När Gunnar blev misstänkt för mordet på Söndagsvägen år 1965

Gunnar från Pastellvägen flyttade småningom till Skönstaholm och därifrån har han berättat en dramatisk historia:

Vi i Skönstaholm skulle uppleva en hel del trauman av olika slag, även om det säkert inte var fler än på andra ställen. Men sommaren 1965 fick vi ett kollektivt trauma, och ett oerhört skrämmande sådant. I månadsskiftet juli/augusti mördades ”Kickan” Granell i sin säng. Det var en söndagskväll och jag skulle bli involverade på ett mycket speciellt sätt.

DN-rubrik

Så här var händelseförloppet: Vid halv 11-tiden på söndagskvällen kom Anna-Greta Sundin och Kickan Granell gående på Söndagsvägen förbi vår uteplats, och min syster Babba och hennes man gick ut och pratade med dom en stund. Jag hade gått upp och lagt mig eftersom jag skulle köra taxi tidigt på måndagsmorgonen. Sen gick Anna-Greta och Kickan var och en hem till sig.

Familjen Granell bodde på Söndagsvägen 88, i det hus där min dåvarande svägerska Helga bott på femtiotalet. Det var där Kickan mördades under natten till måndagen. När mordet upptäcktes på tisdagen av hennes pojkvän sände det chockvågor genom Skönstaholm. Ett mord i vårt lugna och fridfulla område – hur var det möjligt?

Skrämda och upprörda skulle vi möta vardagen som hade haft döden i sitt släptåg. Frågorna hopade sig. Vi gjorde inget annat än talade om mordet. Vem kunde ha utfört det? Vem kunde genomföra ett så brutalt brott mot en flicka på nitton år? Hade polisen några spår?

Ur DN

Polisen snokade runt, frågade grannar och övriga skönstaholmare: Vem kunde ha sett något? Jag blev inte kontaktad av polisen. Vi tittade misstänksamt på varandra och okända nagelfors med argusblickar. Polisen famlade i blindo till en början. Men utredningen rullade på utan att något kom ut till media.

Media spekulerade förstås på många sätt. Anna-Greta berättade om när hon hade blivit förföljd från bussen en sen sommarnatt, men hon hade lyckats hinna hem innan något hade hänt. Personen som förföljde henne hade slitit i hennes dörr, men inte lyckats komma in. Anna-Greta berättade att hon den natten sov med en sax under huvudkudden.

Signalementet var en ung man med hopväxta ögonbryn. Så nu gick spekulationerna i tidningarna kring ”Ögonbrynsmannen”. Söndagsnatten vid 11-tiden veckan efter morden körde fem bilar nerför Söndagsvägen för att titta på huset. Dagen därpå träffade jag DNs polisreporter Mert Kubu på gatan och fick honom att skriva om dessa hyenor. Det var avskyvärt! Men frågorna fanns där: Vem? Varför?

Första söndagen i september kom jag hem från teaterfestivalen i Monaco och redan dagen därpå började jag repetera med Stockholms friteater. På tisdagmorgonen tog jag som vanligt cykeln, men hann inte längre än till Skönstaholmsskolan innan en bil stannade framför mig. Jag trodde att det var någon som ville fråga om vägen eller så, så jag stannade. Ut hoppade en civilklädd polis och bad mig stiga in i bilen och följa med på förhör.

Jag skulle förhöras om mordet. Va? Skulle jag? Varför då? Jag fick inte ens åka hem med cykeln utan måste ställa den på gatan och hoppa in i bilen. Vi tog en sväng runt veckodagsområdet eftersom det fanns fler civilpoliser som bl.a. skulle göra en husundersökning hos mig. Jag fick inte ta en enda kontakt, inte ens med teatern för att säga att jag inte kunde komma. Så åkte vi in till krim på Bergsgatan.

Det var två kriminalare som förhörde mig. Det började lugnt med lite personalia och vad jag gjorde. Polisen berättade att de dagen innan hade förföljt mig upp till teaterrepetitionerna som då skedde utomhus i Vanadislunden. Polisen kommenterade just att jag hade kört fort. Förhöret fortsatte med att dom började konfrontera mig med diverse så kallade fakta.

För det första kunde jag både ha sett och hört när Babba och Anna-Greta pratade den där söndagskvällen. Jag skulle sedan ha smugit ut och hem till Granells och mördat flickan. För det andra kände jag till huset eftersom Helga och Dieter hade bott där och visste därför vilka trappsteg som knarrade. Alltså kunde jag ohörd smyga mig uppför trappan och kasta mig över flickan.

