Ovan: Skärmarbrinks gård 2017, av Ingemar Lindmark

Tommy föddes 1944 och bodde fram till -68 på Pastellvägen 13. Häromdagen sökte han bilder på Nytorpskolan – och hamnade (förstås!) på Enskedebilder. Han har läst och kommenterat, och berättar nu egna minnen:

Minnena kommer allteftersom man läser olika inlägg. Från ängen mellan Skärmarbrinksvägen och Pastellvägen, som Hans-Göran tidigare berättat om, minns jag speciellt hur grabbarna höll på med cykelhopp: Man tog fart uppifrån backen med sin cykel – om man vågade ända upp från Skärmarbrinks gård – och trampade i full fart ner efter grusvägen och sedan ut på ängen som ju avslutas med en kulle, som man ser på Hans-Görans bild:

Där ryckte man bakåt i styret och sen körde man antingen på bakhjulet över kullen – om man tillhörde de modigaste gjorde man ett rejält hopp med hela cykeln i luften. Farligt förstås men vad jag vet ingen som slog sig mer allvarligt.

I Skärmarbrinks gård fanns lägenheter, där åtminstone två äldre personer bodde (trots att huset enligt Riksantikvarieämbetet moderniserades och fick dusch och toalett först i mitten av 1990-talet).

I den östra delen, närmast mot Bratts konditori, bodde en gammal gumma, böjd och rynkig. Ett sätt för oss barn att tjäna någon liten slant var att tigga trälådor nere i speceriaffären Pastellvägen/Artistvägen. Sedan gick man med lådorna upp till gumman och ropade utanför hennes dörr: ”Tant! Tant!” Oftast öppnade hon då ett fönster en trappa upp och tittade ut, varvid man framförde sitt ärende: ”Vill tant ha trälådor?”

Det ville hon alltid, vad jag minns, och så kom hon ner med en 10- eller 25-öring som man fick, beroende på hur många lådor man hade, en eller två eller kanske tre. Sedan låste hon upp hänglåset till sin vedbod som fanns i en uthuslänga bredvid huvudboningen och lade in lådorna där. Vad jag vet så eldade hon med dessa lådor, eller kanske hade hon dem som tändved. Glad i hågen kunde man sedan köpa litet godis för slanten. (Kan detta ha varit den gamla kvinnan Brita hade hört var en häxa?)

Ett annat sätt att få tag på lite pengar var i telefonkioskerna, en fanns vid Bratts och en nere vid korsningen Skärmarbrinksvägen/Artistvägen. Där gick man in och lyfte på golvet, ett slags reglat trä, och hade man tur kunde man hitta litet slantar där. Lycka!

Just kiosken vid Bratts betyder något särskilt för mig. Det var dit min mamma gick för att ringa till pappa och meddela att värkarna hade börjat. Pappa kom hemcyklande på direkten och sen bar det iväg med taxi till Södersjukhuset. Och så kom jag till världen.

På Bratts konditori kunde bagaren riktigt varma dagar ha ett litet fönster öppet, där man stack in huvudet och kollade in allt som bakades där samt ugnarna etc. Med lite tur kunde man få en smakbit.

På somrarna gick vi ofta till lekparken borta vid Blåsutvägen. I lekparken förekom det vanliga med gungor, klättring, rutschkana osv. Fast en litet ovanlig sak var att ibland spelade vi bingo med lekfröken som sifferutropare!

Då och då kunde fröken ta med ungarna ut på den stora ängen som låg västerut i riktning mot Nynäsvägen. Där flög vi med drakar som vi dessförinnan hade tillverkat med frökens hjälp.

I lekparken fanns också en liten odlingslott där fröken med vår hjälp satt blomsterfrön. Mot slutet av sommaren, när blommorna stod i sin fägring, klippte fröken om kvällarna en liten bukett som ett av barnen fick ta med sig hem. De blomster jag minns bäst – och som väl förklarar varför jag tycker så mycket om dem – är blåklint och ringblomma. Jag tyckte de var så fina och hade en liten doft när man stoppade näsan i buketten.