Vad hände egentligen med våran gamla kvartersbio Kaza i Skärmarbrink?

På min spaning efter kändisar i Enskede hittade jag information om den gamla biografen Kaza alldeles vid Skärmarbrinks tunnelbana, från vars matinéer jag mest minns köandet och hur ”dom busiga” visslade i biljetterna i väntan på att filmen skulle börja.

Kaza-invigningKlippet visar vad SvD skrev 1939 om invigningen av Hammarbyplatåns egen biograf ”nya eleganta Kaza” med cirka 500 platser och en ”alltigenom elegant förnämlig och även originell inredning, som kan motsvara biopublikens krav på en modern, trivsam biograf.”

Teknisk information, för den intresserade:

  • Palanderg 33-35, Hammarbyhöjden;
  • Cameobiograferna (6:e) (Rudolf Ekström)
  • 460 platser, kvicksilverprojektor (1:a)
  • Invigning: Eskil Eckert-Lundins Chinaorkester, prolog med Stig Järrel

På 40- och 50-talet spelade biograferna en viktig roll. På Stockholmskällan kan man läsa att det 1950 fanns 108 biografer inom det område som idag är Stockholms stad. Enligt Kurt Berglunds ”Stockholms alla biografer” hade Stockholm 1956 rekordmånga biobesökare: 16,8 miljoner!

Sen kom televisionen, och idag är de flesta av de gamla biograferna nedlagda – i någon visar man fortfarande film, i andra kan man shoppa eller spela roulette. En del interiörer har sparats eller återställts, och några skyltar finns kvar, exempelvis Draken på Kungsholmen.

Draken-Skylt_2014
Draken-skylt från 1938, av Holger.Ellgaard [CC BY-SA 4.0]
Den 13 juni 1965 lades Kaza lades ner, och den sista bioannonsen jag hittar i DN är från den 10 juni. Kaza står längs ner bland småannonserna, anger varken adress eller telefonnummer – och filmen heter, passande nog. ”Endast de tappra”.

Kaza-bioannons1965 (2)

Den 23 juni utannonseras biografens 400 stolar. De ska säljas på platsen, portvakt Andersson visar.

Kaza-stolar-annons (2)

2018 gick vi förbi den gamla ex-bion, tog bilden högst upp på sidan och undrade vilken verksamhet som nu fanns där.

Och i juni 2018 skriver Stockholm Direkt om ”Stockholms dolda hitstudio” – för det är tydligen flera som undrat, och liksom vi gissat på någon form av servering.

”På dammiga Palandergatan har det legat musikstudio sedan 60-talet, då byggd som en exakt kopia av legendariska Abbey Road i London. I 40 år styrdes stället av skivbolagsbjässen EMI och antalet världsstjärnor som passerat genom dörrarna skulle fylla ett lexikon.”

”Sedan millennieskiftet har stället bytt regi flera gånger och idag styrs verksamheten av låtskrivarcelebriteten Anders Bagge och är fyndigt döpt till Baggpipe. Någon traditionell studioverksamhet, som det såg ut när ABBA var stammisar, pysslar man numera sällan med. Istället handlar det om att vara en heltäckande verksamhet för att skapa storsäljande musik, från att skriva till att spela in och kanske till och med släppa.”

I tiden mellan bion och studion ska här också ha funnits ett ”rollberbladesdisko”. På Baggpipes hemsida finns en del bilder inifrån den fd bion, bland annat skymtar man två gamla rödklädda biofåtöljer (som tydligen inte såldes 1965).

Knappt har jag hunnit smälta all denna nya kunskap förrän jag hittar alarmerande nyheter i lokaltidningen från oktober:

Lady Gaga och Britneys gamla studio i Skärmarbrink kan rivas!

Det finns ett förslag till en tillbyggnad på fem-sju våningar som ska innehålla 40 bostadsrätter.

Ett upprop hittar jag också, från Maria, Sebastian, Lars, boende i Skärmarbrink, och riktat till Stockholms borgarråd, fastighetsägaren och Stadsbyggnadsnämnden:

Rädda den legendariska musikstudion i Skärmarbrink från rivning!

”Exploateringskontoret i Stockholm har gett tummen upp för tomträttsägarens plan och kommer att lägga fram ett förslag om rivning i Stockholms exploateringsnämnd 12/12. I förslaget tas ingen hänsyn till fastighetens kulturhistoriska värden, att studion är en arbetsplats, att den drar besökare från hela världen, att den är en viktig plattform för unga som går musikutbildning och gör sin praktik här samt att den ger liv och själ åt närförorten Skärmarbrink.”

