Dick har skrivit några intressanta texter om både goda och dåliga händelser och jag tänkte följa efter och ta lite ur min fatabur. Jag börjar när min familj 1944 flyttade till Sockenvägen 371 (som jag berättat om tidigare). Vi hade stora förväntningar på detta nya boende och så blev det också. För oss barn fanns stora möjligheter att härja som vi ville, vi hade ett ”högt” berg som vi älskade, med skidbackar klätterträd och allt som vi barn behövde. Och sedan fanns det inte så många bilar så på gatorna i omgivningarna var det lugnt. Men nu till det tema som Dick tog upp.

Och där börjar jag med den stora branden vid Enskede gård. Vi hade barnflickor och någon av dessa tog oss barn bort till branden vilket vi tyckte var spännande. När den var släckt fanns en del murrester kvar men som tur var låg stallet en bit närmre Enskede Gård så varken arbetshästar eller ridhästar blev så berörda. Apropå det där med ridhästar så kommer jag ihåg hur en häst kom i sken längs Sockenvägen och tjejen som satt på den hade inte lätt att hålla sig kvar. Vad jag kommer ihåg är att hästen med ryttarinna försvann bort över Enskedevägen och spårvägen.

På Sockenvägen 367 bodde Peter, och i hans familj skedde en mycket tragisk händelse: Hans mamma blev gasförgiftad och dog, jag har ingen aning om det var en olycka eller, som flera i husen sa, självmord. Vad vi småkillar pratade om var när ambulansen som hämtade hennes kropp körde snabbt var att vi undrade om den hade kört på två hjul i svängen vid Sockenplan. Det var nog så dramatiskt.

Några år senare när polion eller barnförlamning, som den hemska sjukdom kallades, slog till i Sverige drabbades Lasses pappa som var polis och tyvärr dog. För övrigt förekom mässlingen. Om man blev sjuk fick man åka en speciell ambulans som var grå och många kom att ligga på Epidemisjukhuset uppe vid Roslagstull.

Vi klarade oss från sjukdomar, men inte olyckor. En gång satt brorsan vid vårt öppna fönster – och naturligtvis föll han ut, slog sig ordentligt och fick åka till sjukhus för omplåstring. Det var tur att vi bodde på nedre botten så fallet blev inte så stort ner till gångvägen, som då var en grusväg.

Själv skulle jag under hösten 45 bli kraftigt brännskadad. Det var så att Mor skulle göra potatismos och värmde upp mjölken och brorsan och jag tyckte det var kul att se hur mjölken ”växte”. Vi stod på en pall och så kom vi i obalans och jag fick den kokande mjölken över mig. Jag hade bara en bomullsundertröja på mig och den brände fast i bröstet. Jag stod och skrek och ingen fick röra mig. Till slut lugnade jag mig och Mor och jag fick åka till Södersjukhusets akutavdelning där jag blev omsedd. Jag hade tvågradiga brännskador på bröstet, något som jag stolt gärna visade upp. Det skulle ta ett halvår innan såret var läkt för bandaget ville liksom inte sitta på plats utan jag fick flera inflammationer som behövde ses om så det blev en hel del resor till SöS.

Annars hände väl inte så mycket i våra kåkar, utom att en kompis kom körande på en trehjuling utan handtag, och givetvis körde han omkull och fick styret rakt in i låret, så iväg till sjukhus med honom.

I skolan hade vi en sjuksyster och det var bra för nog hände det en hel del. Jag fick hjälp av henne med att klämma ut var ur några blåsor på höften så där har jag tre symmetriska ärr. Jag fick många gånger besöka henne för omplåstring. Vid ett tillfälle föll jag ner från ett staket ner bland några buskar och skar upp min högra hand, en annan gång när jag stod i ett fotbollsmål och kastade mig efter en boll blev jag ordentligt sparkad över min högra hand.

Men mina skador var inget mot vad den lilla flicka råkade ut för som handlat i kiosken och sprang hem över Sockenvägen – rakt in i en lastbil. När vi hörde om olyckan rusade vi ner till olycksplatsen för att se var det var. I samma hörn skulle en kille bli påkörd när han cyklade över gatan och för honom blev det en snabb transport till SöS. Den där killen skulle jag träffa den följande sommaren på lekplatsen i Vårflodsparken och han inga men av olyckan.

