Alla har vi minnen från förorten vi växte upp i, för det mesta triviala sådana som inte gjort avtryck hos andra än oss själva. Där kan inrymmas att man var med om egna eller andras olyckor, om ”farliga” grabbar eller ibland större händelser som gav avtryck även utanför det världscentrum som platsen där man bodde utgjorde.

I mitt fall var detta världscentrum alltså Svedmyra, med i viss mån omgivande områden; Stureby, Enskedefältet och senare Tallkrogen. Angående det förstnämnda var det i stort sett endast biografen Corso som var viktig. Visserligen minns jag att jag som väldigt liten var där med någon vuxen (förmodligen min mor) och badade i en ”plaskdamm”, men det var mer ett undantag. Enskedefältet var uteslutande viktigt p g a skolan, som jag redan skrivit om.

Det viktigaste området utanför Svedmyra var tveklöst Tallkrogen, vilket enbart berodde på att Enskedefältets skola bara hade elever upp t o m klass 6. Inför åk 7 spreds eleverna på framförallt två skolor, Gamla Enskede och Tallkrogen. Som ”Svedmyrian” hamnade jag i den sistnämnda och plötsligt hade jag ett antal nya klass- och skolkamrater. I åk 7 och 8 var vi dock huvudsakligen sorterade klassvis efter stadsdel. Den enda från Tallkrogen i klass 7c (som jag hamnade i) var Kicki Borg.

Däremot började vi knyta kontakter även med Tallkrogsungarna och särskilt intressanta var ju de nya tjejerna – eftersom detta var en ålder då hormonerna bara sprutade. Plötsligt behövde man inte som kille låtsas (eller tycka) att kyssar och sex var äckligt utan tvärtom ville man leka helt andra lekar med tjejerna än tidigare. Chansen att lyckas med det var dock långt ifrån stor. Speciellt för en med dåligt självförtroende (”glasögonorm”) annat än i min verbala förmåga. Då hade jag ännu inte förstått att sådan förmåga för vissa tjejer kunde verka attraherande. Jag trodde att det bara var muskler och idrottsprestationer som gällde – och där var jag hopplöst på efterkälken.

Jag tror nog att alla som läser dessa rader kan instämma i hur osäker och tafatt man var i de tidiga könsmognadsåren. Inte heller har det, vad jag kan döma utifrån mina egna söner när de var inom samma åldersspann, blivit annorlunda med tiden – även om jag var vida mycket mer öppen än min far. Visst, medelst anatomiska affischer och annat delges ungdomarna elementär kunskap i hur barn avlas och hur man undviker det. Men allt det andra måste de upptäcka på egen hand, eller mer eller mindre otillförlitligt delges av åldersjämlikar eller de som är något äldre.

Min egen ”utbildning” hemifrån var kort, men koncis. Det var fadern som, när jag under en period frekventerade ungdomsgården i Tallkrogen, rådde mig:
– Sluta och dra med gäng och skaffa dig en tjej istället. Du kan ta hem henne och ligga med henne här.
När jag då invände att man måste vara 15 år gammal för att ha sex sa han:
– Strunta i det. Det är något som gubbar hittat på.
Och därmed var ”lektionen” över. Han förutsatte att jag förstod mer än jag gjorde och senare har jag förstått att det var annorlunda för honom i slummen på Söder, där han var uppvuxen. Jag gjorde en tre timmar lång intervju med honom ett halvår före hans död 1983 och då var det lättare att prata.

Ja, nu var det ju inte de tidiga tonårens vånda i förhållande till det ”täcka” könet som denna text egentligen var avsedd att handla om. Men den våndan är ju intimt förknippad med det världscentrum i vilket man uppnådde denna jobbiga åldersfas. Men, det världscentrumet vidgades under min högstadieperiod i Tallkrogsskolan, vilken stadsdel blev inkorporerad i detsamma. Inte minst därför att min första ”riktiga” flickvän var en ”Tallkrögerska”.

Mer ”bovskurkeri” i Tallkrogen. Som historiker med intresse i bl a sociala förhållanden och hur människor tänkte (annorlunda) förr blev det naturligt för mig, när jag började skriva mina kåserier om Svedmyratrakten, att göra en inventering av vad som skrivits om densamma i pressen. Nu har jag emellertid föga förtroende för dagens journalistkår varför jag aldrig skulle betala för en prenumeration på någon av Stockholmstidningarna, men genom vänligt tillmötesgående av en bekant blev jag i stånd att inventera en av morgontidningarnas notiser om Svedmyra.

Eftersom också Tallkrogen var en viktig del av det världscentrum jag växte upp i passade jag på att inventera även denna stadsdel. Att det dröjt så länge med denna text beror dels på att materialet måste bearbetas och dels att jag har mycket annat att göra – varför bearbetningen fått stå tillbaka.

