Bild ovan: Stolsflätning på Kungsholms arbetsstuga
(CC-BY, Stockholmskällan)

Min mamma var ju hemmafru i ettan på Skärmarbrinksvägen, där vi småningom bodde fem personer – även om den minsta låg i babykorg. Men två systrar som bodde grannar med oss hade en mamma som var ”frånskild” (mycket spännande!) och yrkesarbetade.

På bilden sitter vi alla tre på ängen i vad som nu heter Blåsutparken (jag i mitten, med flätor och stickning). Ibland var jag hemma hos dem när de var ensamma. De/vi fick bara vara i köket, så jag vet inte säkert om de hade ett eller två rum, men jag minns att vi ibland åt pudersocker, vilket jag inte tror var tillåtet. Hemma hos mig fick vi leka överallt (till och med klättra ut och in genom köksfönstret!), men nåt pudersocker blev det inte.

Åtminstone en gång följde jag med systrarna till vad de kallade Abbe, som låg i ett av de så kallade barnrikehusen på Blåsutvägen. Jag vet inte hur ofta de var där, men minns från mitt besök att det imponerade på mig när ett av de busigare barnen satt på bordet när han skulle äta.

Så här såg huset ut nyligen från gårdssidan, med förskolan Blåsutgården, tidigare var det på kvällstid ungdomsgård.

Jag hade inte har en aning om vad Abbe betydde och har inte heller senare hittat någon uppgift om det – förrän nu. I Hembygdsföreningens årsskrift 2018 finns berättelsen om Enskede eftermiddagshem ”Abbe” – även om det är ett annat Abbe, som startade 1924 i en villa på Källvägen (nu Lilla Gungans väg) 12 i Gamla Enskede, medan Blåsutvägens Abbe-hus byggdes först 1944.

Om Gamla Enskedes Abbe skriver Svenska Dagbladet i april 1924: ”Arbetsstuga öppnad i Enskede. Behovet av arbetsstugor särskilt i förorterna har länge varit känt. Sedan ett par år har man också haft uppmärksamheten riktad på förhållandena bland de barnrika familjerna i Enskede.” Nu hade man äntligen hittat lämplig lokal: I en liten villa om 2 större rum, kök, hall och källarvåning skulle tills vidare 50 barn mottagas.

Abbe betyder alltså Arbetsstuga, och enligt årsskriften finansierades den på Källdisvägen 1925 av Stockholms stad (54%), Brännkyrka församling (16%) och försålda handarbeten (17%). I Svenska Dagbladet hittar jag annonsen om Arbetsstugornas julmarknad 1925, med buffé och försäljning.

På bland annat Stockholmskällan läser jag att arbetsstugorna hade som ändamål att ge fattiga barn med arbetande föräldrar sysselsättning efter skoldagens slut. Den första stugan öppnade i Stockholm 1887 och låg i Adolf Fredriks församling. Barnen fick möjlighet att lära sig något hantverk, oftast någon form av slöjdarbete. De fick ett mål mat om dagen, och verksamheten finansierades bland annat med gåvor, anslag från församlingarna – senare också från staden. Och de slöjdarbeten som barnen gjort såldes alltså på basarer och gav ett extra bidrag till verksamheten.

Bilden nedan visar Klara arbetsstuga för små barn vid Klara Västra Kyrkogata 1912 – 1916.

Nordisk familjebok från 1904 beskriver ”arbetsstuga” som ”ett slags praktisk skola, där åt fattiga barn lämnas undervisning i nyttiga och för utbildning af deras handfärdighet lämpliga handaslöjder (snickeri, skrädderi, skomakeri, korg-, matt- och väfnadsarbete m. m.), i ändamål att förebygga sysslolöshet, armod och tiggeri. ”

Och 1915 läser man i ”Sveriges land och folk”:
”Arbetsstugorna hava nu under 29 år framgångsrikt fullföljt sitt mål att förekomma det unga släktets förfall genom att ge dem fostran och hägn, skydda dem för sysslolöshetens faror och dåligt kamratskap genom att tidigt giva dem kärlek till arbete och utrusta dem med sådana färdigheter, att de sedan kunna taga sig fram i livet och, såvitt möjligt, hjälpa sig själva.” 

I Wikipedia och Kvinnohistoriskt museum läser jag om arbetsstugorna i Norrbotten och Västerbotten: Efter det stora nödåret i Norrbottens län 1902 upprättades med nödhjälpsmedel åtta stugor (senare utökat till tolv), med plats för 400 barn. De låg i närheten av folkskolor och blev internat, där barnen vistades åtta månader av året och fick mat, kläder och undervisning i praktiskt arbete. Barnen blev även del i ett försvenskningsprojekt: De fick bara prata svenska, inte finska eller samiska. Det fanns sjuåringar som togs från sina hem och bodde på arbetsstugan under hela sin skolgång. Barnen upplevde vistelsen på olika sätt och en del av dem som for illa har senare fått en statlig ersättning som kompensation för åren i arbetsstugan.

På 30-talet började arbetsmomenten komma i bakgrunden, 1947 omorganiserades verksamheten och inordnades under Centralföreningen för daghem och lekskolor och arbetsstugorna började kallas för eftermiddagshem, senare fritidshem. På femtiotalet kallades Blåsutvägens Abbe fortfarande Abbe, men mitt enda minne därifrån har inget inslag av barnarbete och mina kompisar verkade inte tvungna att gå där.

Marianne gick på Abbe 1956, samtidigt som mina kompisar. Även för henne verkade vistelsen frivillig, och den blev inte långvarigt. Hon minns:

”Jag gick på Abbe några veckor, tills jag insåg att jag missat min lekkamrats sorgesamma sköldpaddsbegravning. Jag minns ännu hur besviken, nej förgrymmad, jag var. Sådana högtidliga tillfällen tänkte jag fortsättningsvis delta i. Inget jäkla mer Abbe för mig! Jag slutade tvärt och var därefter ensam hemma på eftermiddagarna.”