Dick läser gamla lokalnyheter:
Olyckor i Tallkrogen. En svår olycka i Tallkrogen var i februari 1953 då frun i enplansvillan Kulstötarvägen 54 glömde strykjärnet och huset eldhärjades svårt. Källare och gillestuga räddades, men allt ovan jord blev totalt utbränt. Värdet av det förstörda beräknades till flera tiotusentals kronor (vilket idag ska multipliceras ca 18 gånger).

Värre gick det för 74-åriga Signe Hulda Maria Eriksson, Maratonvägen 78, som skadades svårt då hon utanför Enskedevägen 145 påkördes av en 21-årig motorcyklist, hemmahörande i Örby. Vid kollisionen slungades denne i gatan men undkom allvarligare skador. Signe Hulda Maria Eriksson avled senare av de svåra hjärnskador hon fick vid olyckan.

Här var det åter Enskedevägen som spökade, även om Signe Hulda Maria var hemmahörande i Tallkrogen.

Den andra dödliga olyckan med anknytning till denna stadsdel är då 53-åriga Fru Maud Strömblad i december 1965 innebrändes vid en lägenhetsbrand på Kaggeholmsvägen 39 i Tallkrogen, p g a sängrökning. Man får hoppas att brandlukten gått ur då det tre år senare var lysningsmottagning i samma port, för Hans Klang och Catharina Kökeritz.

En olycka i kategorin ”dålig uppsyn”/”ovarsamhet” kanske det var i juli 1954, då treårige Kjell Mattsson, Hägervägen 22, föll från tredje våningen ned i ett buskage och undkom oskadd. Ett annat i mars 1966 då en femårig flicka blev påkörd av en bil på Herrhagsvägen i Tallkrogen. Hon sprang rakt ut och föraren hade ingen möjlighet att väja. Flickan skadade underarmen och fick ett sår på huvudet.

Återuppståndelse från de döda. En kategori som berör mig personligen är självmorden. För Svedmyra rapporteras inget sådant, för Tallkrogen har vi redan berört ett, då mannen försökte ta sitt eget liv och även hustruns (november 1961). Även vid Enskedefältet rapporterades ett sådant, som jag har svaga minnen av att det skvallrades om och efter vilket skoleleverna tog sig uppför banvallen för att få en skymt av blodet (dock inte jag). Det rörde en kvinna som i april 1964 slängde sig framför ett tunnelbanetåg på ingående till Sockenplans station. Redan vid nyåret 1952-1953 hade emellertid en tvättmästare i Tallkrogen begått självmord genom att inta en riklig dos sömntabletter.

Att självmorden berör mig beror på att ämnet involverar två tjejer i min närhet. För det första min ovannämnda första ”riktiga” flickvän, Kerstin ”Kärran” Dahlgren. Egentligen var jag nog kär i henne en lång tid efter att jag klantat mig och gjort slut under vårterminen i åk 7, men det blev en chock för mig då min vän Mårten Hedström en dag berättade att en skolkamrats far, som var polis, sagt att hon tagit livet av sig.

Under många år bearbetade jag känslor genom att skriva sånger. Det var en medfödd förmåga som blommade ut sedan jag lärt mig spela gitarr – för att om möjligt kompensera frånvaron av muskler och idrottsprestationer i jakten på brudarna. Vetskapen om detta självmord fick mig att skriva en dyster sång om detsamma.

Men, miraklens tid var uppenbarligen inte förbi, ty ca 15 år senare fick jag plötsligt reda på att hon alls inte var död, utan hade ”återuppstått från de döda” (men Kristus var definitivt inte inblandad). Hur ryktet ens hade uppstått är en gåta, för hon hade inte ens gjort något försök att ta sitt liv och vi talade faktiskt vid i telefon ett par gånger därefter, i något som inte ledde till något annat än en ny sång.

Jag minns ännu hur hett den brann, förälskelsen i mig
inramad utav kompisarnas flin.
En blandning av stor upptäcktsfärd och kärleken till dig.
En stor kontrast till nutida rutin.
Och stunderna av ensamhet, när allt var du och jag,
när vi upptäckte kroppens minsta vrå.
Men, att vi aldrig nådde ända fram kan än idag
gräma mig, när minnet tränger på.

Tro emellertid inte att detta att skriva sånger till kvinnor är något som ger någon utdelning. Vad gäller ”Kärran” kan jag inte uttala mig, eftersom hon sannolikt inte ens idag är medveten om att jag skrivit sångerna. Men flera andra damer har jag begåvat med alster tillägnade dem – utan att de ens verkar ha brytt sig. Antingen är det väl så att sångerna varit av så låg kvalitet att de inte iddes bry sig, eller så kanske de kände sig så upphöjda att de tyckte sig stå över sådana känsloyttringar? Jag vet inte vilket.

Ett verkligt självmord rör emellertid min bror Kenneths första ”riktiga” flickvän, tallkrogsflickan som kallades Lisa T. De höll ihop i flera år innan det blev slut och min mor var väldigt förtjust i henne. Genom det hade även jag en personlig relation till henne. Hon flyttade till Småland och fick en dotter, men en dag kom beskedet att hon själv förkortat sitt liv. Som ensambarn lämnade hon inte bara dottern att sörja henne, men även föräldrarna. Pie memorie Elisabeth.

Inte bara sorgligheter. Ni läsare kan nu kanske frestas att tro, att det endast var sorgliga event som rapporterades i den morgontidning som jag gått igenom. Men, så var naturligtvis inte fallet – även om de tråkiga händelserna markant dominerar den vanliga nyhetsbevakningen. Frånsett annonser eller kungörelser av olika slag är de övriga nyheterna tämligen fåtaliga.