Uppe vid Enskede gård inträffade en dödlig olycka när man under hösten 50, kanske 49, jobbade med tunnelbanan och killarna hade för vana att tävla med att springa över spårvägen, så nära som möjligt. Då hände det som absolut inte fick hända: En av killarna snubblade och hann inte komma upp utan blev påkörd av spårvagnen som klippte av båda hans ben. Det sas bland oss killar att ambulansgubbarna kom springande med killens båda ben under armarna. En ruggig historia.

En annan ännu värre grej hände en sommar. Två killar var hemma medan deras föräldrar var på semester. Den äldste killen var mycket skötsam medan hans bror var lite stökigare och just hade tagit ut pengar på brorsans bankbok. Det uppstod ett bråk varvid den yngre killen slog ihjäl sin brorsa – och vad skulle han sen göra? Han rullade in brorsan i en matta och antingen la han honom under en säng eller så ställde han in honom i en garderob. Oavsett vilket så måste det ha varit en skrämmande upplevelse för föräldrarna när de kom hem. De hade ju förlorat båda sina söner.

1952 flyttade familjen Björkman ut till ett radhus i Skönstaholm nästan ute på landet, med storskogen inpå knutarna. Jag fick på höstterminen börja i Hökarängens folkskola i femte klass och vi var en rätt stökig klass. Vid ett tillfälle fick klassen en uppsträckning för att vi sprang i källarkorridoren, något som vi inte fick. Under rasten efter denna lektion jagade jag en kille när vi lekte ubban och killen sprang självklart ner i källarkorridoren och jag efter. Jag hann upp killen och vände om för att springa ut ur källaren. I slutet av källarkorridoren fanns en kraftig dörr och just när jag skulle passera den stängde några tjejer dörren mitt framför mig så att jag sprang rakt in i dörren.

Det blev en ordentlig smäll och när jag väl kravlade upp från golvet märkte jag att jag blödde i ansiktet. Jag trodde det var näsblod men det var mycket mer än det, så jag fick ta mig till sjuksyster och hon ringde till Mor som hämtade mig för transport till SöS för att sys ihop. Det blev fem stygn tre i pannan ett mellan ögonen och det sista var överläppen. Detta skedde en torsdag och Mor tyckte att jag skulle stanna hemma på fredagen för att vila mig och det gjorde jag. På lördagen gick jag till skolan men min lärarinna skickade hem mig eftersom jag hade blödningar i ansiktet som hade svullnat upp en hel del.

En otrevlig sak ägde rum under hösten 53 då en liten flicka blev överfallen i en av källargångarna nere vid det lilla centrumet. Nu skulle alla blomkvistare träda i funktion och jakten var i full gång och fantasierna gick i vågor. Om man löste fallet har jag ingen aning om.

En annan gång kom en av våra grannar cyklande på Källvägen i Gamla Enskede, blev överkörd och avled av sina skador. Syrran gick i samma klass som hans dotter och berättade senare hur svårt hon hade att möta sin klasskamrats sorg: Hur skulle man säga? Hur skulle flickan ta det? Ja, det var många frågor som syrran bollade med.

En lika tragisk olycka inträffade en höstkväll då en kompis brorsa som låg i lumpen i Göteborg skulle åka hem och bilen han åkte i krockade. Killen klarade sig även om han låg någon vecka på sjukhus, men det var då det hände: Han var så glad över att få åka hem till tryggheten, men en åder brast i huvudet och han avled.

Detta var inte de enda plötsliga dödsfall som drabbade skönstaholmare. Bland annat avled Sten Carlbergs första fru, ja ni vet han som var rösten till krokodilen Gena i tv samt skrev den fina melodin ”Sommar sommar sommar”. 1965 skedde det mycket omskrivna mordet på Kickan, något som jag för övrigt av polisen blev anklagad för att ha genomfört. Sedan hände givetvis andra otrevliga saker men dem lämnar jag därhän.

Mycket positivt skedde i Skönstaholm, som när Grannskapsklubben fick tillstånd att bygga en tennisbana som blev mycket populär under senare delen av 50-talet. Vi hade en fin gemenskap i radhusområdet, vilket Peter Englund försökt att fånga i sin bok Söndagsvägen om mordet på Kickan.

Jag vet många som är i min ålder som tycker att PE inte riktigt har lyckats fånga andan i vårt fina radhusområde.