En av de (just nu) 6 202 undertecknarna av uppropet växte upp på Palandergatan under 60-70-talet och minns både biografen, rullskridskohallen och även EMI-studion, där ”vi hängde utanför och fick autografer från bl.a. Robban Broberg, Sven-Bertil Taube, Olle Åkerfeldt mfl.”

Jag undrar just hur det kommer att gå för gamla Kaza…

11 reaktioner på ”Vad hände egentligen med våran gamla kvartersbio Kaza i Skärmarbrink?

  1. Kaza blev en del av min uppväxt.
    Min första film såg jag här, jag var väl cirka fem år.
    En Kalle Anka-film.
    Nåt i filmen gjorde att jag blev rädd och började gråta, då skrek en hes målbrottsröst ”Håll käften” och jag tror jag tystnade tvärt.
    Köerna vid matinéerna var långa, ofta sträckte de sig bort och förbi gångbron med ingång till tunnelbanestationen.
    En vintersöndag var det så svinkallt att alla ungar så småningom släpptes in direkt i biljethallen; då hade jag redan gått hem för jag frös så mycket om tårna.
    De flesta såg kanske sin första barnförbjudna film på Kaza; jag kan ana att personalen inte brydde sig så mycket om åldersgränsen femton år.
    Allt för förtjänsten!?
    I sjunde klass började i alla fall grabbarna tala om att de varit på Kaza och sett barnförbjudet.
    Jag kommer inte ihåg så många filmtitlar, men Kapten Blood var ju spännande.
    Samt naturligtvis Arne Suchdorfs härliga naturfilm Det stora äventyret.
    Bland barnförbjudet såg jag Ryttare i blått och andra av dessa deckare i färg.

    Gillad av 1 person

  2. Dina efterforskningar och berättelser är guld värda och väcker så många minnen!

    Jag minns också matinéerna när hundratals ungar köade för att se allehanda äventyrsfilmer på söndagarna under 50-alet. 1krona kostade biljetten Filmerna var – som jag minns det – mest action a la 40-50 tal med skådespelare som Errol Flynn, Burt Lancaster och Kirk Douglas. De kvinnliga insatserna gick oftast de 10-åriga pojkarna förbi. De romantiska inslagen möttes ofta med generade buanden och/eller den högljudda kommentaren ”ett – noll”. Vad det stod för har jag inget minne av längre… Slutscenerna i äventyrsfilmerna kunde verkligen sätta känslorna i gungning: När upplösningen närmade sig och det amerikanska kavalleriet ryckte ut för att rädda ett antal nödställda nybyggare från de elaka rödskinnen gick alla fyrahundra ungarna i spinn och började stampa i golvet av upphetsning. Ljudet var förstås öronbedövande. Efteråt när grabbgänget skulle hem till Blåsut blev grusvägen genom det lilla skogspartiet mellan Skärmarbrink och Blåsut en farlig skog eller ett stormigt sjöslag och vi återupplevde alla de häftigaste scenerna som vi nyss sett. Fick man vara Robin Hood blev man glad, tvingades man av lite äldre kompisar att ikläda sig förlorarsida – indianerna, piraterna, bovarna etc – kändes söndagseftermiddagen lite mer bortkastad…

    Kasa var verkligen hemmabion. Enskede Kvarn på Nynäsvägen strax söder om Sofielundsplan var inte riktigt lika frekventerade. Sannolikt las den ner tidigare också.

    Gilla

  3. Tack, för mig är det extra roligt med era minnen eftersom mina är så fläckvisa. Jag tror mig ex vis minnas att jag köat utanför Kaza med mina kusiner, men har ingen aning om vad vi såg… När jag läste på såg jag att Enskede Kvarn öppnade 1926 och stängde 1962. Jag såg också en uppgift om att rullskridskodiskot funnits där redan 62, men eftersom jag hittat bioannons från 65 kan ju inte det stämma?

    Gilla

  4. Red har fått in flera kommentarer:

    Hans-Göran: Från Kaza har man många minnen. Inte minst av allt köande till bilkettkassan. Biljetten kostade 65 öre och kön kunde sträcka sig en bit bakom gångbron söder om Skärmarbrinks station.
    Här lärde man sig att vika biobiljetten så att det gick att vissla genom den. Speciellt användbart vid romantiska inslag under matinefilmerna på söndagseftermiddagarna. Filmer som var särskilt minnesvärda var Robin Hood, Zorros märke, Helan och Halvan och diverse cowboys- och indianfilmer. Speciellt minns jag den påverkan som vissa filmer hade på oss grabbar. Blev att tillverka både lansar och pilbågar och ta efter idolerna.

