Gunnar från Sockenvägen berättar: När jag var sex år tyckte Mor att jag skulle gå på en lekskola som huserade i en villa uppe på Källvägen och jag cyklade dit. Men det blev bara en gång, för där var det alldeles för uppstyrt, man skulle sitta i ring och sjunga bland annat och det passade inte mig för jag var van vid den stora frihet som Mor hade givit mig. Hon visste att hon kunde lita på mig så att inget farligt skulle hända. Men om hon bara vetat…

På våren 1948 skulle jag genomgå testningsprov för att de skulle se om jag var mogen att börja i skolan. Jag minns inte hur det gick till men det gick i alla fall bra för mig, även om jag hade vissa problem med att sitta still. Jag skulle få börja i första klass i Enskedefältets folkskola till hösten. Nu visste jag att jag skulle lyda och vara tyst och stilla. Det fungerade nog rätt bra även om det hände incidenter då och då.

Jag hade en rätt nyutexaminerad fröken, fröken Hasselqvist som var lång och smal och hade glasögon. Hon var snäll kommer jag ihåg. Hon gillade mig för att jag var bra i räkning, i alla fall plusräkning. När jag vid ett tillfälle skulle testa minusräkning så frågade hon mig varför det gick så dåligt, men det blev bättre. Men när hon pratade med Mor om mitt skolarbete fokuserade hon mest på min räkning och glömde tyvärr att ta upp mina problem med läsning och stavning, för hon trodde nog att det skulle reda upp sig.

Tyvärr fick jag en ny fröken i andra klass och hon och jag kom inte lika bra överens utan jag fick sitta i korridoren vid ett tillfälle, något som smärtade mig. Jag kan fortfarande känna hur ledsen jag blev när jag fick sitta där ute. Jag kommer inte ihåg något om detta skolår.

Så flyttade jag upp från småskolan till den ”stora” skolan och då fick som lärarinna Lotta Magda Lindman som var skolan skräck. (Hon kallades skolans skräck även av Dick, fast han själv aldrig hade henne som lärare.)

Eftersom jag knappt kunde läsa och var ännu sämre på att stava fick jag genast problem, och att jag kände pressen från Lotta gjorde inte saken bättre. Nu skulle jag lära mig allt det där med ng-ljudens och ske-ljudens stavning, hur man skulle stava alltid med två l medan aldrig alltid stavas med ett l, långa och korta vokaler och så vidare. För att inte tala om ä-ljudet, som man som stockholmare alltid uttalade som e, som ni vet. Det var ett rent helvete för mig.

Jag fick rätt snart ett nervsammanbrott för jag orkade inte med pressen från Lotta och från mig själv för att jag inte kunde. Jag fick flytta till min mormor i Arboga och gå resten av terminen där. Jag gick i något som kallades för kyrkskolan, mest beroende på att denna lilla skola låg alldeles bredvid Arboga fina kyrka. Där kände jag inte någon press på mig utan fick återhämta mig och blev friskförklarad. Då kom jag tillbaka till Lotta, men nu fungerade det – även om jag fortfarande inte kunde läsa eller stava.

När vi flyttade ut till Skönstaholm 29 februari 1952 så skulle Mor komma att stå inför ett litet problem: Skulle jag få gå kvar hos Lotta trots mina problem eller byta skola? Lotta konstaterade helt kallt ”Gunnar är ordblind så här kan han inte gå kvar”. Det var så att Lotta skulle ha en klass som skulle gå nio år i stället för åtta år som var brukligt. Det var en försöksklass inför den nioåriga enhetsskolan. Enligt Lotta skulle jag aldrig kunna lära mig engelska för det skulle man börja med redan i femman.

Nu fick jag mitt andra nervsammanbrott för jag insåg att jag skulle få byta skola och förlora mina gamla skolkamrater. Den här gången stannade jag kvar hemma och satt på vår altan i solen och lät den fina sanden från Stockholmsåsen rinna mellan mina fingrar. Jag njöt faktiskt. Så de sista dagarna i Enskedefältets folkskola närmade sig och jag kom tillbaka och lämnade med saknad mina gamla klasskamrater, främst Stene, men honom hade jag förlorat i alla fall för han skulle börja i realskolan.

Höstterminen 1952 började jag i Hökarängens folkskola och det var en rätt stökig klass men jag trivdes och jag hade kul även om fröken och jag inte var överens alla gånger.

