Bild ovan: ”Stadsplan för Södra Hammarby” 1936, Stockholms stadsbyggnadskontor [CC BY-SA 3.0] via Wikimedia Commons. 

Rolf bodde på Paternostervägen 94 och gick i Nytorp 1952-57. Han tror att han gick i första klass när han fågelskådade gäss från Tant Elsas fönster (ovanför Malms konditori), som han berättat om i kommentar på ”Minnen från Sofielundsplan”.

Rolf berättar vidare: Vi bodde på Söder och flyttade alltså ut till det Nytorp som höll på att byggas. Jag minns att vi flyttade in på min 8-årsdag, den 12 mars 1952. Huset var inte riktigt färdigt – och inte heller Nytorps skola en bit bort på gatan, varför jag hamnade i Hammarby skola nära Finn Malmgrens Plan.

Alltså började jag i Nytorp först fr o m 2:a klass, hösten 1952. Skolan var faktiskt inte helt färdig ens då, varför vi satt i grupper på gärdet där och hade lektioner utomhus i några veckor medan solen sken. Säkert något farligt, som nog hade blivit en fin skandal idag; risken för UV-exponering, getingstick, ormbett m m nonchalerades ju helt!

Det ingick kanske i experimentet med den nya skolan, som jag läser om på ”Nytorps experimentbarn”.  Min mamma, som hade tagit Realen på riktigt, trodde inte på experiment och tyckte därför att jag skulle gå i en ”riktig realskola” från och med 7:an. En sådan fanns i Hammarby skola, där jag sålunda hamnade än en gång.

Den största skillnaden var att man inte fick cykla till Nytorpsskolan om man bodde närmare än 1 km bort. Man måste också parkera mycket ordentligt på skolans cykelparkering. I Hammarby var det ingen som brydde sig om var cyklisterna bodde, och många slängde sina cyklar i en plantering. Men det blev kanske folk av en del av oss ändå.

Röda skolan kallade vi för Enskede Gamla, och där hade vi ibland gymnastik, eftersom Nytorp saknade gymnastiksal. Någonstans såg jag förresten att någon kallade gymnastikläraren Björnklint ”en stolle”, vilket faktiskt upprörde mig. Han var en mycket duktig och entusiastisk gympalärare och var med rätta omåttligt populär! En kul grej han hade för vana var att kasta nyckelknippan på den som snackade för mycket och störde.

Det lär han för övrigt ha gjort även vid 40-årsjubiléet, då han måste ha varit i 80-årsåldern. Själv missade jag festen, eftersom jag inte bodde i Sverige då; jag har arbetat utomlands en stor del av mitt liv. Men deltagare berättar att en av mina f d klasskamrater, som sent på kvällen blev lite för ”livlig”, fick Björnklints nyckelknippa på sig – under folkets jubel.

Läs mer i kommentaren till ”Spridda minnen av lärare och annat skolfolk”.