    Rolf: Jag vill gärna skryta med att jag gått på Kaza när det kostade 25 öre, men redan gången därpå kostade det 35 öre. Hutlöst. Hade jag varit vuxen skulle jag nog kallat ett oansvarigt tilltag som detta, alltså en prishöjning på 40 % för – just det, inflationsdrivande!

    Gilla

  5. Hej, Christer Magnusson här. Vi som bodde i området under 50- och 60-talen hade egentligen tre biografer att välja mellan. Dels var det Kaza men också Enskede Kvarn och Enskede Bio, i folkmun kallad ”Muggen” av någon anledning. Kaza var störst tror jag. Sedan kom Enskede Kvarn och Enskede Bio. Medan Kaza så småningom blev musikstudio blev Enskede Kvarn färghandel. Det var Elis Berg vid Sofielunds plan som tydligen behövde större lokaler och därför tog över Enskede Kvarns lokal när bion las ner. Enskede Bio tror jag las ner ungefär i samma veva, möjligen tidigare. Den var för liten helt enkelt, mindre än 100 platser. Dessutom hade man inte den moderna utrustning som behövdes för att kunna visa filmerna utan paus.

    Jag föredrog alltid att gå på Kaza eftersom de hade att bättre kösystem än Enskede Kvarn. På Kvarnen måste man stå i kö först för att köpa biljet, sedan en till kö för att gå in i salongen. Det var besvärligt när det var vinter eller dåligt väder. Den kön kunde vara lång och slutet på kön kunde ofta vara utomhus. På Kaza räckte det med att köa i kassan. Fast vissla i biljetten var standard på alla tre biograferna på matinéerna. En märklig sak var också att väldigt många ville sitta så nära duken som möjligt, på de allra första bänkarna. Kanske var det för att slippa skymmande huvuden framför sig. Fast risken för nackspärr var överhängande. Biljettpriset var 65 öre och jag fick 1 krona med mig av mina föräldrar. Resterande 35 öre gick åt till att köpa glass, rund vanilj- eller päronpinne som kunde fastna mellan läpparna, på hemvägen. Senare höjdes biljettpriset till 75 öre. Då fick jag antingen avstå glassen eller be om höjd biopeng.

    En parentes i sammanhanget är att det var noga med att komma i tid så att man hann se hela reklamblocket. Numera försöker jag att undvika reklamen så mycket det går.

    Gilla

    1. För nåt år sen var några f d klassisar från Nytorp på Enskedevandring, och blev insläppta i fd Kaza av en vänlig butiksinnehavaren som verkade van vid att det kom in människor och frågade efter bion. Bakom affären (som innehöll det mesta!) låg lagerlokalen och allra längst in resterna av scenen, som varit svår att riva, eftersom det finns rum inunder. På bilden av lagerlokalen syns trappan upp på den f d scenen, och ner under den. En väggmålning med palmer finns kvar från en verksamhet mellan bion och lagret. Här finns bilder (o text): https://enskedebilder.com/2018/10/21/om-affarsverksamheten-i-gamla-enskede-da-och-senare/

      Gilla

  6. Kaza🥰! Min mellan syster Kerstin och jag Renée såg Dom Tre Musketörerna där👍 ! Skärmarbrink i ❤️:at, mormor och morfar bodde där! Lyssnade på Björn Skifs idag 17 dec-21! Även han älskar stället som blev studio💞💞💞

    Gillad av 1 person

  7. Hej! Jag sitter i styrelsen för Hammarby-Skarpnäck hembygdsförening. Den 20 februari 2020, fick vi ett unikt tillfälle att besöka Baggpipe studio och jag passade på att videodokumentera. Vår ordförande Torbjörn Hallström, berättar om studions historia och personliga minnen, medan studiochefen Willem Bleeker berättar om nuvarande studio. Föreningens Hans Severinsson har skrivit en resumé. Se punkt två på listan med videodokumentärer. https://www.hembygd.se/hammarby-skarpnack/ny-sida

    Gilla

    1. Tack för intressant info! Jag läste genast igenom referatet och tittade lite på videon. Det här intresserar säkert många, både oss som gick på matiné här och musikintresserade. Allra helst skulle jag vilja lägga in referatet på Enskedebilder (precis som det är, med Hembygdsföreningen som tydlig avsändare, förstås!) och länka till videon. Skulle det kunna vara OK? Jag kan mejla dig om du har frågor.
      Lena (red)

      Gilla

Lämna en kommentar