I den här klassen hände en hel del. Vi killar skulle ha järnslöjd nu och jag har fortfarande ett karottunderlägg som jag gjorde även om det inte blev speciellt fint, men jag gillar det. På järnslöjden hade en av killarna gjort något fel på sitt karottunderlägg så han klippte lite i det och gick till majen och sa att någon hade klippt i hans arbete. Det blev uppställning och majen ställde den självklara frågan ”Vem har förstört Leifs arbete?” Ingen sa något och majen blev sur så vi fick sitta på arbetsbänkarna hela denna lektion och ytterligare en, men ingen erkände. Långt senare visade det sig alltså att det var Leffe själv som hade gjort felet och klippte ett hack i arbete för han ville inte erkänna att han hade gjort fel.

Ett litet minne från min järnslöjdsutbildning. Ett annat är mitt karottunderlägg:

När jag skulle börja i sexan hade Hökarängens folkskola alldeles för många barn och diskussionen om hur man skulle göra var i full gång. Resultatet blev att jag och en kompis fick flytta till Gubbängens folkskola. Så här i efterskott tror jag att det blev min lycka, för jag fick Anders Thelin som lärare och han tyckte tydligen att jag var bildbar.

Bilden överst på sidan visar Gubbängens folkskola 1950, av Lennart af Petersens (PD) Digitala Stadsmuseet via Wikimedia.

Då hade man uppdelning mellan tjejer och killar och jag gick så klart i en killklass och den kunde vara lite stökig, exempelvis när tre killar gick hem en frukostrast och söp sig ordentligt fulla. Och den ena killen svimmade under sina spykaskader i klassrummet. Efter denna händelse kom han aldrig tillbaka till oss.

Den här uppdelningen i tjej- och killklasser var nog inte så smart, för tjejerna hade ett helvete att hålla killarna borta nu när tjejerna börjat få bröst och utvecklades, vilket inspirerade de flesta av killarna att jaga tjejerna så fort tillfälle gavs – speciellt en tjej, och hon eller hennes mamma anmälde killarna för skolan. Det var bra, för då kanske de mest framfusiga lärde sig något, men hela klassen fick bannor för det som hade hänt.

Åter till Anders Thelin. Som jag skrev så trodde han att jag var bildbar även om jag var undermålig i läsning och stavning så han gav mig tillräckliga betyg så att jag kunde söka till realskolan och jag kom in.

Till hösten 1955 skulle jag börja i Tekniska realskolan på Söder och det var verkligen inte en hit för jag vantrivdes och lärde mig inte ett dugg. Efter första året fick jag tre underkända betyg: svenska, engelska och ritteknik, samt ett mycket svagt betyg i historia – som senare skulle bli mitt bästa ämne. Jag blev underkänd med andra ord. Men inte nog med det, för jag var med om att förstöra en vägg i vår sal så att mitt uppförandebetyg blev sänkt, så nu hade jag fått underbetyg både i ordning och i uppförande.

Under sommaren försökte jag läsa upp mina underkända betyg men misslyckades och fick börja om i första realskoleklassen, men nu i Gubbängens läroverk. Och där skulle jag bli kvar och ta studenten. Jag undrar vad Lotta Lindman skulle säga om det.

Angående Lotta som måste jag berätta: Jag sommarjobbade 1970 på Skandinaviska Enskilda Banken på dess kontor vid Medborgarplatsen. Jag var ansvarig för bankfacken och på den tiden skulle den som skulle ner till sitt bankfack fylla i en blankett och en dag kom en äldre dam in och gick fram till min disk för att fylla i blanketten. Det tog sin tid, och jag gjorde mig ingen brådska för det skulle ta sin tid innan damen ifråga skulle hinna fram till den branta trappan ner till bankfacken.

När jag såg att hon var nästan fram tog jag blanketten och läste på den, där stod ”Magda Lindman” min gamla lärarinna. Min första tanke var att ska jag sparka käringen nerför trappan. Men jag gjorde inte det och inte heller lät jag henne förstå att jag hade varit hennes elev tidigare.

När vi väl kom ner till bankfacken så skulle både hon och jag använda våra nycklar för att facket skulle kunna öppnas. Men först skulle hon ta fram en egen nyckel till det egna låset, ett optimus lås, som man kunde ha för att garantera att ingen skulle kunna öppna bankfacket. Allt detta gick bra och så tog hon ut sin låda och på denna låda satt även ett litet lås ungefär som ett sådant där lås som många flickor hade på sina dagböcker.

Lotta hade stort förtroende för banken eller hur?

Efter studenten tog jag sinom tid en akademiska examen men det är en helt annan historia.