För det tredje hade jag varit fönstertittare, och en kvalificerad sådan. Jag frågade försynt när och var jag hade tittat på mina grannar genom deras fönster. Man kunde beslå mig vid ett tillfälle och det var hemma hos min kompis Söra när han och hans familj hade varit borta. Någon hade rört sig i deras hus och jag hade kikat in för att se om någon var hemma. Detta måste ha varit långt före sommaren 1959 då jag slutade att umgås med Söra. För det fjärde sa man att jag hade ”försvunnit” från Skönstaholm – jag umgicks ju inte längre med någon skönstaholmare.

Allt det här talade för att jag skulle vara mördaren. Allt togs upp på band, utom vid de tillfällen då polisen stängde av bandspelaren och direkt anklagade mig för att vara mördaren, eftersom jag inte hade något alibi. Att sova gav ju inget bra alibi. Där satt jag klämd mellan de två poliserna som också berättade hur oerhört framgångsrika de var med att ta fast skurkar och mördare. Dom hänvisade till ett mord som begicks i Årsta under samma sommar och det hade dom löst på fjorton dagar: Så erkänn nu! Det tricket gjorde dom några gånger.

Man tog också fingeravtryck på mig, och det var en otrevlig typ som gjorde det, han behandlade mig som den mördare som kriminalarna utsett mig till. Parallellt med förhöret med mig skulle polisen förhöra alla mina nära anhöriga och andra personer som jag hade nära kontakter med. Den delen av aktionen blev nästan helt misslyckad, eftersom polisen bara fick tag på färre än hälften av dom.

Efter förhören på krim körde dom hem mig. Dom ville då titta i min bil för där kunde det finnas något intressant. Eftersom jag inte hade något att dölja visade jag upp bilen ordentligt. Polisen ville inte väcka någon uppmärksamhet så dom nästan smög in i bilen. Lite löjligt tyckte jag.

Jag kunde inte låta bli att tycka att hela det här förhöret var en parodi och löjligt genomfört. Jag hade rent mjöl i påsen och absolut inget att dölja. Det föll mig aldrig in att jag skulle kunna bli sittande över natten på krim, vilket var något som de hotade med.

Allt detta hände i början av september. Efter ytterligare en tid fick man fatt i ”Österrikaren” som var inneboende på Söndagsvägen 54 eller 56, alltså tvärs över gatan från mig. Han blev sedermera ställd inför rätta för mordet, men blev frikänd. Den frikännande domen föll först den 22 december och det gjorde att den inte uppmärksammades, så många tror att österrikaren blev fälld.

Skräcken och misstänksamheten hade bemäktigat sig oss och den tidigare så fina öppenheten skulle sluta sig på ett märkbart sätt. Det skulle hända andra ruskiga saker både i området och i omgivningarna men de kom aldrig att beröra Skönstaholm på det fundamentala sätt som mordet på Kickan Granell. /Gunnar


I DN-arkivet finns många artiklar om mordet och polisernas jakt på mördaren. Först misstänktes ”taximannen”, men den 2 oktober 65 häktades alltså en 25-årig ”utlänning”, som småningom visade sig vara österrikare. Och det tog inte slut med frikännandet:

1965: Den 22 december frikändes han alltså i Stockholms rådhusrätt på grund av bristande bevisning. Men hann enligt tidningen bara ta ”sju steg som fri man” i korridoren innan han möttes av handräckningspersonal från kriminalen och blev omhändertagen för vård på mentalsjukhus.

1966: Åklagaren överklagade domen till Svea hovrätt. I maj 66 stod han inför rätta och sinnesundersöktes, och den 22 december dömde hovrätten honom för grov misshandel och grovt vållande till annans död. Han skulle omhändertas för vård och sedan utvisas ur riket.

Ur DN 1967

1967: Den 3 maj finns en liten notis längst ner på sidan 17: ”Hökarängsmannen erkänner mordet”. Där framgår att fyra läkare var närvarande när mannen ”utförligt redogjorde för mordet.”

Erkännandet gjorde ju ingen skillnad i sak, eftersom han redan satt inlåst.

1968: I november 1968 skickades Wagner till Wien. Under rubriken ”Kloroformmannen hos Wienpolisen” rapporterar DN att österrikiska myndigheter hade begärt att få honom utlämnad och 23 nov 1968 anlände han ”i eleganta kläder och med sex koffertar och tre vårdare från det svenska mentalsjukhuset i en flygtaxi till flygplatsen till Wien och vidare till statsfängelset för psykiatrisk undersökning.

Om han förklaras ansvarig för brottet kommer han att åter en gång ställas inför rätta för mord.

2020: Nästa gång mordet omnämns i tidningarna är 2020 när Peter Englund skrivit boken ”Söndagsvägen – berättelsen om ett mord” som beskrivs inte bara som den sanna berättelsen om ett brott utan även

”en skildring av Sverige under rekordårens topp, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även av dess förträngda och mörka undersida.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s