Bild ovan ur DN 1943-03-19 

Ingmar W har skickat in en berättelse: Jag föddes 1934 på Södertörnsvägen (nuvarande Nynäsvägen) 308, i hörnhuset där Stockholmsvägen möter Nynäsvägen. 1941 började jag i Vita skolan. Där gick jag i fyra år.

Precis vilket år Blåsut-området började bebyggas vet jag inte säkert, men på Google hittade jag en uppgift om att fastigheten på Blåsutvägen 7 var byggd 1943. Då var jag 8 år, skulle bli 9 på hösten. Jag skulle kunna tänka mig att de minnesbilder jag har från tillkomsten av bostadsområdet vid Blåsut är från åren 1943 till 1945. Före 1943 var jag nog för liten för att våga mig på att ta mig den cirka 500 meter långa sträckan dit bort, i synnerhet som jag var tvungen att korsa både Nynäsvägen och Sofielundsvägen och efter 1945, när jag hade börjat i läroverket inne på Södermalm, hade nog intresset för Blåsut svalnat.

Men alltså, åren 1943 till 1945 gjorde kompisen Kalle Isacson, också boende i 308:an, och jag en del utflykter bort till de spännande byggarbetsplatserna vid Blåsut. Där fanns mycket av intresse för nyfikna och undersökande 8-10-åringar och till skillnad från dagens byggarbetsplatser var dåtidens inte avspärrade och instängslade. Så när byggjobbarna slutade sina arbetspass vid 4-5-tiden på eftermiddagarna var ”nöjesfältet” öppet och fritt och vi kunde härja tämligen ostört bland grus- och sandhögar och ofta vattenfyllda gropar av varierande storlek och med noll siktdjup, vilket gjorde dem extra spännande. Allsköns bråte låg också utspritt överallt: bräder och reglar, rep-och snörstumpar, armeringsjärn och trasiga murbrukshinkar.

Det var förstås inte bara Kalle och jag som hade upptäckt Blåsuts alla möjligheter, så vi delade dess nöjen med många andra killar från närområdet. Och om inte minnet sviker mig, var det just killar. Emancipationen hade inte tagit fart ännu.

Vid den största av Blåsuts grumliga sjöar utvecklade sig under en tid ett oorganiserat, men likväl fruktbart, lagarbete i byggandet av en flotte. Det började väl med att någon eller några hade hopfogat ett antal bräder och reglar, tillräckligt många för att ekipaget nödtorftigt kunde bära en person. Med tiden byggdes så flotten på av killar med tummen på rätt ställe och jag minns att det nästan kändes som en plikt att spika på en ny bräda eller förstärka de gamla med flera spikar varje gång man kom dit. Bräder fanns det som sagt gott om och detsamma gällde spik, mer eller mindre krokiga, tyvärr oftast väl förankrade i trävirket. Att få loss spikarna var det besvärligaste jobbet. Vi hade ju varken hammare eller kofot utan det gällde att hitta stenar med rätt form och storlek. Så småningom blev flotten en rätt stadig farkost, men blöt om fötterna blev man jämt.

Ibland kunde vi hitta små klumpar av beck, som – såvitt jag vet – användes vid tillverkning av asfalt. Vi hade ett annat användningsområde, som tuggummi. Med sin svarta färg och sega konsistens påminde det kanske om lakrits, fast knappast till smaken. Men alla sa att det var gott och då tyckte vi det också. Så här i efterhand kan man väl undra över hur nyttigt – eller snarare skadligt – becket var. Visserligen svalde vi det inte, men tuggsaliven svaldes väl delvis. Jag vet ingen som blev sjuk av becktuggning, åtminstone angavs det aldrig som sjukdomsorsak. Svarta i mun blev vi i alla fall.

Vintertid hade byggarbetsplatsen vid Blåsut ingen dragningskraft. Krigsårens kalla och snörika vintrar uppmuntrade förstås till andra aktiviteter och på andra platser. Det var skidåkning på Fågelkärrsberget och kälkåkning nerför Backvägen som gällde.

Länk till mer information om nybyggena 1942- 48. 

Och nedan finns en karta.

Klicka kartans ”Visa större karta” [  ]  för att se kartan i eget fönster. Då  syns listan över husbyggen och byggår, och man kan bocka för att bara se ett år i taget eller flera. 

Zooma in och ut med ➕ och ➖ . Klicka på en markerad plats för att få mera information. Då kan du via Google Maps även få en vägbeskrivning till platsen. Läs mer om våra kartor.