På 1600-talet flyttades Stockholms avrättningsplats från Stigberget (”Galgberget”) på Södermalm till strax utanför Skanstull: “Galgbacken”.

Karta ovan: Wilhelm Maximilian Carpelan [CC BY-SA 3.0 ] via Wikimedia Commons)

Nuvarande adress: Solandergatan 6.

Dit fördes de dödsdömda längs Götgatan, där de lär ha fått en sista sup på Källaren Hamburg i hörnet till Folkungagatan. De avrättade var en blandad skara. Bland de mest kända är baron von Görtz, som var Karl XII:s rikshushållare 1716-18 och avrättades 1719, samt Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström, som halshöggs 1792.

Nedan: Källaren Hamburg 1908, Heimer, Oscar (CC-BY) Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan

“Bovarna” var ofta något av folkhjältar och avrättningarna folknöjen, men det ansågs också vara nyttigt, främst för ungdom och tjänstefolk, att se hur det gick för den som inte skötte sig. Den sista offentliga avrättningen ägde rum 1862, då gardisten Pehr Viktor Göthe blev halshuggen som straff för att han skurit halsen av butiksföreståndaren Anna Sofia Forsberg under ett rån i en affär på Hornsgatan 7 och därefter legat med liket.

Det sägs att byggnadsarbetarna hittade skelettdelar vid Galgbacken när Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst om för att inte skrämma bort de nya hyresgästerna. Fram till mitten av 1980-talet fanns en liten tvärgata till Kalmgatan med namnet ”Galgbacken” som ledde fram till kullen, där Galgbacken en gång låg. Och (åtminsone förr) fanns här en minnesskylt.

Kolerakyrkogården

Nära Gullmarsplan, vid Skansbacken, ligger Kolerakyrkogården som anlades av Kung Gustav IV Adolf under 1808-1809 års krig. Enligt minnesskylten var denna kyrkogård avsedd i första hand för ”fattiga och så kallade Politelik”, dvs i arresten avlidna och oidentifierade upphittade lik, och i andra hand för soldater, som dog i den så kallade ”Lantvärnssjukan” (troligen dysenteri). Efter freden begravdes här okända och fattiga människor.

Under 1800-talets koleraepidemier dog många människor på kort tid och det blev snart ont om plats på stadens kyrkogårdar. För att undvika att fler skulle bli smittade ville myndigheterna också begrava kolerans offer snabbt. Därför kördes liken ut ur staden och begravdes i massgravar utanför tullarna. De döda från Södermalm kördes ut till det som därefter kallades Kolerakyrkogården.

Koleran kom till Stockholm första gången i mitten av augusti 1834, och i oktober hade 3400 människor dött, hälften av alla som hade blivit sjuka. Ingen visste hur koleran smittade och ryktet om sjukdomen färdades lika snabbt som smittan. De svenska myndigheterna försökte förbereda sig så gott de kunde på att koleran skulle nå Sverige, men eftersom ingen visste hur smittan spreds kunde man inte göra mycket mer än att ge allmänna anvisningar:

”Skyddsmedel för friska: att afhålla sig från överdrifna kropps- och själsansträngningar, häftiga sinnesrörelser och utsväfningar af alla slag”.

Många försökte bli friska med olika huskurer. Enligt ett recept från 1834 skulle man bestryka ett skinn med het gran- eller tallkåda.

“Skinnet placeras med spetsen uppåt på magen och ska så ligga natt som dag! Fliken som är bortklippt i mitten längst ner är för att naveln ska vara fri annars kan den irriteras av kådan! En droppe koncentrerad kamomillolja på en sockerbit skall också ges till den sjuke.”

Och så finns ett tillägg (brasklapp?):

”Kammar Herr Croneborg har medfört detta preservatif – Plåstret tyckes böra vara oskadligt – Men därom kan man förfråga sig”.

När man upptäckte att koleran smittade via smutsigt vatten började man bygga avloppsystem, vattenledningar och vattenreningsverk för att undvika fler koleraepidemier. Men kolerabakterien finns fortfarande kvar och i områden av världen som saknar moderna avloppssystem drabbas människor fortfarande kolera.

Kolerakyrkogården användes fram till 1901 som en vanlig begravningsplats för allmänheten. Idag är kolerakyrkogården inte bara en naturskön park med promenadstråk och cykelväg, utan också en lagskyddad fornlämning.

Men i området fanns annat än avrättningsplats och kolerakyrkogård, där ligger exempelvis Enskede Gård, med underlydande torp och krogar. Och intill galgbacken, på krönet av den mödosamma Skansbergsbacken upp till Skärmarbrink, kunde man på 1800-talet ta en välbehövlig paus på en liten lantkrog. Den låg i ett äldre skogvaktarboställe, som från slutet av 1700-talet var känt under namnet Blåsut.

Därifrån skulle senare helt andra dofter sprida sig – av svin och sopor…