Några olika hem i Stockholm i mitten av 1900-talet

En chef berättade en gång att ingen ville bo i Gamla Stan när han flyttade dit, nån gång på 60-talet. 50 år senare bodde han kvar i en fantastisk lägenhet, inte långt ifrån Slottet. Fast  varken den eller omgivningarna såg förstås ut så från början.

När mina föräldrar på femtiotalet som nygifta flyttade till en lägenhet i Enskedes nya ”smalhus” valde de en etta, eftersom två rum kändes onödigt stort.

På Google Maps ser man huset. Vi bodde bakom affären till höger om porten.

arbkokDet var en väldigt trevlig lägenhet, jag minns precis planlösningen: Hallen ledde rakt fram till vardagsrummet och hade dörr  till vänster mot köket, som bestod av ett arbetskök med en matvrå framme vid  fönstret. Från matvrån gick en dörr in till rummet. Till höger syns en bild jag hittade på nätet, under rubriken “före ombyggnaden”. För alla öppenplanlösnings-fans avskyr ju det  “korridorkök” som mamma – och jag! – gillade så mycket.

Från vardagsrummet ledde ett litet förrum mot det som skulle varit lägenhetens sovrum. Vår lägenhet slutade där, sovrummet hörde till affären bredvid. I förummet fanns en garderobsvägg på ena sidan och ett badrum med inbyggt badkar på den andra. Mina föräldrar låg i bäddsoffan i rummet, jag och lillebror delade på kökssoffan i matvrån och lillasyster låg i babykorgen i rummet.  När vi fick övernattande gäster låg alla barn på madrasser under matbordet i rummet –  och hade kul.

Efter ett tiotal år i bostadskön fick vi en större lägenhet i Farsta, men där trivdes mamma aldrig, utan drömde ofta om att hon var tillbaks i ettan i Enskede. Och för inte länge sen insåg jag själv att jag i alla tider letat – och ofta hittat – liknande planlösningar som denna: matplats i anslutning till både rum och kök – men inte mitt i.

Nu läser jag att en fördel med smalhusen var att smålägenheter på ett till två rum och kök kunde göras genomgående, och alltså  få ljus från två håll. (Utom för oss då, med det kapade sovrummet.)  Framför allt var den nya hustypen lönsam att bygga eftersom ytorna utnyttjades mer rationellt. De var aldrig högre än 3-4 våningar, så man slapp dessutom installera hiss.

För att de boende skulle ”förbättra sina bostadsvanor” gjordes köken så små att de inte gick att sova i, med separat matrum. (Vanor och vanor, kan jag tycka, det var väl mera en nödvändighet?) Dessutom skulle det stora rummet användas som ett modernt vardagsrum istället för det gammalmodiga finrummet. Vi sov ju visserligen (helt olydigt!) i köket, men vårt vardagsrum användes verkligen till vardags. Mina kompisar i samma hus, däremot, fick inte vara inne i sitt “finrum”, utan bara i köket, i vars matplats de sov. Jag minns att de var ganska avundsjuka på mig, för vi fick inte bara leka i vardagsrummet, utan klättra ut och in genom fönstret mot lekplatsen utanför. 🙂 Mamma sa långt senare att Duxsoffan de sov i då var den skönaste säng hon haft, “och den lät vi ungarna hoppa sönder”.

lidingoslum-img_0547Det har hänt mycket när det gäller boendet under min livstid. Jag läser i tidningen SE från oktober 1960 att man hoppar över “den ståtliga invigningen av nya Farsta, där musiken spelade och stolta pampar höll tal.” Istället gör man ett reportage från en “förortsgata man inte gärna visar upp”:

I två gamla trähus, byggda före första världskriget och aldrig renoverade, kämpar främst äldre människor och barnfamiljer mot kylan. Det har blivit kallare sen en del av lägenheterna utrymts, för huset ska rivas. De som bor kvar är de som ingenstans har att ta vägen.

På vintern bildas is i trappan och rimfrost i köket. Toaletterna finns i källaren och fryser vid minsta köldknäpp. En hjärtsjuk förtidspensionär får inte gå i trappor för doktorn, men har tre trappor ner till källartoaletten. Inga badrum finns förstås, och en del kök saknar eldstad. En polioskadad kvinna måste krypa i källartrappan för att hämta ved. Men hon är lättad över att sonen i alla fall fått annan lägenhet, han har känning av reumatism vid 25 års ålder.

Och var låg dessa slummiga hus? På Lidingö… ”Vi har flera såna här problem, men det här är det värsta”, säger stadens fastighetschef.

Vi som flyttade till Farsta 58 (alltså redan innan ståtliga centrum invigdes) var tydligen jämförelsevis rena överklassen. Allt är relativt.


Minns du lägenheten du bodde i som barn? Eller något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?

2 reaktioner på ”Några olika hem i Stockholm i mitten av 1900-talet

  1. Oh ja! Jag minns precis hur vår lägenhet på Burspråksvägen 14 var möblerad och jag minns planlösningen exakt också. Däremot är mina minnen av vår nästa lägenhet på Gärdet inte alls så tydliga vad beträffar de första 4 och 1/2 åren vi bodde där. Senare möbleringar har ”suddat ut” den allra första versionen.

    I andra klass (tror jag) i Enskede Gamla Skola fick vi en gång rita upp vårt hem på rutat papper, minns jag, och jag har faktiskt detta kvar. Jag ska försöka ta ett foto av det – när jag väl har hittat och packat upp ”Min Första Läsebok”; planlösningen ligger nämligen i denna bok.

    Jag minns alltsammans, faktiskt: möbler, textilier, mattor, gardiner, tavlor, dukar, ljusstakar, prydnadsföremål … allt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s