Bild ”Lykttändare” ovan av J Öberg, 1929, SvD

Har ni läst om Enskedes gamle lykttändare Fredrik Andersson (och gatlyktornas historia)? Elisabeth kom ihåg att hon hade hans son som söndagsskolelärare och den gamla lykttändarstaven finns på Stadsmuséet. Barnbarnet Anna-Karin hörde av sig och talade om att det var hon som lämnat in staven till museet och berättat vad hon visste om sin farfar, som bodde kvar i huset han själv byggt ända till sin död vid 98 års ålder.

Nu har Anna-Karin hos sin bror hittat en samling tidningsurklipp från 40-årsjubiléet av Enskede Trädgårdsstad. Flera tidningar skickade 1949 ut reportrar för att intervjua och fotografera (eller rita av) pionjärerna. En av rubrikerna lyder: ”Enskede bäst, tycker pionjär och nybyggare”. De nybyggare man menar var de som flyttat in i den då just färdigbyggda raden av tjänstemannavillor vid Dalgårdsvägen. Även om Lennart Mohn i 22an gärna ville ha en stadsbusslinje på Tyresövägen och ett ”Vanadisbad” i sandtaget mellan Kyrkogårdsvägen och Dalens koloniområde: ”Men det kommer väl, hoppas jag.”

1949 var det nybyggare på gång även på annat håll i Enskede – i de nya stora hyreshusen som väckte blandade känslor hos de intervjuade i Trädgårdsstaden. Och i ett av de nya smalhusen i Johanneshov flyttade min familj in. Men det är en helt annan historia.

En av de intervjuade i tidningsartiklarna är Enskedes gamle lykttändare Fredrik Andersson, som tidningen kallar ”spänstfenomenet framför andra”. Bilden visar hur han vid 90 års ålder klättrar på stegen för att beskära sina äppelträd (iförd hatt och kostym med väst!).

Tidningen skriver:
Trots det vanliga namnet visste alla i Enskede för 40 år sen att Andersson bodde på Solvägen 3 – för här fanns bara en handfull invånare.

Han bor fortfarande kvar i samma hus som han själv både ritat och byggt, och minns exakt när han satte spaden i marken: ”På självaste Gustav Adolfsdagen, den 6 nov 1908, och klockan på Enskede gård slog just 12”.

Han berättar: ”Jag hade börjat som lykttändare redan 1884, och när jag fick huset här ute begärde jag mig till Enskede. I början hade jag 60 lyktor att sköta, men 1912 ändrades det till 90 och lönen ökades till 135 kr i månaden.” Lykttändarjobbet gav en frihet och Andersson förklarar sin raka hållning med att han i 44 år gått och tittat upp i himlen.

Men det var inte alltid så lätt. Lyktorna skulle inte bara tändas vid mörkrets inbrott och släckas när det blev ljust. Vid midnatt skulle dessutom varannan lykta släckas – s k ”halvsläckning”: ”Det brukade ta en timme, men på julafton 1915 tog det hela fyra timmar. Men så hade vi också det värsta yrvädret i mannaminne.”

Det var inte förrän 1939-40, när växelströmmen blivit allmän i Stockholm, som den elektriska gatubelysningen kom till Enskede. Och fram till 1929 var det Fredrik Andersson som tände och släckte gaslyktorna.

I april 1949 fyllde han 90, samma höst skördade han ensam 600 kg äpplen i sin trädgård, nedplockade med hjälp av höga stegar. Och så klättrade han upp och tätade taket. Fast han säger:

Precis som om det skulle vara märkvärdigt att gå upp på ett tak. Jag skulle väl kunna göra värre saker än så. Kom igen till 100-årsdagen, så ska vi prata ålderdom.

Artikeln avslutas:
”Hr Andersson lämnade sin syssla efter 44 tjänsteår och fick Patriotiska sällskapets medalj. Men ännu som 70-åring kunde enskedeborna se honom kränga upp i en lyktstolpe för att reparera glaset när någon ostyrig rackarunge varit framme.

Käppen har han kvar, den är inte så dum när man ska rensa i äppelträden och inte når upp.”

Övriga artiklar och intervjuer från Trädgårdsstadens 40-årsjubileum 1949:

• De allra första invånarna, bristen på samlingslokal och Enskedes syndfulla folkpark
• Storstrejk, spårvagn och Enskedes första polis