Per-Gunnar berättar: Ingemar Unge (tror att han bodde på Pelargatan) skrev lite historia om våra kvarter i sin bok ”Paradiset under Globen”.

Ingemar Unge bodde mycket riktigt på Pelargatan 13 och hans bok inspirerade faktiskt till den här sidan: När Unge inför boken annonserade efter gamla ”Ödledammare” fick han på två dagar in 180(!) berättelser. 25 fick plats i boken och kommer från personer födda mellan 1913 och 63 (alltså flera generationer ödledammare).

P-G fortsätter: Mitt paradis var Arkadvägen 18 i Skärmarbrink med omgivningar. Här växte jag upp med mina föräldrar och äldre bror Willy i en liten två 45 kvm med balkong i söderläge. Förvånansvärt lite har förändrats trots byggandets framfart på minsta lilla plätt i söderort.

Området Skärmarbrink är nog mest känt för sin tunnelbanestation, som invigdes år 1950, och består egentligen bara av Arkadvägen, Pelargatan och Burspråksvägen som i princip bildar en triangel. På södra sidan om Arkadvägen sträcker sig ett smalt skogsområde från Farstalinjens tunnelbanespår till Nynäsvägen.

Ängen nedanför som delar av området från Blåsut är orörd och den lilla fotbollsplanen med stängsel har även den överlevt tidens tand. Även lekparken där föreståndaren Anna-Lisa styrde och ställde har lämnat spår efter sig.

Ett minne från fotbollsplanen tornar upp: Ibland for bollen över både planens och tunnelbanans stängsel. Bollen var en dyrbar ägodel och måste räddas! Det var bara att titta åt båda hållen för se så att inget tåg kom och sedan klättra över stängslet.

Om tåget ändå hann komma fick man slänga sig i diket mellan banvallen och stängslet för att undvika att bli upptäckt. Nästa fara var parkvakten i grön uniform och stor hatt. Om han var i antågande var det bara att fly fältet.

Skärmarbrink var som jag nämnde ett ganska anonymt område och Arkadvägen i synnerhet. Utan dagens teknik med GPS så var det mer undantag än regel att taxichaufförerna hittade fram till vår adress utan problem.

Trots sin småskalighet hade Skärmarbrink ett fantastiskt läge: Tunnelbanestation, Biograf (Kaza), Isstadion, Johanneshovs IP, skomakare, frisör mm inpå knutarna.

Hans-Göran från Skärmarbrinksvägen 14 känner igen sig: Även om man bodde trångt var det inget man led speciellt mycket av. Det var ju lika för alla. När man skulle vänta på nån kompis fick man oftast sitta i trappuppgången medan lekkamraten åt färdigt.

När man tänker tillbaka slås man av vilka stora grönområden och isbanor man hade runtomkring sig. Tillgången på lekparken inte att förglömma.

Hans-Göran har även berättat om att man lekte på gatan – mer eller mindre våghalsigt…