När Rolf skulle börja i Nytorp var skolan inte färdigbyggd, så han gick ettan i Hammarby skola nära Finn Malmgrens Plan. När han skulle börja i tvåan var skolan fortfarande inte helt färdig, utan eleverna fick sitta i grupper på gärdet och ha lektioner utomhus i några veckor. Som tur var sken solen och ingen drabbades av getingstick eller ormbett. Rolfs mamma hade tagit Realen på riktigt och trodde nog inte på experiment, för hon tyckte att han skulle gå i en ”riktig realskola” från och med 7:an. Därför hamnade han återigen i Hammarby skola, där en sån fanns.

Lars började redan 1950, alltså året innan skolan var färdigbyggd. Han berättar: Vi fick gå i en paviljong på Hammarbyskolans gård. Där var vi fyra klasser och en av lärarna var min mamma, Alice Lagheim, som jobbade på Nytorp ända till sin pension. 1951 flyttade vi in i den nybyggda skolan. Då gick över 2000 elever där och vi fick dela klassrum och bänkar. En klass gick förmiddag, den andra eftermiddag. 1960 började de flesta i min klass på Kärrtorps försöksgymnasium.

Elisabeth minns att hon också delade bänk: Vänster halva under bänklocket var hennes, men vem som hade den högra har hon ingen aning om. Ett år använde man boxar av typen stora unikaboxar att släpa runt på under dagen.

Nytorpskolan var ändå så populär, att föräldrar från andra skoldistrikt ville att deras barn skulle få börja där. Men där fanns alltså knappt plats för ”de egna”.

Under rubriken ”Många problem för enhetsskolan – Bristen på gymnastiksal svår för Nytorps experimentbarn” säger överlärare Signe Bengtsson till DN om problemen:

”För stor skola, för stora klasser och brist på gymnastiksal är bekymmer Nytorp delar med de flesta nya skolor. Skolfrukosten är en bra sak, men lunchen får ätas i fyra skift, och då måste man skynda på barnen för mycket. Och det är underligt att skolorna anses kunna undvara gymnastiksalar nuförtiden. Gymnastiken är av stort värde för uppfostran och barnen behöver få röra på sig.”

Man fick använda skolgården för gymnastik. På bilden ovan ser man del av en grusplan med en enslig s k ”mjölkflaska” i trä som markör. Eleverna är åtminstone delvis ombytta i  pösiga gympabyxor, en del med lagband över magen.

Man planerade att skaffa lekredskap till gården. Och då var det meningen att de större pojkarna skulle hjälpa till att tillverka bänkarna, för, sa överläraren: ”barnen skall inte vänjas vid att andra sköter allt åt dem. Det är också den genomgående principen i hemkunskapen, som står på schemat från och med fjärde klass.”

I maj 1960 dansade flickorna i årskurs 7 folkdanser på Stockholms stadion. Birgitta och Lena minns tydligast de fina kjolarna – antagligen för att vi sytt dem själva. De flickor som dansade herre hade blårandig, de andra rödrandig kjol. Pojkarna dansade nämligen inte folkdans, utan visade istället hur man tränar manliga sporter såsom bollspel, längdhopp och häcklöpning.

Elisabeths mamma sparade programmet till vad som visade sig vara ”Skolgymnastikens dag”. Här är hela programmet, med invigning av borgarråd och allt:

Enligt artikeln i SvD uttryckte borgarrådet inledningsvis en förhoppning om att bristen på gymnastiklokaler i Stockholmsskolorna skulle försvinna under sextiotalet. Och fortsatte: ”Att fritidsgymnaster, Solflickor, Sofiaflickor och suveränt eleganta Hammarbygymnaster är topptrimmade ungdomar, det visste vi förut, men hur väl Gudrun Thorson kunnat samträna sina hundratals folkdansflickor, kunde vi inte ana. Just den truppen var kanske kvällens blåvitröda clou med rapp amerikansk ”Patty Cake”, eldig italiensk ”Tarantella” och taktfast svensk ”Gustafs skål”.”

De gamla skolorna hade gymnastiksalar, så en del av oss hade gymnastik i Röda skolan, även kallad Enskede Gamla, byggd 1903.

Och så höll vi till i aulan.

Lena glömmer aldrig gymnastiken i aulan: Det var där alla som köade utanför klassrummen flera våningar upp flabbade när jag gjorde ett misslyckat försök att hjula. Jag hjulade aldrig mera, och så fort jag blev lite äldre och tuffare smet jag gärna från gymnastiken. Däremot verkar jag inte ha varit lika bekymrad över bristen på dusch som en annan före detta elev, som inte heller gillade att ha gymnastik i aulan: ”Folk kunde stå och titta och det var inte alltid så kul. Det fanns inga ordentliga omklädningsrum, det fanns inte dusch, ja inte ens en vattenkran så att man kunde tvätta sig efter gymnastiken.”

Elisabeth kommer ihåg att det fanns någon form av omklädningsrum – som väl också användes av fluortanten när vi skulle skölja med det urstarka fluoret?

Hon minns också att man ibland hade gymnastik i kapprummet mellan matsalarna: När vi spelade engelsk brännboll där tog Kerstin emot sig i glasrutan, som gick sönder. Blodet sprutade och ambulans fick tillkallas. Hon överlevde.

Vår studsmatta skaffade föräldraföreningen 1957, eftersom det var så ont om gymnastikredskap. Pengarna hade man fått in genom ett stort lotteri, och föräldraföreningens ordförande Gösta Wallin har avslöjat att köpet gjordes mot gymnastikinspektörens inrådan.

Kanske för att den inte var helt riskfri att använda? Studsmattan stod i aulan – på marmorgolvet och utan skyddsnät. Många tidigare elever minns hur högt Gunnar Vistam hoppade. Så blev han också gymnast och ingick i Sveriges OS-trupp i gymnastik i Sarajevo.

Gunnar berättar att åtminstone en gång, när han “stajlade” genom att hoppa ända till andra våningen i ljusgården och göra volter, räddades han i sista stund av gymnastikläraren Björnklint från att landa på marmorgolvet istället för på mattan.

Han överlevde.

Fortsättning följer.
Du kanske också har minnen kring detta? Skicka in dem via ”Vad minns du?”, så kommer de med i vår berättelse om enhetsskolan. Och välkommen att kommentera det som redan finns! 

---

”Skolförsöket” – om Nytorps enhetsskola:

1. I nybyggarland vågade man experimentera
2. Så startade den nya ”skolan för alla”. Och lite om den gamla – folkskolan.
3. Om att gå i en skola som först inte är färdig, sen har för många elever och saknar gymnastiksal
4. Ibland avlägsnade man sig långt från de gamla katederföreläsningarna…
5. Grupparbeten och samarbeten
6. Mer internationellt – Bremen-resan 1961