Jonas från Maratonvägen fortsätter att berätta: Efter sjuan, åttan och nian i den nya enhetsskolan skulle vi på G-linjen gå vidare till något som då kallades försöksgymnasium. Det var treårigt. Där skulle vi möta våra tidigare kompisar som tagit realen och som skulle gå i det mer traditionella fyråriga gymnasiet.
På Högre Allmänna Läroverket i Gubbängen valde mina naturvetenskapligt inriktade kamrater reallinjen, de riktigt språkbegåvade latinlinjen. Själv hamnade jag på den allmänna linjen. En plats för begåvningsreserven, enligt en av gymnasiets lärare. Helt fel hade han nog inte. Efter första läsåret valde jag den allmänna linjens språkliga gren. Läste alltså engelska, tyska och franska, men slapp de döda språken grekiska och latin.
Bilden nedan visar skolan som 1959-1966 hette Gubbängens högre allmänna läroverk, därefter Gubbängens gymnasium fram till 1984. Studentexamen kunde man ta där från 1957 till 1968. Läs mer på Wikipedia.
Vid den här tiden skulle vi gå igenom muntliga prov innan vi fick sätta på oss studentmössan. Professorer från Stockholms universitet, så kallade censorer, kunde godkänna eller underkänna. Det spelade egentligen ingen roll hur väl vi klarat studentskrivningarna. Den som missade ”muntan” fick skamsen smyga ut genom skolans bakdörr med den vita mössan i en påse.
Jag gick upp i de tre språken. Engelskan och tyskan var inga problem. Men franskan!
Räddningen var att censorn, en professor Colliander, faktisk somnade under förhöret. Min lärare som skötte tillställningen och mina kompisar visste hur illa jag låg till efter skrivningarna och talade så tyst de kunde för att inte väcka den lätt snarkande professorn.
Under förhöret skulle vi översätta och konversera runt en text som behandlade den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget. Jag skulle bland annat säga meningen ”elle mis les lettres sous le lit” (hon kastade breven under sängen). Jag sade ”elle mis les lèvres sous le lit” (hon kastade läpparna under sängen).
Kompisarna fnittrade hysteriskt, men tyst. Läraren log nervöst. Professorn fortsatte att sova. När klockan ringde vaknade han med ett ryck.
- Är det bra så här? frågade läraren.
- Ja ja, alldeles utmärkt, sade professorn.
Så hade jag alltså erövrat ”vetandes vita kapsyl” (för att citera vår lärare i filosofi). Tillsammans med de godkända kompisarna stormade jag ut på skolgården till det väntande livet. Mamma och pappa var stolta. Jag var den förste i släkten som tagit studenten, ett slags bevis på att arbetarungar inte var dummare än andra.
I folkmassan på gården stod föräldrar, släktingar och vänner. Men där fanns även andra. Några som höll sig i bakgrunden och diskret delade ut rosor till sina före detta elever. Det var våra tidigare lärare från enhetsskolan. Vår triumf var deras triumf. Jag ska alltid tänka på dem med värme.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Vi från Nytorps Enhetsskola gick i Försöksgymnasiet i Kärrtorp.
Jag gick reallinjens biologiska gren.
Minns så väl dagen för muntliga tentamen med censorer inför det slutliga avgörandet, godkännas eller inte?
Gick ju vådliga historier om dessa censorer.
Jag kom upp i svenska, engelska, fysik och kemi.
Nog så tunga ämnen.
Skulle det räcka med allt pluggande senaste veckan, då vi var lediga från ordinarie skolarbete för att på bästa sätt kunna förbereda oss för muntan.
Var ju i princip tre årskurser i ämnena man kunde få frågor om.
Svenska och engelska gick bra.
Hade fått tips av svenskaläraren att ofta kom frågor om de norska språken, nynorsk och bokmål.
Så det läste jag på.
Och frågan kom, alla satt tysta, då jag efter några sekunder räckte upp handen och fick berätta.
Bingo!
Vid fysiken hettade det till.
Läraren delade ut sina frågor skriftligen.
Jag läste på min lapp och funderade.
När jag framme vid tavlan började skriva och berätta, hummade läraren efter någon minut och frågade nåt.
Jag begrep att jag var inne på fel spår.
Lösningen var en annan, som jag tack och lov kunde.
Var min kyla kom ifrån, vete sjutton.
Lugnt återvände jag till bänken och låtsades läsa lappen på nytt och sade Jaha!
Som att jag hade missförstått frågan.
Sen suddade jag ut och presenterade rätt svar!
Kemin gick av bara farten, var ett favoritämne.
Triumf!
På eftermiddagen ut på skolgården och väntande familj och övrig släkt..
Sedan hemskjutsad i bagageutrymmet – ja, öppen lucka! – i brorsan stora Buick och vinkandes till förvånade trafikanter.
Hemma mottagning för grannar och släkt.
Du Åke Löwegren, granngrabb, var där!
Har ett foto av dig och Håkan, också granngrabb, nånstans.
GillaGilla
Roligt hur man kommer ihåg ämnen o frågor för muntan! Jag var uppe i tyska, franska, svenska och geografi. Presterade halvtaskigt i språken (som jag var bra på) fick näsblod på svenskan(!). I geografin kunde jag inget, hade sista veckan nervöst läst första kapitlet i boken – och fick fråga på just det kapitlet! Så ”rättvisande” var muntan… 😜
GillaGilla
PS: Jag ville till Kärrtorp, där min kompis gick, men hamnade i Gubbängen. Gissningsvis för att vi flyttat till Farsta.
GillaGilla
Jag tillhör en yngre årgång, för när jag gick på Gubbängens gymnasium (gick ut ett år för sent 1975) fanns det bara den treåriga linjen där betygen avgjorde om man var ”student” eller inte. Då var det också ”reaktionärt” att ha studentmössa. I Gubbängen hade jag som klassföreståndare den överlägset bäste lärare jag åhörde under hela min skoltid (inklusive universitetet), Sven ”Svenne Stöt” Samuelsson. Min fråga är om han fanns där även på din tid? Harry Johnselius var rektor, Folke Roth musiklärare, Kaj Attorps (som jag inte hade i något ämne, men som jag minns p g a hans far och som en god vän till mig, Martin Lundberg, som slutade när jag började höjde till skyarna), Sten Kruskophf m fl. En rolig detalj är att jag i psykologi hade Anja Emsheimer, vilken min äldste son hade i samma ämne på lärarhögskolan.
GillaGilla