Marianne tipsade om boken ”Vad hade vi där att göra? – Dikter från Pastellvägen 14 och däromkring” av Olle Dahlkild, med teckningar av Ulf Frödin. En av dikterna handlar om de farliga Tallisarna:

Gänget från Tallis

De värsta var killarna
från Tallkrogen

de band oss vid träden
med taggtråd

och strödde salt i såren

berättades det

Hans-Göran har berättat om Talllis – den tallbevuxna rullstensåsen som gick ända från Blåsut i norr till Skogskyrkogården i söder och egentligen var en fin lekplats:

”Men jag har inga minnen av att ha lekt där före 10-årsåldern. Orsaken var förmodligen ryktet om ”Tallisar” – ”sadistiska” ungdomar som härskade på denna ås. De band fast tillfångatagna barn/ungdomars hals och armar i nerböjda träd. Ryktet gick att de skar upp handlederna och hällde salt i såren. Några sådana nerböjda träd hade jag själv sett – kanske räckte det för att låta fantasin dra iväg. Men alla i min åldersgrupp (född -45) hade hört talas om dessa ”Tallisar ”.

Själv har jag ingen bild av att de skulle komma från Tallkrogen, men när jag var i kontakt med Hembygdsföreningen kom jag att prata med en från Tallkrogen som berättade om ”gängkrig” mellan Tallkrogen och andra områden. Om dessa grabbar från Tallkrogen var särskilt ”grymma” förtäljer inte historien.

Det intressanta är att begreppet ”Tallisar” är så välkänt och förknippat med skräck bland mina klasskamrater och kompisar från Skärmarbrink. Finns det någon historia bakom, verklighetsbakgrund? Eller är det bara en skröna? Och varför kan en skröna i så fall få sån stor spridning? Fanns samma historia i andra områden? Mig veterligen finns inget skrivet om detta.”

Kenneth minns också resterna av Brunkebergsåsen och att där fanns ”tallisar”, som han tror var skumma gubbar som var elaka och framför allt eftertraktade unga tjejer – sk ”fula gubbar”. Inga-May har hört att de även fanns i skogspartiet mellan Sofielundsplan och slakthuset: ”Hemska pojkar, som skar upp handlederna och strödde salt i. En vandringssägen.”

Ulf bodde på Tidaholmsvägen: ”Vi var skraja för Lejonbergarna, antagligen det gäng som Inga-May nämner. De inte bara skar upp handleder och hällde salt i såren, de band fast en vid ett träd.” Och Susanne kommer ihåg att de också fanns mellan Johanneshov och Elefanthusen. ”Fast där sandpapprade man offrets arm och hällde på peppar. Sant eller inte ??”

Hans-Göran har inte hört talas om varken Lejonbergare eller farligheter mellan Sofielundsplan och Slakthuset: ”Förmodligen är det så att varje område har sina egna historier som kanske också skiftar från tid till annan. Den enda plats som för mig var förknippad med rädsla var Tallis en period, antagligen beroende på att jag hörde talas om Tallisarna när jag var liten och därmed lättpåverkad av vad de äldre pojkarna berättade.

Däremot kommer jag ihåg att det förekom gängbråk mellan Skärmarbrink/Blåsut och Enskede gård eller Hammarbyhöjden. Därför undvek man de områden där det varit konflikter med ens eget bostadsområde.”

Lasse har hört att det även i det lilla skogspartiet mellan Skärmarbrink och Blåsutparken fanns ligor som gjorde precis så där: Skärsår och salt.

Det visste inte Lena när hon satt i samma ”skog” och stickade tillsammans med kompisarna.

Och Lasse fortsätter: ”Det var bara påhitt så klart. Däremot uppstod en del gurgel mellan oss mods och raggarna i kvarteren. Mina kompisar från Paternostervägen med omnejd fick gå en omväg för att komma till mig på Pastellvägen. Området runt Blåsuts T-bana och närliggande ungdomsgård var fientligt territorium.”

Ulf kommer ihåg att Sunar och Dorisar var farliga. ”Själv var jag mods, men av nån okänd anledning hade jag trots det frikort hos Blåsutgänget. Minns en gång när jag följde med dem in till Gamla Stan. De skulle slå ner mods. Jag gick före och varnade alla som såg modsaktiga ut. Hoppas det är preskriberat nu. Märklig tid på många sätt.”

Marianne minns: ”Våra mammor skrämde oss ibland med att Tallisarna tog barn. Vi var skiträdda för hotet vi aldrig sett. Det fick oss i alla fall att undvika att vara sent ute på vissa platser…”

Rolf : ”Visst snackades det om Tallisarna, och rädd var man. Vi kompisar gick alltid fler när vi skulle till tallbacken. Men såg aldrig några Tallisar.”

Det verkar alltså röra sig om en vandringssägen, s k Klintbergare – ”en vida spridd berättelse som av många tros vara sann och återberättas som sådan, ofta med anspelning på risker i vardagen.”

Hur lokal var den? Vi som minns här är ju från trakten kring vår gamla skola Nytorp. Finns liknande historia i ”stor-Enskede”? Eller längre bort? Har någon en aning om ursprunget? Hur länge fanns den kvar – eller lever den kanske fortfarande?

Frågor, frågor…