Jonas Björnstam berättar: Min farmor, Ebba Jonasson, föddes 1896. Hon växte upp långt ute på landet. I varje fall var det rena bonnlandet då, i början av förra seklet. Hennes far drev ett trädgårdsmästeri alldeles intill det som i dag är E4:an. Numera är platsen en förort till Stockholm. Fruängen.

När fadern blev sjuk tvingades han sälja trädgårdsmästeriet och familjen flyttade till Kungsholmen. I skolan blev Ebba retad. Hon var ju en lantlolla. Det slutade med att en av plågoandarna drabbades av plötsligt näsblod, och sen var den saken ur världen.

Efter några år i folkskola, det bör ha varit någon gång strax före första världskrigets utbrott, fick Ebba ta över en vin- och blomsterhandel som föräldrarna drev på Fleminggatan. För som hennes kloka mor sa: ”en dag gifter du dig och då måste du kunna försörja man och barn”.

Det var precis vad farmor fick göra. För säga vad man vill om farfar Richard, han var en drömmare. Full av projekt som det aldrig riktigt blev någon av. Det tärde på familjens ekonomi. När min pappa Stig föddes 1917 hade familjen flyttat till Fattigsöder. Farmor fick ytterligare fyra barn, en pojke och tre flickor, men en av flickorna föddes med ett hjärtfel och dog tidigt.

Familjen flyttade in i en liten faluröd stuga på Ramviksvägen i Stureby. Den hade ett rum och kök. Det var knapert, men farmor sålde blommor för att alla skulle få mat i magen. Jag har ett tidigt minne av en grön vagn med cykelhjul och skacklar. En lucka kunde öppnas och fungerade som disk. Vagnen var inte större än ett normalt utedass.

Jag tror att farmor en tid drog runt sin mobila blomsterhandel på Stureby vårdhem och sålde till blommor till de gamla och deras besökare. Fast jag såg den aldrig användas. När jag var liten och hälsade på i Stureby lekte jag i den.

Med två vuxna och fyra, med tiden allt äldre, barn blev den lilla stugan alltför tvång. Min pappa lär tidvis ha bott i den oeldade förstugan. Farmor beslöt att gå till banken för att ta ett lån för att bygga något större på tomten.

Har fru Jonasson någon säkerhet? frågade bankkamrerer.

Dom här, sa farmor och höll fram sina, av många bundna blomsterkransar, starka nävar.

De duger gott åt banken, sa kamreren.

Under senare delen av 1930-talet byggde farfar och min pappa, som nu var i 20-årsåldern, det stora huset på Ramviksvägen 220. Det hade två våningar. Där uppe fanns tre rum och kök. Där bodde familjen. På nedervåningen, till höger om entrén, en blomsterhandel med stort skyltfönster och där bakom ett garage som även tjänstgjorde som krans- och blombinderi.

Sedan tunnelbanan kommit igång öppnade farmor en blomsterhandel alldeles vid ingången till Svedmyra station.

Ett barndomsminne:
Det var dagarna före jul. Det snöade. Året bör ha varit 1954 och jag var åtta år gammal. Äldst av kusinerna. Farmor var nybliven änka.

I affären stod farmor och sålde. I villan på Ramviksvägen stod mamma och pappa, pappas syskon med sina respektive och tillverkade julgrupper. Hyacinter med mossa runt. Kronan på verket var en silverglittrig julstjärna av papp på en ståltråd som stacks ner i mossan och som farsan tillverkade.

Mitt jobb var att sköta transporterna. Jag pulsade i snön fram och tillbaka längs Tussmötevägen. Varorna drog jag på en kärra som pappa snickrat ihop. (Den var egentligen byggd för att mamma skulle slippa bära tvättkorgen mellan Maratonvägen i Tallkrogen där vi bodde och andelstvätteriet i Gubbängen).

Barnarbete? Jodå. Troligen var det förbjudet även på 1950-talet. Men jag var stolt och lycklig. Julafton firade vi allihop i den stora kåken på Ramviksvägen. (Jag fick några cowboys och indianer och en jordglob av plåt).

Farmor flyttade tillbaka till lillstugan och en av döttrarna med familj tog över det stora huset. Hon pensionerade sig. Köpte en liten hund. Som en av de första charterturisterna reste hon till Holland för att beundra tulpanodlingarna. Senare flyttande hon till en liten lägenhet och så småningom till ett äldreboende i hennes barndoms Fruängen.

I sin ungdom hade farmor varit frälsningssoldat. Sin gudstro behöll hon hela livet, men den var inget hon skyltade med och tron var hennes alldeles egen. Helvetet trodde hon inte på, en övertygelse hon ärvt efter sin kloka mor.

Vi är ju alla Guds barn och han älskar oss inte sant? Jag är bara en enkel jordisk mor, men aldrig att jag skulle skicka mina barn till helvetet om de så blivit tjuvar eller mördare. Hur skulle då Han, vars kärlek är störst av allt, kunna göra det?

Vid något tillfälle frågade hon ett av sina barnbarnsbarn, min yngste son, om han trodde på Gud. Det gjorde han inte.

Det spelar ingen roll, sa farmor, huvudsaken är att Gud tror på dig.

När farmor fyllde 90 år sa hon: ”Va ska jag gå här och skrota för? Nu är det väl dags att vår Herre tar hem mig”. Men det gjorde han inte. När hon fyllde 95 sa hon: ”Nu ska jag leva i fem år till så att ni kan träffas allihop och ha en riktigt rolig fest”.

På 100-årsdagen samlades vi – barn, barnbarn, barnbarnsbarn och det första barnbarnsbarnbarnet. Farmor satt i en rullstol. Syn och hörsel svek henne, men inte minnet. Vilka vi var och vad vi hette höll hon reda på.

Ebba Jonasson, blomsterhandlaren i Stureby och Svedmyra, avled stilla en dryg vecka senare. Farmor hade hållit sitt löfte. Hon hade gjort sitt.

---

Här kan man läsa mer om Ebba och hennes stuga:

• Ebbas barnbarn Yngve berättar minnen om sin mormor.
• När Lena flyttade hemifrån (69/70?) hyrde hon stugan av dem som då bodde i stora huset. Och hörde historien om gumman som en gång sålt blommor där.