Efter en paus för semester och andra inlägg kommer nu del 5 i artikelserien om hur det var att vara med i Nytorp-experimentet.

Undervisningen i enhetsskolan byggde mycket på grupparbete. Skolmöblerna skulle lätt kunna flyttas ihop. I många klasser stod bänkarna i grupper, och barnen fick sitta tillsammans efter eget val, åtminstone så länge samarbetet gav gott resultat. Blev det bus fick de flytta isär. På bilden ovan har Lena och klassisarna Eva-Lena, Monica och Marie grupparbete i korridoren.

Även lärarna samarbetade i högre grad än i andra skolor. I intervjuer förklarade överlärare Signe Bengtsson: ”De behöver inte fördenskull undervisa lika, men de samråder om ämnenas uppläggning. Mer än vanligt hänger det på lärarna om enhetsskolans undervisning ska bli sådan den är tänkt. Och på klassernas storlek . 34-35 barn är för mycket. ”

På Hembygdsföreningen och i bloggen har Elisabeth, som småningom blev lärare och rektor, berättat: ”I efterhand förstår jag varför jag inte tänkte likadant som mina kollegor i skolan. För mig var det självklart med grupparbeten för elever och samverkan mellan lärare.

Det är helt klart att den skola man går i som barn/ung formar en, fast man kanske inte tror det. Jag är evigt tacksam för den möjlighet jag fick!”

Signe Bengtsson har också som exempel på arbetssättet berättat om en fjärdeklass som läser om stenåldern: ”Då får barnen som grupparbete bygga en stenåldershydda av grenar och lera nere i källaren. De gör urtidsdjur i lera, som bränns i skolans egen ugn. Femteklassister som läser om Norge ritar en stor Norgekarta med påklistrade bilder. På sin extratimme i biblioteket letar de reda på lämplig litteratur om Norge, de håller anföranden om Grieg etc. ”

Och Anette har bilder kvar från när hennes klass i femman studerade stenåldern, fick bygga en lerhydda och hade ”stenålderskläder”.

Enhetsskolans elever skulle lära sig att uppträda inför publik. Lena kan för egen del bara komma ihåg ett tappert – och underkänt – försök att hålla föredrag: ”Svettig av nervositet rabblade jag upp alltihop på ungefär tre sekunder – och fick det förödande omdömet: ”Detta var inget föredrag.” Vilket var helt sant.

Sen var jag med och skrev på en pjäs, och det måste ha varit ett grupparbete, för vi hade väldiga diskussioner om hur fågeldräkterna skulle se ut och hur mycket blå ögonskugga älvan skulle ha. Men något uppträdande minns jag inte.”

Fast Tomas kommer ihåg att Elisabeth utan vidare gick fram och sjöng ”Det var dans bort i vägen” inför hela klassen, och att Lena inte bara läste upp sina uppsatser, utan gjorde det med inlevelse.

På bilden är det delar av Lenas klass (femman) som sjunger, medan hon håller upp teckningen hon gjort om just ”Det var dans”.

Även föräldrarna var aktiva. Överlärare Bengtsson har berättat att aulan inte hade något podium förrän en pappa snickrade ihop ett. Han återanvände stockar och bräder från gamla Folkets hus, som just höll på att rivas. Sen fixade en annan pappa tyg till draperier och ridå.

Där uppfördes sedan exempelvis de årliga julspelen.

Bilden är från boken ”Skolbarn” och enligt bildtexten lånade skolan först dräkter som användes för Gamla stans julspel, men sedan sydde föräldrarna ihop likadana för Nytorpsskolan. Dräkterna var gjorda efter Rafaels målningar.

Bilden illustrerar en tidningsnotis om ljusstöpning. Under ledning av en mamma hade man ljusstöpning hela dagen, sist för mammor och pappor.

För föräldrarna fanns även andra planer: Mammorna skulle få dansa för Vera Alexandrowa (som var inspirerad av Isadora Duncans idéer om den fria dansen och kvinnans frigörelse). Papporna skulle få lära sig att laga vardagsmat.

1952 startade Nytorps nybildade föräldraförening kurser i engelska, keramik, hemreparationer, instrumentbygge och sömnad. Överläraren fanns också på plats varje torsdag. 120 mammor och pappor kom första gången och de flesta ville lära sig engelska, mycket för att kunna hänga med när barnen fick lära sig engelska. För det kunde inte många tidigare, även om Lenas mamma en tid kämpade med Naturmetoden.

1956 startade elevföreningen för högstadiet. Lena har bildbevis på att en klasskamrat och hon fick hänga med till Hasselbacken för att provsmaka den nya skolmaten (trots att de ännu inte gick i högstadiet). Det stod om det i tidningen, för kortet är stämplat ”Stockolmstidningens och Aftonbladets Bildservice”. Artikeln finns inte kvar, men Lena minns att det stod att eleverna tyckte väldigt mycket om fläskkotlett: ”Och det gjorde inte jag!”

En del samarbete gick kanske lite långt… Nu, när det är preskriberat, har Tomas erkänt att han och hans kompis fuskade – i sina bästa ämnen dessutom! De tycket att betygen i övriga ämnen var så dåliga att de behövde kompensera för dem.

Så de gick till skolan efter skoldagens slut och ljög för städerskan att de måste hämta sina läxböcker för att kunna läsa på. Hon släppte imponerat in de ”ambitiösa” eleverna – så att de kunde norpa åt sig en skrivning. Sen gällde det bara att inte ha FÖR perfeka svar…

Gossarna påstår att de skäms lite, nu efteråt.

---

”Skolförsöket” – om Nytorps enhetsskola:

1. I nybyggarland vågade man experimentera
2. Så startade den nya ”skolan för alla”. Och lite om den gamla – folkskolan.
3. Om att gå i en skola som först inte är färdig, sen har för många elever och saknar gymnastiksal
4. Ibland avlägsnade man sig långt från de gamla katederföreläsningarna…
5. Grupparbeten och samarbeten
6. Mer internationellt – Bremen-resan 1961