Slakthusets blodiga historia

Bild ovan: Slakt med slaktmask vid Slakthuset i Johanneshov
Foto: Malmström, Axel 1912 – 1945 (CC-BY) 

Söder om Skanstull fanns från andra hälften 1800-talet förutom krogar många slaktare, vars hårda arbete delvis betalades i brännvin. Tillsammans med ”rytande slaktarhundar” och en del högljudda grisslakter skapade de en ganska stökig miljö.

I en artikel i Södernyheterna i maj 1968 ger Per Anders Fogelström en inblick i städernas slakteriförhållanden. Länge hade de varit relativt välordnade, man fick bara slakta i »stadens rätta slaktarehus« , och där fanns viss kontroll. Men i mitten av 1800-talet upphörde de gamla skråförordningarna, och varje svensk fick rätt att slakta själv, åtminstone om man höll sig i de delar av staden som var mindre fina eller tätbebyggda. De gemensamma slaktarhusen försvann och små privatslakterier etablerades på bakgårdar och i skjul i stadens utkanter. Slaktarna var kända för att supa och slåss och många rykten spreds om dem, exempelvis:

Om dom hade inskränkt sig till att supa som vanligt folk!
Men dom drack blod, dom satarna, som vi dricker vatten. 

En slaktardräng från 1880-talet hade en möjlig förklaring: ”Vi hade på sin höjd tre timmar till sömn vart dygn. Utan brännvin hade det inte gått.”

Att så många av slakterierna hade hamnat i ett område vid Skanstull och söderut var egentligen konstigt, eftersom det inte var lätt att transportera djuren dit. De fick hämtas vid båtar och järnväg av så kallade lajdare, som sedan drev dem genom stan. Många gånger flydde oroliga djur i vild panik, och mer än en stockholmare lär ha stångats till döds på stadens gator. Slakterierna och förhållandena där gjorde Skanstull illa beryktat, och ryktet spred sig även utomlands om våra ”primitiva och oordnade kreaturs- och kötthandelsförhållanden.” Något måste göras.

När det nya moderna Slakthuset planerades valde man att lägga det i Skanstullstrakten, där ju många av yrkesslaktarna redan bodde. Marken var billig där, och transporterna skulle förbättras när den planerade Hammarbyleden kopplade ihop Hammarby sjö med Saltsjön och Mälaren. De flesta slaktdjuren kom söderifrån, och man kunde dra järnvägsspår från stambanan till Enskede. Den planerade spårvägen till Södra begravningsplatsen kunde dras förbi slakthuset, och särskilda spårvagnar för kreaturstransport anskaffas. Åttans spårvagn gjorde sig nyttig på många sätt: den fraktade både varor och brev, och vid begravningar på Skogskyrkogården gick särskilda begravningståg.

Hpl-Slakthuset
Slakthuset 1948 av Schantz, Bengt (CC-BY-NC) via Stockholmskällan

Småningom efterträddes spårvagnen av tunnelbanan. Tunnelbanestationen närmast Slakthuset invigdes 1951 och hette då Slakthuset. 1958 ändrades namnet till Isstadion för att publiken lättare skulle hitta till stans nya ishockeyrink, och från 1989 heter samma station Globen.

Slakthus-rubrik

I januari 1912 var det dags för invigning av den storartade slakthusanläggningen. Där fanns inte bara slakterier och kontor utan även börs- och restaurangbyggnad, bostäder för anställda, marknadshallar, stallar, kylhus. På invigningsdagen transporterade ett flaggsmyckat extratåg inbjudna gäster från Centralen till högtidligheterna. I slakthallen för storboskap, för dagen utsmyckad med flaggdekorationer och S:t Eriks vapen, hurrade ”ett par tusental” för kung, drottning och kronprins.

En vecka senare var det förbjudet att slakta på andra håll i staden.

Slakthus-invigning
Invigning av Slakthuset 1912 med konung Gustav V och prinsessan Ingeborg (via Stockholmskällan)
Slakthus-pamflett
Bild via Stockholmkällan (CC-BY) Klicka för större bild.

Man bedrev även viss folkbildningsverksamhet. I reklampamfletten till höger uppmuntras stockholmarna att köpa kött försett med Stockholms stads slakthus blå stämpel.

1913 beslöt man också att i Slakthus- och saluhallsstyrelsens regi grunda en kommitté med uppdrag att utöva ”upplysningsverksamhet angående rationella hushållsmetoder”.

Husmödrarna skulle lära sig att vara sparsamma och tillvarata även mindre smakliga delar av djurkropparna, och göra exempelvis pudding av kojuver.

I Slakthusboden kunde allmänheten handla kött. Enligt uppgift såldes en hel del hästfilé och hästbiff där. Man kom från när och fjärran för att köpa och många tyckte att hästkött var bättre än nötkött. Ibland köpte man på gammalt sätt en kvarts gris att stycka, förpacka och frysa in.

Hans-Göran minns: Till Slakthusboden gick alltid min mor med sin shoppingvagn. Inget snabbköp här inte utan kunderna blev expedierade i turordning av bodens kunniga personal. Som jag minns det var stället alltid välbesökt och varorna av högsta kvalitet. Speciellt vår pekingese gillade butiken eftersom han alltid fick en bit kalvhjärta där.

I en artikel från 1995 om Charkskolan, som tillhörde Enskede Gårds gymnasium men låg inne på Slakthusområdet, står att en del av korvarna och patéerna som eleverna gjort i de 12-gradiga lokalerna såldes i Slakthusboden. Men tre år senare begärdes ”Slakthusboden AB, Palmfeltsvägen 11, i konkurs.

För den som vill läsa mer finns en hel bok: Kött och Blod – Slakthusområdet i Johanneshov 100 år.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s