Barn och hemmafruar

I “Den vita staden”, boken om Hammarbyhöjden, läser jag att de flesta som flyttade in i de nya husen var unga nygifta par och barnfamiljer, så det fanns många barn. Och så sent som 1930 var andelen gifta par där kvinnorna var hemma 93 %.

Min mamma var lite modern på den punkten, för hon slutade inte att jobba så fort hon gift sig, utan först när hon fått barn. Det var inte uppskattat av alla, minns jag att hon sa. En del tyckte att hon skulle vara hemma och ta hand om sin man. “Men han var väl inte hemma?” frågade jag troskyldigt.

BarnparTyvärr har jag inga foton på mamma i hushållsarbete – det tog man förstås inte kort på. Men mor och barn på finpromenad blev fotograferade. På bilderna från den första tiden ser jag ofta ett elegant par med välklädda barn.

Eller vad tycks om kortet på mig och min fosterbror iklädda matchande pepitarutig rock/kappa med mörkblå sammetskrage och guldmärkes-keps/hatt? Jag minns tydligt hur fin jag var. Och att kissdockan i mitt knä hette Sussie.

Från senare tid minns jag mammas ständiga kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att hon sydde våra kläder trots att hon inte gillade att sy, och att hon hade diverse extraknäck. Var det när barnen kommit som det blev skralare? För dyra vanor hade vi inte, fortfarande idag längtar jag inte ens efter ett lyxigt liv. Ärftlig förnöjsamhet?

Hur många i vår port som var hemmafruar har jag ingen aning om. Jag har bara koll på de närmaste mammorna – och ett svagt minne av att där även bodde barnlösa, som ju var helt ointressanta för mig. Men bland mammorna jag minns var en hemma (tror jag), medan övriga två var frånskilda och jobbade. Den ena hade en ny man – fast jag tror inte de var gifta (konstigt, tänkte jag). Den andra mamman bodde ensam med sin (busige) son, hade rött hår och tuschade sina ögonfransar så att de såg ut som spretiga spindelben, med små svarta klumpar. Jag granskade fascinerat. Tvärsöver gatan bodde en klasskompis till mig och hennes ensamstående mamma med en pojkvän som kallades Tabbis, “för att han alltid tabbade sig”, berättade dottern. Det sas att det var dottern som bestämde i den familjen. Allt detta var förstås oerhört exotiskt och spännande för mig.

Och samtidigt självklart, som det alltid är för barn: Så här är det. Jag minns inte heller att jag uppfattade att det kunde ligga någon negativ laddning i begreppet “barnrikehus” – för mig var det bara namnet på de röda tegelhusen längre ner på gatan. Det kan ju ha berott på att de låg ganska långt bort, och jag visste inte om jag kände någon som bodde där. Men de intervjuade i boken minns att man skrek “Myrdalsunge” efter barnen som bodde där.

När mamma väl blev hemmafru blev hon det med liv och lust. Hon hade alltid velat ha barn och ett eget hem att ta hand om och hon höll rent och fint, bland annat berättade hon att hon tvättat kökstaket tills det började se randigt ut. Färgen var avskrubbad och grundfärgen tittade fram. När allt var städat och fint minns jag den ljusa stämningen när hon, fortfarande iförd huvudklut och städrock, satte sig och njöt av en kopp kaffe, en cigarrett – och kanske en veckotidning. Hon älskade att läsa, men läste aldrig böcker mitt på dan. Det gjorde man bara inte.

En normal familjebostad på den tiden bestod av två rum och kök, men mina föräldrar hade valt en etta eftersom de tyckte det var onödigt stort med två rum. Och mamma älskade den lägenheten, trots att vi småningom blev fem – och trångbodda även med tidens mått. Efter att vi flyttat till trean i Farsta drömde hon ibland att vi var tillbaka i Enskede – och blev djupt besviken när hon vaknade. Var det orsak eller verkan att det var där hon började må dåligt?

Tyvärr hittar jag inga vardagsbilder bilder från lägenheten – det var väl inte heller något man tog kort på, särskilt om man inte hade egen kamera. Men jag har bilden, som ser ut som om det tagits för en broschyr, och visar barnavårdsinspektrisen på besök i vårt vardagsrum. Jag hade nämligen en fosterbror några år. (Läs mer om det: ”Vänner från de vita bussarna”.)

LenaoPeter0028-vardagsrum

Mamma sitter i DUX-bäddsoffan som vi barn småningom hoppade sönder, gästen (med hatt!) i den röda gungstolen som var det enda udda inslaget i det matchande möblemang som inköpts vid bosättningen: bäddsoffa, fåtölj, matgrupp, linneskåp och bokhylla. I den ser man en rad med “Kunskapens bok”, inköpt inför min skolstart.

