Den simundervisning vi fick verkar ha varit del av en storsatsning. En ”Folkbadsutredning” pågick från 1948 ända till 1954 och föreslog bland annat obligatorisk simundervisning för den som var 10 år och deltog i ”friskgymnastik”. Simlärare borde vara ”klassläraren eller annan lärare inom skolan”, och i första hand skulle man simträna på gymnastiktimmarna.

Om avståndet mellan bad och skola var långt skulle transport ordnas. De offentliga inomhusbad som kom ifråga låg alla inne i stan: Centralbadet, Forsgrenska badet, Liljeholmsbadet, Sportpalatset och Sturebadet. Men det var tveksamt om de hade tillräcklig kapacitet – särskilt Forsgrenska var redan hårt belastat med allt flera badande skolklasser.

Lena minns att vi inte simtränade på skoltid, utan efter skoldagens slut: Dessutom på måndagarna, när vi slutade sent. Vad jag minns hann man inte äta innan, så jag blev ordentligt hungrig. Det var olustigt på andra sätt också. Först drillades vi i (urtrist) torrsim på bassängkanten, sen försågs vi med korkdynor för att kava runt i en liten bassäng, medan läraren ropade kommandon och blåste sin visselpipa så att det ekade mellan kakelväggarna. Bassängen var så liten att vi måste simma runt ett varv för att få ihop de 25 meter som krävdes för att bli godkänd. Inför hotet att behöva gå ytterligare en termin kämpade jag mig till slut runt – men fick underkänt för att jag inte tagit ut hörnen ordentligt. Jag tror att jag grät mig till ett nytt försök, och tog mig sen runt på ren viljestyrka. Jag gjorde säkert inte vidare svängar då, men läraren var antagligen lika trött på mig som jag på henne, så jag blev godkänd.

Efter den simundervisningen har jag varit rädd för vatten hela mitt liv, helt övertygad om att jag skulle sjunka som en sten så fort jag slutade att veva vilt med både armar och ben. Jag har bara simmat där jag bottnar, vilket gör min simfärdighet mindre användbar. Först vid 50 års ålder litade jag så mycket på min nye man att jag vågade mig på att försöka ligga stilla och flyta – om han stod beredd att ingripa. Och YESS! jag sjönk ju inte alls. Tänk om jag fått lära mig det i fyran…

Länge trodde jag att det var på Forsgrenska badet (det vi kallade “Medis”) vi lärde oss simma. Kanske fanns det inte plats där, för klasskompisar med bättre minne påpekade nyligen för mig att Medis inte har så små bassänger (vilket jag förstås borde ha insett om jag tänkt efter.) Istället var det till Katarina Norra folkskola vi åkte, med tunnelbana till Medborgarplatsen. Det var också där vi före simningen noggrant måste tvätta av oss själva (och varann) i rader med småbadkar. Ungefär som på bilden nedan från Storkyrkoskolan 1903, fast vi hade kakelbadkar och hårda rotborstar att borsta varann på ryggen med.

Elisabeth var också med i Katarina Norras lilla bassäng och bekräftar: Jag är fortfarande bra på att simma i cirkel åt höger. Och undrar idag varför vi inte fick gå i Enskede skola istället? Där fanns också en bassäng, visserligen lika stor (eller snarare liten) som den i Katarina Norra, men den fanns ju på närmare håll, och lär fortfarande vara kvar, numera under golvet. ”Skrubbadkar” hade de också.

Efter att vi (förhoppningsvis) lärt oss simma 25 meter hade vi återkommande simprov på “Medis” för att följa upp simkunnigheten.

Lena glömmer aldrig när hon höll på att drunkna på Medis: För att få ihop 50(?) meter skulle vi simma två vändor. Jag visste inte hur man vände, men gav mig iväg i förhoppningen att det skulle lösa sig. Det gjorde det inte: När jag simmat så långt det gick var jag längst in under bassängkanten. Där uppe skymtade jag vår lärare, som inte kunde se mig. Inte kunde hon höra mig heller i allt simhallsstojet. Efter en stunds plaskande panik kom min klasskompis Marie ifatt mig, tog ett stadigt tag i mitt hår och drog iväg med mig fram till stegen. (TACK, Marie!) Det var otäckt, men hade ändå en fördel: jag fick återhämta mig ifred, och slapp göra provet. Åtminstone den gången.

I en artikel om Svenska Livräddningssällskapet 1953 står att 95% av alla barn över 11 år beräknades vara simkunniga. På varje skolbetyg noterades simkunnigheten, och för seminarieeleverna var det en merit att ha gått simlärarkurs.

Fast det var farligt också med bassängbad: ”Bad ej alltid hälsa” skriver SvD 1953. En enda person avger vid en simtur på tio minuter 15 miljoner bakterier, varav 200 000 colibakterier, trots att ”han badat ungefär en vecka tidigare och före simturen grundligt tvålborstat sig och duschat.” Folkbadsutredningen krävde klorering av bassängvattnet. Det var inte bara förkylningssjukdomar och ex vis scharlakansfeber som hotade, utan även tuberkulos, tyfus, paratyfus, dysenteri och barnförlamning. Eller ”simhallsinfektioner”: svårläkta men godartade hudinfektioner.

1954 var Folkbadsutredningen äntligen färdig och SvD rapporterade: ”Sexmiljonersprogram skisserat för bättre folkbadsmöjligheter”. Man föreslog bl a bidrag för att bygga bastur, simhallar och badhus. Och det handlade inte bara om simkunnighet: ”Badmöjligheter saknas i omkring 3/4 av bostadslägenheterna. I dessa bor 2/3 av befolkningen.”

Elisabeth minns: Många av dem som bodde i flerbostadshusen i gamla Enskede hade inte badrum, utan bara en enkel toalett i sina lägenheter. De fick gå till skolan och tvätta sig. Så gjorde bl.a. en av mina kamrater som bodde på Handelsvägen mitt emot Enskede skola.

Mot den bakgrunden kan man lättare förstå det stränga ryggskrubbstvånget inför bassängbadet.

Sommaren 1957 var man ändå orolig över antalet drunkningsolyckor vid badplatserna:  Trots de stora ansträngningar som gjorts av Simfrämjandet, Livräddningssällskapet, skolorna och militärförbanden kunde man ”på goda grunder anta” att mer än en tredjedel av svenska medborgare över sex år inte kunde simma. Folkbadsutredningens förslag från 1954 om utbyggnad av friluftsbad och simhallar hade det av finansiella skäl inte blivit mycket av. Men inte heller mindre investeringskrävande förslag hade förverkligats: ”Obligatorisk simundervisning har bara genomförts i begränsad omfattning.”

Men i Nytorp fick vi minsann simundervisning! Fast det var roligare att bada i Ödledammarna, det var det – alldeles utan att kunna simma. Ur Lenas  album: