Ulf berättar: Enskede ridskola låg inom området Enskede Gård och var en angelägenhet för alla oss barn och ungdomar som bodde i närområdet.
I stallen fanns både arbetshästar och ridhästar. Arbetshästarna drog ut tidigt på morgnarna med kärror och sopkvastar för att hålla stadens gator rena. I deras stall fick vi inte komma in.

I ridskolans stall kunde vi barn få hälsa på. Som jag minns det var det ingen av oss i området som hade möjlighet eller råd att gå på ridskolan. Det hände dock att vi på kvällarna tittade på när flickorna övade i ridskolehallen som låg en bit från stallen.

En morgon i mitten på 50-talet när jag som vanligt kom till Enskedefältets folkskola kom kristendomsläraren fram och påstod att jag hade eldat upp ridskolan. Eftersom jag inte fattade vad han menade stod jag där som ett frågetecken. Runt om mej fanns klasskamraterna och undrade om jag verkligen hade eldat upp ridskolan. Som tur var fattade jag inte vidden av anklagelsen, men stökig blev den dagen.

Händelsen blev föremål för tidningsartiklar och radio. Efter en tid framkom att det varit två pojkar som orsakat branden när de tjuvrökt på höloftet. En av pojkarna var min klasskamrat Joe. Den andra var hans kompis Petersson.

Någon ursäkt till mej kostade inte kristendomsläraren på sig. Han kom att kallas för Munken resten av min tid på skolan. /Ulf

Historien om Enskede ridskola börjar 1945, när Hans Georg Netterberg och  hans kollega från Livdragonerna startade en ridskola i lantliga Enskede, trots att ingen annan trodde på idén. Detta var ju en arbetarstadsdel och ridning en typisk överklassport. Han började med fyra gamla kavallerihästar, som efter andra världskrigets slut inte längre behövdes i tjänst. Skolan var en av Sveriges första och finns fortfarande kvar, numera driven av en dotter till Netterberg med familj.

Det saknas inte dramatik i skolans historia: 1952 rusade en häst från ridskolan i fullt sken in bland barnen på Enskedefältets folkskolegård, där nästan 300 elever var ute på frukostrast. Det betecknas som ett under att ingen blev nedtrampad innan skolans vaktmästare lyckats fånga in hästen, som hade hade blivit skrämd av en smattrande motorcykel när den drog en harv på en åker vid skolan, sparkat sönder harven och rusat in på skolgården.

Och så brann det ett antal gånger. 1956 brann hela den 80 m långa loglängan till Enskede gård där skolan då hade sitt ridhus ner till grundstenarna. Branden började vid 22-tiden och när brandkåren kom till platsen från både Brännkyrka och Katarina var både längan och två tillbyggnader ett flammande eldhav. Efter 20 minuter såg det ut som på bilden nedan (DN).

Ingen människa skadades dock och de 20 hästarna var i trygghet 100 m därifrån. Loglängan hyrdes av Enskede ridhus och hade byggts om till ridhus 10 år tidigare. Det hade varit ganska trångt, men ändå fungerat. Nu fick man se sig om efter något nytt för de omkring 800 personer som anlitade skolan. Branden misstänks ha orsakats av en nattlogerare, och byggnaderna var ett omtyckt tillhåll för barn och ungdom.

1960 var det dags igen. Tidningarna rapporterar att ett 30-tal hästar och ett 10-tal får med lamm räddades då eld utbrutit i den 40 m lång stallbyggnaden. Branden upptäcktes strax efter 22.30, syntes vida omkring och lockade mängder av skådelystna.

Man misstänkte att några ungdomar varit på höskullen och slarvat med brinnande cigarretter. Branden var explosionsartad, och totalt 40 man ryckte ut från Katarina, Enskede, Brännkyrka och Johannes brandstationer, medförande åtta vagnar, varav tre motorsprutor och en belysningsvagn. Men man fick inrikta sig på att hindra elden från att sprida sig.

Två pojkar från Odelbergsvägen hade slagit larm och sen hjälpt till att rädda hästarna: 12-årige Per-Erik Andersson och 14-årige Göran Helin var på väg till Enskede ungdomsgård när de såg att det brann, larmade från ett brandskåp och dessutom stoppade en bil för att be föraren att larma brandkåren. Brandorsaken var när tidningen trycktes ännu okänd, men enskedepolisen hade ”flera gånger fått mota bort tonåringar från ridskolans höskullar, där avancerat hånglande pågått på kvällar och nätter”.

I februari 1963 flyttade man till nya lokaler i ett ladugård från 1800-talet. SvD skriver: Enskede ridskola har de senast fem åren varit otursförföljd, och på grund av brand inhysts i olika mer eller mindre provisoriska byggnader på Enskede gård. Nu har man löst frågan genom att bygga om en gammal ladugård från 1868 till stall och manege.

Redan i december hade man av kylan tvingats flytta över hästarna från den tidigare byggnaden, där hästarnas boxar fanns längs väggarna med manegen i mitten, där undervisningen ägde rum.

1963 hade ridskolan 30 stora hästar och 10 ponnies, och där arbetade fyra ridlärare och två djurskötare. I genomsnitt red ett 50-tal personer varje dag, de flesta skolungdomar. Minst sju år måste man vara för att börja med ponnyridning. Varje eftermiddag var det en allmän ridtimme för skolungdom, men annars skedde träningen i klubbar, däribland två husmodersklubbar samt landets enda klubb för polioskadade. På lovdagar hände det att entusiastiska ungdomar väntade på djurskötarna när de kom klockan 6 på morronen, för att få vara med vid ryktning och rengöring av stallet.

1969 beskriver tidningen en vanlig vardagseftermiddag i stallet, som är fullt av flickor från låg- och mellanstadiet som ryktar och mockar och utfodrar hästarna. Rida hade de råd att göra kanske en timme eller halvtimme i veckan.

Artikeln undrar om ridningen blivit en folksport: På Enskede ridskola kostade en halvtimmeslektion fem kronor, en timme på stor häst nio. Barnen behövde inga särskilda kläder, bara småningom en störthjälm för 50-75 kr. Om man hade hjälm innefattar klubbavgiften på 10 kronor även olycksfallsförsäkring.

Det var först på högre nivå som en elit utkristalliserades, med högre krav på utrustning och framför allt på hästarna. Ridskolehästarna klarade inte svårare hoppning eller dressyr. Den avancerade ridningen var fortfarande en sport för ekonomiskt priviligierade.

Ridskolans historia fortsätter, och den ligger fortfarande kvar i Enskede Gårds f.d. ladugård från 1868.