Plugga i Gubbis, del 1: Att gå i den nya enhetsskolan

Jonas som beskriver sig själv som en snacksalig, rödhårig figur växte upp på Maratonvägen i Tallkrogen (postadress Enskede 4) och berättar: För några år sedan plitade jag ihop en liten bok, ”Farfar berättar”. Den trycktes i en svindlande upplaga av fyra exemplar och skrevs för läskunniga och smarta barnbarn i 12-årsåldern. De bor alla i Stockholms södra förorter, samma miljö där jag själv växte upp på 1940/50/60-talen. Det här är min berättelse.

1959-65 gick jag i Gubbängens enhetsskola och gymnasium. När jag gick på låg- och mellanstadiet var skolan ännu åttaårig. De som skulle plugga vidare gick efter sexan vidare till fyraåriga realskolor inne i centrum, tog realexamen och fick en grå mössa som tecken på sin värdighet. Resten förväntades gå ut i yrkeslivet efter åttan, 14 år gamla.

Gubbängens folkskola 1950

Men det här var en brytningstid. Regeringen beslutade att införa något som kallades enhetsskola. Den var nioårig och hade tre linjer: Y-, A- och G-linjen. Yrkeslinjen var inriktad mot praktiska färdigheter. Allmänna linjen var mer teoretisk, men berättigade inte till inträde till gymnasiet. Det gjorde däremot gymnasielinjen. Där skulle jag gå. Jag ansågs väl någorlunda studiebegåvad, åtminstone för samhällsorienterade ämnen och språk. Med matten var det sämre beställt.

Efter sjuan, åttan och nian skulle vi på G-linjen gå vidare till något som då kallades försöksgymnasium. Det var treårigt. Där skulle vi möta våra tidigare kompisar som tagit realen och som skulle gå i det mer traditionella fyråriga gymnasiet.

Det fanns alltså två parallella skolsystem. De ”finare” familjerna satte gärna sina barn i innerstadens realskolor för fortsättning i det fyraåriga gymnasiet. Vi som kom från enklare förhållanden, men ändå var tänkta att så småningom ta studenten, gick kvar i den nya, nioåriga enhetsskolan.

I Gubbängen hade vi en kader med unga, ambitiösa och mycket duktiga lärare. De gav sig tusan på att vi skulle klara oss lika bra på gymnasiet som de av våra kompisar som gått via realskolan. De läste extra med oss efter ordinarie skoltid och på lördagar. Det handlade om yrkesstolthet.

Ingvar Löfquist

Ingvar Löfquist lyckades med konststycket att till och med få en matematisk analfabet som mig att komma upp i lite mer än godkänt i matte. Inga Severin gnuggade oss i svenska och tyska och kom att påverka resten av mitt liv. Och de var inte de enda. Ulla-Britt Liman pluggade i oss samhällskunskapen. Egna initiativ uppmuntrades.

Skolan hade ett duktigt basketlag, ett lika framstående handbollslag och en egen skoltidning som hette GE – en förkortning för Gubbängens Enhetsskola. Rektorn var redaktör.

I åttan skrev jag en uppsats på temat ”min bästa bok”: Jaroslav Haseks ”Den tappre soldaten Svejk”. Den publicerades i GE, men jag var inte nöjd med rektorns redigering. Jag hade skrivit att Svejk drack öl på Prags krogar. Rektorn tyckte väl inte att det passande sig att en 14-åring skrev om öl, så han ändrade i texten.

Jäkla censur, här skulle hämnas! Tillsammans med kompisarna Mats och Bengt bestämde jag mig för att ge ut en konkurrerande tidning. Vi döpte den till Black-Out.

Det fanns ytterligare skäl att ge ut den där tidningen. På skolan gick en yngre, judisk pojke som hette Abba. Några nazistanstuckna äldre grabbar mobbade honom. Jag var ingen slagskämpe och kunde inte ställa upp för Abbas försvar fysiskt, men jag kunde i varje fall säga vad jag tyckte. En av artiklarna i Black-Out var ett angrepp mot antisemitismen. Den är jag fortfarande stolt över.

Fast ska jag vara ärlig fanns så klart en annan, mindre heroisk, anledning för chefredaktören. Jag var kär i en tjej i klassen som hette Helen. Hon var jättefin, men förälskade sig tyvärr bara i diverse atletiska typer med stora muskler. Helen och jag var bästa kompisar, men det räcker liksom inte när man är kär. Jag fick försöka imponera med den talang jag hade.

Rektorn och vissa andra lärare gillade inte att GE fick en konkurrent. En av dem påpekade det olämpliga och tyckte att vi skulle lägga ner projektet. Det sporrade oss så klart ännu mer. Black-Out trycktes illegalt efter ordinarie skoltid på skolans stencilapparat.

Fröken Severin låste upp för oss. Hon var en vuxen som förstod det här med demokrati och tryckfrihet. En lektion i samhällskunskap och pressens villkor när den är som bäst!

Inga Severin

3 reaktioner på ”Plugga i Gubbis, del 1: Att gå i den nya enhetsskolan

  1. Omslaget till GE är fantastiskt, så totalt svenskt 1950-tal det kan bli!

    Klänningen Inga Severin bär är typisk för tidigt till mitten av 1960-talet, likaså pärlhalsbandet och frisyren. Så feminina kvinnor såg ut på den tiden! Jag är så van numera att se obese women klädda i en alltför liten, trång t-tröja och trånga jeans eller tracksuit bottoms samt trainers eller flip-flops av plast på fötterna. (Tattoos all over, part shaven heads and piercings galore.) Arrrggghhh!

    Ingvar Löfquist är klädd i grå byxor (tror jag) samt mörk blazer och vit skjorta med slips. När sågs en sådan ensemble senast?

    Tack för ett mycket intressant och trevligt bidrag, Jonas!
    (Anna bosatt i England sedan alltid, praktiskt taget)

    Gilla

  2. Kul läsning!
    Jag gick i Björkhagen och har inget som helst minne av motsättningar mellan real- och enhetsskola. Gick 9+3 år och tog studenten -67.

    Gilla

    1. Visst är det kul att jämföra våra olika minnen! Undrar om det skilde i olika skolor (eller kanske bara olika lärare?). För du var ju bara två år efter oss som slutade 65, så enhetsskolan kan ju inte ha hunnit bli ”gammal o van”.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s