En av anledningarna till att mamma trivdes så bra var att det var valfritt hur mycket man ville umgås med grannarna – till skillnad från hemma i byn, där alla visste allt om alla, särskilt den stora barnfamilj hon tillhörde. Så hon umgicks nog inte så mycket med grannarna, däremot minns jag att vi ofta träffade de av hennes syskon som bodde i stan, och vännerna från Ungern, som bodde i närheten. En av dem gifte sig dessutom med min morbror.

Eftersom jag älskade att sticka hjälpte jag ibland mamma i hennes extraknäck med att sticka upp provexemplar till garnaffärerna och samtidigt kolla de nya stickbeskrivningarna innan de trycktes. Vi hämtade garn och levererade våra skapelser till en lokal i Gamla Stan minns jag, och det var väldigt olika vilka uppdrag man fick. (Jag uppfattade det som att damen bakom skrivbordet hade “gullegrisar”.) Mest lönsamt var det att sticka tjocka enfärgade yllebyxor (damasker) till barn, såna som de skulle ha mönsterstickad stortröja till. Men en period fastnade jag i ett oändligt antal jättefula ljusblå tantjumprar, stickade i tunt garn och försedda med massor av hålsömsmönster, så att man inte kunde läsa medan man stickade. Det är ju lite trist att sticka något man tycker är fult… men vi slapp åtminstone det tråkigaste – att montera.

Husets tvättstuga måste ha legat i källaren. Det är tveksamt om jag hjälpte till där, men jag var med, för jag minns tydligt hur mamma grundligt skurade våra trasmattor med rotborste. Det kan väl knappast ha behövts? men det var väl så hon fått lära sig att man ska göra. Och kanske inte alltid, men ofta, veckade hon örngottsbanden med en bordskniv.

Från tvättstugan minns jag bykbaljan med tvättbräde och det våta betonggolvet. (Förutom golvet alltså samma utrustning som mormor haft när hon bykte i skjulet vid ån därhemma i byn.) Men dessutom fanns det en torkvind (fast den måste väl också ha legat i källaren?), där de vita lakanen fladdrade i varmluften, och ett strykrum med trähyllor längs väggarna där man prydligt travade den färdigstrukna eller manglade tvätten. Gott och rent luktade det. Men fanns det egentligen tvättmaskiner? Det minns jag inte, bara en centrifug.

Ibland kan jag tänka att det hade varit mera praktiskt för mig att vara kunnigare i hushållsarbete från början. Men när jag ser andra kvinnor krokna under alla krav och det ansvar de lägger på sig själva känner jag tacksamhet för att mamma inte lärde upp mig till en lika samvetsgrann husmor som hon själv var. Jag hjälpte gärna till med en del – strykning, barnpromenader, stickning, virkning. Men jag hade aldrig ansvaret för det. Som hon haft redan som barn.

Mamma var tydlig med att mitt jobb och ansvar var skolan: att läsa, lära och skriva. Och på den vägen är det, kan man säga. Över sextio år senare sitter jag här och skriver och läser, lite lagom lättsam (lat?). Och mår väldigt bra av det.

Lena L


Var din  mamma hemmafru eller var du nyckelbarn? Hur var det med tvättstugorna? Eller minns du något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?

6 reaktioner på ”Barn och hemmafruar

  1. Jo visst fanns det en tvättmaskin i alla dessa ”kommunala” tvättstugor! (Kommunala i den engelska betydelsen av ”gemensam”.)

    I huslängan Burspråksvägen 10 – 18 fanns det en tvättstuga i övre källaren, som inte låg helt under gatunivå då det fanns smala fönster högt upp på väggen. (Det fanns nämligen en nedre källare som inte hade några fönster, och på det källarplanet låg hyresgästernas källarkontor.) Denna huslänga är byggd i en backe, så på baksidan fanns det en rad med garage där taxibilar stod parkerade när de inte var i bruk.

    Hur som helst, tvättmaskinen var gasdriven på den tiden vi bodde där. Min mamma var hemskt rädd för att tända det där åbäket till maskin då det var kolgas som ”exploderade” med ett högt ljud när man satte tändstickan vid gasmynningen. (Vi hade gasspis i köket också – även den tyckte min mamma mycket illa om.) Det måste ha funnits en centrifug i tvättstugan men den minns jag dock inte.

    Det fanns ett separat mangelrum, med en stor mangel som hade två tunga stenskivor mellan vilka tvätten blev slät. (HUR fungerade den?) Mamma var livrädd för att vi två små barn (hon kunde naturligtvis inte lämna oss ensamma i lägenheten medan hon tvättade eller manglade så vi var med hela tiden när vi var små, min lillebror och jag) skulle få en hand eller en arm i kläm mellan de där tunga stenskivorna när hon var upptagen. Hon kunde inte ha ögonen på oss två hela tiden då hon var upptagen med tvätten.

    Större delen av året torkade ”tanterna”, inklusive mamma, sin tvätt UTOMHUS, på tvättlinor uppspända mellan fyra trädstammar på baksidan av huslängan. Där fanns det nämligen en mycket bred remsa ”naturmark” mellan körvägen på baksidan av huslängan och klippkanten mot gatan, södra änden av Hammarbybacken, och det växte en del tallar där, bland annat – stora buskage av rosa canina, både rosa och vita rosor, växte där också, men de var planterade.

    Det måste ha funnits ett torkrum intill tvättstugan, men ”tanterna” föredrog att torka sin tvätt utomhus. De allra flesta hade nämligen vuxit upp på landet, så även min mor som kom från Björköby i Småland, där hennes far var stins (stationsmästare) och hennes mor var hemmafru.

    Så får man naturligtvis inte göra i bostadsområden i Sverige numera: spänna upp långa tvättlinor mellan fyra stora träd ute på gården och torka sin tvätt där!

    Gilla

  2. Jättetack att få hjälp av en som inte har mitt ”fläckvisa” minne. Jag bodde ju också i ett smalhus med gasspis (fast på Skärmarbrinksvägen). Märkligt att jag inte minns tvättmaskinen, särskilt om den var så dramatisk att starta. Och en sån där stor mangel minns jag bara från vår nästa bostad, i Farsta.

    Roligt att de torkade tvätten utomhus! Precis som min mormor i Norrland, som hade en minitallskog intill huset, där hon spände upp sina tvättlinor. DET minns jag.

    PS: Nu har Anna skickat bilder på både tvättmaskin och mangel. Kommer i ett nytt inlägg. 🙂

    Gilla

    1. Jag undrar om det var mer eller mindre unikt att kvinnorna torkade all sin tvätt utomhus trots att de bodde i ett modern område med hyreshus överallt. Jag minns så väl hur arg jag blev på de ”busungar” som sprang mellan de upphängda lakanen och linnedukarna! Mammas fina lakan, med broderade monogram och virkade mellanspetsar och alla de vackra borddukarna av hellinne!!

      Så här långt senare verkar det faktiskt idylliskt, men förmodligen var det lagom idylliskt för kvinnorna som bar tunga tvättkorgar uppför en trappa, sedan längs gatan till hörnet av hyreshuset och ner för en brant backe till tvättlinorna på baksidan.

      Jag har inte lyckats räkna ut hur de där stora tunga stenmanglarna fungerade; jag har för mig att mamma rullade upp lakan, örngott och dukar på den ena rullen, men HUR flyttades sedan allt detta över till rulle nummer två? *suck*

      Gilla

  3. Söndagspromenader långt ner i Gamla Enskede, med hela familjen finklädd. Man skulle nämligen vara fint klädd då det var söndag – det gamla arvet från Lutherska kyrkan, förmodar jag. Mamma klädde upp mig i hemmasydd klänning samt marinblå kappa och mössa. På kragen hade jag en liten ”sticknål” i form av en nyckelpiga av målad metall (den har jag faktiskt kvar än). Läderskorna var alltid nyputsade. När det var varmt hade jag sandaler i stället. Mamma bar en fin klänning eller kjol och vit blus, enbjnhhhhhhhhhhatt och kappa – fattas bara annat! Pappa bar en snygg rock och hatt och var klädd i kostym, struken vit kjorta och slips! De vuxna var ofta mycket snyggt och propert klädda på den tiden. Barn hade hemmasydda och hemstickade kläder för det mesta. En finklänning hade nog alla småflickor. Dessutom fick vi ärva en hel del kläder efter äldre kusiner. Mina fastrar och farbröder hade betydligt mer pengar än vi hade så vi fick ärva åtskilliga plagg inköpta på NK och Meeths samt PUB. Tyvärr var dessa inte längre moderna när vi fick dem så jag blev retad i skolan många gånger för mina kläder.

    Är det någon som minns de skumgummiunderkjolar som var på modet 1959 och 1960? Dessa hade en smal spetskant fastsydd nertill.

    Det var noga med söndagsmiddagen också: ett vackert dukat bord med manglad duk av hellinne samt tända ljus i ärvda, antika ljusstakar. Dessa ljusstakar står nu på en svensk mahognychiffonjé från ca 1880, här i mitt hus i East Sussex, England. Linnedukarna finns här också (utom de som slets ut) men dessa använder jag tyvärr aldrig numera. Min nuvarande livsstil är inte sådan att det är någon idé att duka ett vackert bord med tända ljus och slätstruken hellinneduk, tyvärr.

    Gilla

    1. Det här skulle jag vilja göra till ett inlägg, tror att många (alla?) känner igen sig. Har du några bilder att mejla? (Ex vis av nyckelpigebroschen.) Jag har några bilder – bl a det upptill på denna sida, där mamma o jag är lika fina. Tror att det var väldig skillnad på söndags- och vardagsklädsel.
      (Tacka även Rudi, det var nog välment. 😉 )

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s