Värt att berätta som ”annan nyhet” är egentligen bara fyra i Svedmyra.

I oktober 1953 hade en uggleunge installerat sig i badrummet hos familjen Eriksson, Selebovägen 39 och att E Nordström, Frimärksvägen 35 och bror till den ovan omnämnde i Österrike förolyckade Mats, i mars 1964 anslöt sig till de svenska FN-styrkorna på Cypern.

Omnämnas måste naturligtvis också två hjälteinsatser av folk hemmahörande i stadsdelen. I april 1957 räddade poliskonstapel K F Krantz, Jönåkersvägen 15, en man som fallit i vattnet vid Liljeholmsbron, och i juni påföljande år hoppade herr Klas Göran Palmberg, Selebovägen, ner i vattnet vid Fittja med kläder och skor och drog upp tioåriga Inger Fröberg.

Mer vanligt är kungörelser av vinnare i olika sammanhang. Vinnare som sticker ut i Svedmyra är herr och fru Holmquist, Svedmyrastigen 27. I september 1962 vann Fru A-M 100 kr i andra pris i en korsordstävling. Maken(?) Bengt vann i augusti 1968 en penninglott och i februari 1972 50 kr i korsordstävling.

En lite annorlunda vinnare var i november 1957 Rune Eliasson, Jönåkersvägen 12, som kom på andra plats i Kooperativa förbundets fototävling med motiv ”Utan gränser”. Ett lite märkligt sammanträffande eftersom undertecknad, boende på samma adress 1966-1977, ägnat sig mycket åt fotografering i sin dag. Dock utan att vinna några priser.

Övriga nyheter i Tallkrogen. I februari 1951 kunde man läsa att en ny folkskola var planerad i det gamla koloniområdet öster om Herrhagsvägen. Den skulle få 25 klassrum och en liten 10-rumsskola vid Lövlund. Ritad av arkitekt Stig Åkermark skulle den kosta 3.890.000 kr och tas i bruk till höstterminen 1952.

Byggnadstillstånd för etapp II gavs i augusti påföljande år, i april 1955 tillstyrkte drätselnämnden i Stockholm 311 000 kr för nybyggnader vid samma skola och november 1960 gavs 161 000 kr för att bygga gymnastik- och samlingslokaler vid samma skola. 1956 blev sedermera rektorn Herman Ekman förordnad som överlärare vid skolan och samma år blev T A Brusewitz förordnad till adjunkt där. Han var min klassföreståndare i årskurs 9.

På spelfronten var det mest anmärkningsvärda att tobakshandlare Waldemar Thille, Tallkrogsplan 95, till sig själv sålde penninglotteriets högsta vinst, om 100 000 kr, som skulle delas på spelbolagets fyra ägare.

De övriga var herr Thilles biträde, fru Vera Nylén, vars make, som var poliskonstapel, skulle få bestämma vart pengarna ska gå (och det kan man ju förstå, poliskonstapel, jo jag tackar jag), Fru Gurly Carlsson, vars make var vid handelsflottan och inte visste något om hustruns spelande, samt Fru Ella Alm, som planerade en bilsemester i makens Volkswagen med dottern Mona.

En annan turgubbe var Chris Rosén, Tallkrogens skola, vilken som ensam pojke med nio flickor hade alla rätt i en tävling om arbetsmarknadskunskaper i maj 1960. Lotten fick avgöra vem av de tio som skulle få första priset om 1000 kr och den föll på honom. En annan duktig elev från Tallkrogsskolan, Claes Elfsberg, tog i maj 1962 hem andra pris i den individuella frågetävlingen om alkohol för årskurs 6 och 7. Men så bodde han ju också i Svedmyra.

I oktober 1958 fick familjen Brenemark i Tallkrogen ett gåvopaket från sonen Kjell, som ingick i FN-bataljonen i Gaza, och i januari 1973 hade klass 5D från Tallkrogens skola turen att vid ett besök på Nationalmuseum se såväl kung Gustav VI Adolf och drottning Margrethe av Danmark, som kronprins Henrik av Danmark och prinsessan Christina.

Tydligen lockade också Tallkrogen individer ur djurvärlden, för i december 1956 rymde en tjurkalv från slakthuset och infångades vid Herrhagsvägen 71 och fem år senare förirrade sig en älgfamilj in i området. Men, sedan älgtjuren återförenats med sin familj drog de till skogs. Kan det månne ha varit så att de bägge tjurarna lät sig luras av stadsdelens namn och förväntade sig att få ett järn på krogen? Vem vet?

Avslutningsvis kan nämnas att ”Tallkrögerskan” Mona Pettersson, som deltagit som ledare för en ungdomsavdelning Sofiaflickor på turné i Kalifornien i december 1952 berättade att hon skulle sadla om och bli skidlöperska. Hur det gick med det förtäljer inga vidare notiser, men – som ni alla kan förstå – så hände det rätt mycket i förorten.

Men, hur viktigt är det egentligen? De egna minnena – hur oviktiga i det stora sammanhanget de än må vara – är ju ändå det väsentliga. Kanske har dock min lite summariska genomgång ändå väckt ett och annat glömt minne till liv hos några och om så är så är jag som historiker och ohjälplig Svedmyrabo till freds. Förutom att jag också på sätt och vis ”väckt till liv” kanske döda och bortglömda personer, och deras namn.