På spaning kring barndomshemmet

Lena från Skärmarbrinksvägen: Alla vi som berättar om vår barndom minns hur små lägenheterna var – fast det inte kändes så då. Jag blev nyfiken på om de har slagits ihop sedan dess, eller ändrats på andra sätt. Nu har åtminstone en del blivit bostadsrätter och dyker alltså upp på Hemnet. Och de verkar oförändrade.

För ett tag sen var det visning av en lägenhet på Skärmarbrinksvägen 1 och vi gick dit – om inte annat för att jag skulle få komma in i ”min” gamla port. På bilden ovan ser man dörren in till vår lägenhet, mitt emot trappan. Till höger om den, runt hörnet, finns fortfarande en dörr, som då gick till dåvarande Thors bohagsaffär, som hade ”snott” det som skulle varit vårt sovrum.

Tack vare Hemnet hittar jag ändå planlösningen till vår gamla lägenhet, fast den ligger på Skärmarbrinksvägen 5 och är vänd åt andra hållet. Jag vänder på den, och så här såg det ut innanför dörren (fast utan balkong och sovrum):

Skärmarbrinksv5-ritning-vänd
Här är vardagsrummet, som jag tyckte var så stort, sett från fönstret mot den inre hallen, där badrummet låg på ena sidan och garderoberna på den andra. Hos oss fanns sen en vägg, istället för sovrum.

Skärmarbrinksv5-vardagsrum-mot-bad

Nedan är mitt älskade gamla kort, där rummet syns från andra hållet, mot fönstret. I soffan där mamma sitter sov hon och pappa. Längre in i rummet fanns ett stort matbord med stolar och ett linneskåp, båda i mörkflammigt trä (björk?). När min lillasyster fötts låg hon också där, tills vi flyttade till trean i Farsta.

LenaoPeter0028-vardagsrum

Och till vänster var dörren till matplatsen, där jag och min lillebror sov i en kökssoffa som stod framme vid fönstret och hade en sittdyna klädd med knallröd galon. På dagarna var soffan sittplats vid matbordet, på kvällarna lyfte man av locket, flyttade undan bord och stolar samt drog ut soffan.

Skärmarbrinksv5-matplats

Vi hade sällan nattgäster, men jag minns att jag och mina kusiner låg på golvet under bordet i stora rummet.

Men inte tyckte vi att det var trångt – inte vi ungar, i alla fall.

På visningen kom vi dock inte in i just den lägenheten, utan en tvåa på andra våningen, likadan som den mina kompisar bodde i. Så här såg den ut:

Skärmarbrinksv2-1tr
Systrarna var nyckelbarn och ibland följde jag med dem hem. Vardagsrummet fick vi barn inte gå in i, och jag minns sovrummet mer som en ”alkov”, med öppning mot köket och där det bara fanns plats för en bred säng. Det var nog där systrarna sov, för jag har ett minne av hur de stolt demonstrerade hur töjbara deras nya långstrumpor i det nya materialet kräppnylon var, och jag blev våldsamt avundsjuk, eftersom mina beigefärgade ribbstickade strumpor var en av två saker som skuggade min tillvaro – det andra var krig. Mina strumpor kliade inte (kan de ha varit av bomull?), men när de var nytvättade satt de åt på ett sätt som jag då led svårt av. Idag förstår jag inte problemet, man blir lite avtrubbad med åren.

Fast storleken på sovrummet stämmer nog, även om dörren här vette mot hallen: en säng brett, en säng långt.

Skärmarbrinksv1-sov

Köket beskrevs av mäklaren som ”smakfullt renoverat med omsorg för byggåret” och hade kvar kryddhyllan, men nog fanns här överskåp förr?

Skärmarbrinksv1-kök

Det var knökfullt på visningen, vi fick köa utanför den lilla lägenheten, och inom några dagar hade fyra budgivare höjt priset från 2 195 000 till 2 700 000 kr. Månadskostnaden är 2 225 kr. Och en snabb tanke slår mig:

Vad skulle exempelvis Sylvias föräldrar, som bodde i nödbostad på Söder, sen i barnrikehus i Enskede, ha sagt om dagens priser?

Efter visningen gick vi för att leta efter en speciell sten i den lilla skogsremsan vid nuvarande Blåsutparken, där vi så ofta lekte.

Stenen-vid-Blåsutparken

Jag minns att den väckte min fantasi, och jag ritade ofta av den, för jag tyckte den var så spännande halvmåneformad med sin flata sida. 60 år senare låg den kvar och jag kände genast igen den. Fast var den inte större? Och låg den inte högre upp?

När vi skulle ta T-banan från Skärmarbrink passade vi på att ta ett nytt kort på gamla kvartersbion Kaza, numera inspelningsstudio. Då såg vi att man på platsen framför hade  gjort iordning en minnesplats efter Marie Fredriksson, som ju gjort inspelningar där.

Där träffade vi en kvinna, som berättade att hon hade velat gå på begravningen, men eftersom den hölls i stillhet hade hon blivit hänvisad hit till denna minnesplats. Det blir till ett samtal om livet och döden, sådär som det blir ibland. När vi går stannar hon kvar för att skriva i kondoleansboken.

MarieFmemorial-o-två_0305
MarieFmemorial_0303

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s