Denna underbara tallbevuxna rullstensås som sträckte sig från Sofielundsvägen i norr till Skogskyrkogården i söder, och mellan Gamla Tyresövägen och Gamla Dalarövägen i öster respektive väster, hade lite av ett mysterium över sig. Kunde aldrig drömma om att man skulle komma på tanken att schakta bort den 3-400 m långa åsen för att bygga Dalens sjukhus och Dalens bostadsområde. (Vad blev det av Dalens sjukhus?). När man idag försöker googla på Tallis hittar man varken bilder eller berättelser. Det man hittar är kopplingar till Tallkrogen.

Åsen som egentligen sträckte sig längre norrut (förbi Blåsuts tunnelbanestation) var en orörd rullstensås men fick först ge plats för SL:s Spårvägshallar. För övrigt var den orörd förutom sandtaget/lagerplatsen i södra ändan. Den enda byggnad jag kommer ihåg var Stora Gungan, mitt emot Röda skolan. Huset som nämns redan i slutet av 1600-talet har bl. a. fungerat som krog och finns numera på Skansen. Vad jag kommer ihåg användes gården för nån form av åldringsvård när jag var liten.

Själv har jag inga skarpa minnen före 10 -årsåldern att vi använde Tallis som lekplats. Och orsaken för min del var förmodligen kopplat till ryktet om dessa ”Tallisar”. Tallisarna var enligt detta rykte ”sadistiska” ungdomar som härskade på denna ås. Blev man tagen av dem riskerade man att bli fångad och bunden vid ett nerböjt träd med urholkning för hals och armar. Och det var inte nog med det. Tallisarna skar upp armarna och hällde salt i såren. Hur som helst har jag sett dessa träd. Vad som är sant eller inte får andra värdera. Men att det var ett effektivt rykte (skröna?) som planterades ut, råder det ingen tvekan om. Vänner från min uppväxt kan bekräfta det hela.

Längre fram när man kanske hade övervunnit denna skröna, kom Tallis för mig att mer tjäna som plats för utförsåkning. Om det var tillräckligt med snö gick det att åka utför den södra delen med en hisnande fart. Men än mer häftigt var att åka slalom ner mot Sandsborgs tunnelbanestation. Själv körde jag med mina blå Sandströms-skidor med stålkanter och kabelbindning. För att få till svängarna gick kabeln genom den bakre fästpunkten, vilket innebar att foten satt som ett skruvstäd. Utlösningsanordningar – glöm det! Och självklart inga hjälpanordningar för att ta sig upp för åsen. Skidorna på axlarna och pulsa upp igen.

Sommarhalvåret njöt jag främst av lugnet på åsen med sina många furor, inte minst kopplat till promenader med vår pekines Nicke. Men då var jag förmodligen 13-14 år.

Ett annat minne som jag har var den vackra utsikten mot Dalens koloniområde, denna oas av små kolonier som hade tillkommit för att förbättra livsmedelsförsörjningen i samband med första världskriget. När man stod där uppe på åsen såg man oftast lediga busschaufförer som spelade varpa i avvaktan på att de skulle gå på nästa tur.

Hans-Göran Persson
2018-01-11

Lena tillägger: Dalens sjukhus planerades från början som ett centralsjukhus, men ersattes som sådant av Huddinge sjukhus. 1978 skrev PC Jersild romanen ”Babels hus” som ifrågasatte sjukvårdspolitikens inriktning på just storskaliga och opersonliga sjukhus. Boken handlar om en äldre man som får en hjärtinfarkt när han rensar vinbär i sin kolonilott och förs till Dalens planerade storsjukhus, i boken kallat ”Enskede sjukhus”.

Hela filmatiseringen med Carl-Gustaf Lindstedt ligger på SVTs Öppet arkiv.

Minns du Tallis? Dalens koloniträdgårdar? Eller något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?”