkor: allrum istället för finrum. Och hon borde veta: Med fyra barn (och två yrkesarbetande föräldrar) blev Larssons mediernas mest jämlika familj, under småbarnstiden passande nog bosatt i ett kollektivhus på Wennerbergsgatan, där dagis och middag ingick.

LLarsson-Fladdermus
Lena Larsson monterar ”fladdermusfåtöljen” på NK-bo 1950, Wikipedia [Public domain]
Möblerna skulle vara lätta och funktionella, fladdermusstol och Stringhyllor hade väl de flesta hemma. Däremot visste inte jag att Lena Larsson tillsammans med möbelarkitekten Elias Svedberg redan på 40-talet utvecklade de första möblerna som såldes i platta paket: NKs prisvärda Trivaserie. Ikeas platta paket kom ju först 1956.

1960 skrev Lena Larsson den artikel i Form som gav henne epitetet ”Slit och släng-Lena”. Men syftet var inte att öka den miljöpåverkande konsumtionen. Saker skulle slängas, men först skulle de slitas. ”Köp och släng”-beteendet kom mycket senare.

Med mindre perfektionism och mer engångsmaterial skulle kvinnorna slippa lägga så mycket tid på hemmets vård. Det häftigaste mothugget fick Lena Larsson från en av den svenska konsumentjournalistikens förgrundsfigurer, Willy Maria Lundberg, som i en tv-debatt i ilskan lär ha nypt till sin motstånderska rejält.

Lena Larsson, som enligt familjen aldrig slängde en pryl, lanserade tio år senare även begreppet ”återbruk”. Hennes arkiv finns nu på Nordiska Muséet.

Här sjunger Siw Malmkvist ”Slit o släng” från 1966. Originalet hette ”Lucky Lips”, men på svenska blev det alltså ”Slit och släng”, eftersom det var mycket omtalat ”i tidningar och P2”. Men texten har ingenting har att göra med Lena Larsson, för den fortsätter: ”Slit och släng din bästa (eller färska?) Cadillac, slit och släng din fina båt.”  Och så menade Lena Larsson INTE.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s