I materialet är flertalet samtliga viktiga omnämnanden, men annonser har bara beaktats undantagsvis, och de många lysningar (och några förlovningar och vigslar) som annonserats har bara slumpvis medtagits. Fokus har legat på brott, olyckor (inklusive ”ansvarslöshet”) och övriga händelser (självmord, konkurs, vinster i spel/korsord m m). Texten gör inte anspråk på att vara vetenskapligt oklanderlig.

I sammanhanget måste man konstatera att det var betydligt mer ”bovskurkeri” förknippat med Tallkrogen än Svedmyra. I den förstnämnda stadsdelen rapporteras 22 brott med icke dödlig utgång + två mord. I Svedmyra skedde inget mord och endast 13 andra brott. Därmed inte sagt att Tallkrogen var mer ”kriminellt” belastat, eftersom det statistiska underlaget är för litet. Men naturligtvis måste varje ”Svedmyrian” känna att vi var snäppet mer laglydiga än ”Tallkrögarna”, eller?

Skämt åsido, särskilt kritiskt var det i Tallkrogen 1961-1962. 7/11 förstnämnda år rapporterades att tillståndet fortfarande var kritiskt för hustrun till den man som försökt ta hennes och sitt eget liv i ett familjedrama på Hammerstavägen i Tallkrogen. 21/11 meddelades att hon avlidit av de fyra skotten som maken avfyrat. I februari påföljande år fick läsarna dessutom veta att en 20-årig yngling med en hammare slagit ihjäl sin adoptivmor, sedan hon riktat förebråelser mot honom för dåliga skolresultat och hållningslöshet. Men han var inte känd som spritmissbrukare påpekades det. I december samma år meddelades att ynglingen hade befunnit sig i ett psykiskt tillstånd jämförbart med sinnessjukdom och han dömdes därför till mentalvård.

Det första brottet i stadsdelen som rapporterades var annars en rattfull långtradarchaufför som vid Torögatan/Herrhagsvägen i december 1951 körde på och skadade den cyklande 13-årige Dick Einar Larsson och smet från platsen. Två veckor senare greps ”bilnidingen” och det visade sig då att han saknade körkort, men ändå hade kört långtradaren i ett halvår. Det påminner mig om min egne far, som 1963 anställde ”Svarten” som chaufför. Denne visade inte upp något körkort, men uppgav att han väntade på ett nytt för att hans eget hade tappats bort. I början på 1964 kolliderade han rattfull en helg (när han inte fick disponera bilen) med bergväggen på Katarinavägen och det visade sig att han helt saknade körkort. Det var annorlunda förr.

Nära dödlig utgång var det också 22 november 1956, då den 19-årige biltjuven Bengt Arne Wirdman sköt och livsfarligt skadade kriminalassistent Folke ”Massa” Lind i Tallkrogen. Runt honom fanns ett gäng av ungdomar och han dömdes till åtta års straffarbete för dråpförsök och en rad grova stölder.

Kanske kan det kopplas till ”raggarproblemet”? I mars 1961 rapporterades det att man sanerat ”ligabildningar” i Stockholm. Bl a samlades tidigare regelbundet ett stort gäng vid T-banestationen i Tallkrogen. Nu hade dock anskaffats en klubblokal och resultatet var att ca 150 ungdomar regelbundet gick dit för att se teater, film eller höra föredrag. Var lokalen låg anges dock inte.

Inte långt därefter, i januari 1957, stack en berusad 18-åring sin 15-årige kamrat i buken med en stilett i Tallkrogen och i augusti 1959 gjordes ett våldtäktsförsök på en gångväg mellan Lingvägen och Granvägen. En man tog struptag och tvingade ner kvinnan på marken. Då hon skrek på hjälp flydde han.

Ett annat våldtäktsförsök gjordes samma månad fem år senare, då en man i 30-årsåldern försökte våldföra sig på en 17-årig flicka i Tallkrogen, i parkområdet öster om Polovägen. Då han överföll henne lyckades hon slita sig loss. Mannen var ovårdat klädd, hade mellanblont hår och hakskägg. Han var spritpåverkad. Jag vet inte om kvinnorna i Tallkrogen var särskilt eftertraktansvärda för året efter hade en ung kvinna väckts av att en man tagit sig in i hennes sovrum i en villa i Tallkrogen.

Annars handlar det om stöld, inbrottsförsök, väskryckningar m m. En mind­re smart man, kanske man kan säga, som tydligen mer lät sig styras av sitt könsorgan än förnuftet (vilket annars är ovanligt för karlar, inte sant?) var väl den 38-årige man som i september 1958 följde två främlingar på Tunnelbanan till Tallkrogen sedan de lovat att anskaffa en kvinna till honom.

Sedan de i en skogsdunge supit honom full och han somnat rånade de honom på hans bag och plånbok, innehållandes 16 kr.