Samtidigt som den nya enhetsskolan växte fram levde den gamla folkskolan kvar. Den hade också kallats ”skola för alla” när den grundades 1842, efter tre decenniers utredande. Det dröjde ända till 1971 innan den nya grundskolan var fullt genomförd.

1947 gick Ingemar L i småskolan i Bohuslän. Han berättar om bilden ovan: ”Vi fortsatte att lära oss katekesen utantill ända in på femtiotalet, trots att 1919 års skolordning egentligen avskaffat katekespluggandet. En gång om året stannade alla skolbarn kvar efter skoldagens slut för det husförhör som hölls för hela bygden. Bilden visar hela småskolan, klass 1 och 2, i sitt gemensamma klassrum. Jag minns att fotografen använde magnesiumpulver istället för blixt, så vi fick rast för att vädra ur skolsalen.

Klasserna 3 – 7 delade också klassrum och där gick totalt 10-12 barn. Fast efter sexan gick jag och en flicka över till den 4-åriga realskolan, efter att en lärarinna övertalat mig att jag borde ta realen. För att komma in där var jag tvungen att skriva en ansökan i folioformat.”

Här var man var långt ifrån Nytorps elevkryllande experimentskola, där man bara kunde fortsätta i samma klass ända till nian, och därmed ”ta realen”.

Lena i Enskede skulle nog aldrig ha pluggat vidare om hon inte hamnat i enhetsskolan. ”Ingen i släkten hade tagit studenten, och det naturliga för mig hade varit att börja hjälpa till med försörjningen så snart som möjligt. Nu fortsatte jag till 9G, alltså motsvarande realen, bara för att jag hade bra betyg och gillade att plugga. Och sen kom de nya studielånen lagom så att jag kunde fortsätta även efter studenten. Studierna blev nog ganska planlösa, för jag valde mest det jag tyckte var kul, och någon karriär tror jag inte ens att jag ville göra.

Men jag trivdes med att plugga och hittade småningom jobb som jag trivdes bättre med än de extraknäck jag hade på loven. Där kunde jag aldrig känna tillfredsställelsen i att göra ett gott arbete, opraktisk som jag är. Även som pensionär fortsätter jag att göra det jag från början tyckte var roligast: läsa, skriva och samtala – muntligt och skriftligt.”

För Elisabeth hade det utan enhetsskolan inte varit lika självklart att läsa vidare, men: ”Pappa hade antagligen ändå propsat på det. Han hade själv velat ta realen, men på hans tid kostade det pengar och hans föräldrar hade inte råd. När det var hans lillebrors tur fanns det pengar – men brodern ville inte. Därför var det viktigt för pappa att både jag och min lillasyster skulle läsa vidare, nu när möjligheten fanns.”

I minnesorden efter Signe Bengtsson, Nytorps överlärare/rektor från 1952, sammanfattar en lärare hennes vision:

Den examensfria enhetsskolan var ett socialt genombrott. Kvaliteten på undervisningen skulle vara hög, samtidigt som eleverna skulle känna att skolan ställde krav på dem. I en positiv och vänlig atmosfär skulle eleverna få kunskaper i både teoretiska och praktiska ämnen.

Under hennes tid som överlärare startade och utvecklades föräldra- och elevföreningar. Man inledde ett pionjärarbete i dansk språkundervisning och hade under många år elevutbyte med en tysk skola. För henne var läraren viktigare än lokaler och hjälpmedel. Och alltid hade hon elevernas bästa för ögonen.

Den som 1951 startade försöksverksamheten i Nytorp var överlärare Anna-Maja Edstam, en av de första kvinnliga skolledarna och en legend inom Stockholms skolväsen. På bilden hälsar hon barnen välkomna vid inflyttningen i oktober 51, alltså några veckor efter att terminen börjat.

På bilden syns också läraren Gösta Leonhards, och man kan förstå att han beskrivit henne som “en general vid västfronten”, dessutom “en utomordentlig organisatör, fylld av initiativ, uppslag och idéer”.

Eftersom det var en försöksverksamhet fanns inte färdiga hjälpmedel och läromedel – ibland inte ens lokaler. Man fick klara sig ändå.

Det började redan innan skolan startat: I minnesorden över Anna-Maja Edstam står: ”Förhållandena var närmast kaotiska vid inflyttningen. Då sammankallade överlärare Edstam kollegiet vid den nybyggda skolan tidigt en söndag förmiddag för att lägga upp riktlinjerna för skolans arbete, som alltså skulle börja veckan efter.

Redan samma läsår började hon, som chef för mellanstadieroteln vid undervisningsavdelningen på Stockholms skoldirektion, bygga upp och organisera det pedagogiska utvecklingsarbetet på mellanstadiet, museiverksamheten vid skolorna och den pedagogiska tillsynen av enskilda skolor. Hel- och deltidsanställda konsulenter vägledde lärarna vid övergången till den nya skolans läroplaner”.

I boken ”Pionjärår och pionjäranda; försöksepoken i Stockholm 1945-1965” berättar lärare som var med vid starten att de redan under sommaren fått tjocka kompendier att läsa. Och under de första läsåren anordnades konferenser också efter skoldagens slut. Många lärare minns också den stora entusiasmen, särskilt de inledande försöksåren. Som pionjärer var de starkt motiverade. Skolledarna hade stor betydelse, och levde mer eller mindre på sina skolor. Och under de första läsåren anordnades konferenser också efter skoldagens slut.

I stort var eleverna intresserade och föräldrarna engagerade. Även massmedia var i allmänhet positivt inställda. Men lärare i andra skolor kunde vara skeptiska, och det fanns viss besvikelse över bristande stöd från skoldirektionen.

Ett stort problem var de stora klasserna.

Fortsättning följer.

Du kanske också har minnen kring detta? Skicka in dem via ”Vad minns du?”, så kommer de med i vår berättelse om enhetsskolan. Och välkommen att kommentera det som redan finns!

---

”Skolförsöket” – om Nytorps enhetsskola:

1. I nybyggarland vågade man experimentera
2. Så startade den nya ”skolan för alla”. Och lite om den gamla – folkskolan.
3. Om att gå i en skola som först inte är färdig, sen har för många elever och saknar gymnastiksal
4. Ibland avlägsnade man sig långt från de gamla katederföreläsningarna…
5. Grupparbeten och samarbeten
6. Mer internationellt – Bremen-resan 1961