Bilden ovan: Skolbespisning Blackebergs samrealskola, av Jarborg, Göran 14 mars 1956 (CC-BY)

Lars-Göran minns matbespisningen: Fotot nedan är taget vid Paternostervägen strax ovanför Nytorpsskolan. Vi ungar som bodde vid Lidköpingsvägen promenerade där varje dag när vi gick till och från skolan. Var det något i matbespisningen som inte passade gick vi istället till butiken där och köpte en fralla och en chokladboll (som då hette något annat).

Ett beprövat knep när vi fick lever var att ta två tallrikar och lägga den tomma överst jämte klämma till lite försiktigt så maten plattades ut på den undre. Dess värre upptäcktes mitt tilltag av mattanterna vid ett tillfälle och jag fick hemanmärkning. Hade ett djäkla bestyr med att via karbonpapper förfalska mammas namnteckning – men det gick med ett nödrop.

Jag äter fortfarande inte lever…

Lena har äldre, men liknande erfarenheter från samma skolmatsal: Det enda jag inte åt var mannagrynsgröt. Jag försökte alltid lydigt, men klarade inte den slemmiga konsistensen: efter ett par skedar ville den upp igen. En gång när jag fortfarande hade flätor tog en bussig kamrat min tallrik under sin tomma för att smuggla ut den, så att jag skulle kunna äta min smörgås i lugn och ro. Plötsligt kom hon rusande tillbaka in: ”De letar efter dig!” – och jag såg hur vakthavande lärare och någon mattant hotfullt närmade sig. Som hemliga polisen gick de från bord till bord och förhörde alla med flätor. (Min kompis hade sagt att hon inte kände mig, men hon kunde ju inte gärna påstå att hon inte visste hur jag såg ut.) Fort rusade vi ut, jag med mjölken rinnande nerför hakan och mackan inkörd i kinden. Jag hann undan och slapp hemanmärkning.

En annan gång hotade mig en stabilt byggd lärarinna (möjligen samma?). Efter att jag suttit kvar med min tallrik hela frukostrasten hade hon lovat mig att komma undan med att bara äta upp mjölken runt gröten, så det gjorde jag. Men då lutade hon sig över mig och sa bistert: ”Och så äter du upp gröten! Vi är fyra stycken här, som kan hjälpas åt!”. Jag trodde henne, och svarade resignerat: “Jag kommer att kräkas upp den igen.” Skummande av raseri gick lärarinnan därifrån – men jag hade faktiskt inte varit fräck, bara sanningsenlig.

Hur tänker man då? Kanske man skulle fundera på om man verkligen vill vara lärare?

NU läser jag i ”Ordningsbestämmelser i skolmatsalen 1947 – förslag från Överlärarkollegiet”: ””Elev får i regel ej lämna bespisningslokalen, förrän serverad mat ätits upp. (Kravet på att maten skall ätas upp förutsätter dock, att små portioner serveras, varefter påfyllning bör äga rum, då så erfordras.)” Och:

”Det nämnda kravet förutsätter också, att elev, som före måltidens början uttalat önskan om ännu mindre portion än den som serverats av viss mat, får sin önskan uppfylld.”

Så humant tänkte man redan 1947. 10 år senare verkade man slafsa upp en STÖRRE portion till den som var fräck nog att inte gilla maten.

Och: Jag äter fortfarande inte mannagrynsgröt.