Femtiotalets luciatåg – Kommer ni ihåg ”Judas med pungen”?

Ulf minns ett vanligt Luciatåg med ett märkligt inslag: Det årliga Luciatåget på Enskedefältets skola var en höjdpunkt för sjätteklassarna. Då skulle man få vara själva tåget och stå i centrum för allas uppmärksamhet. För berörd lärare gällde att förbereda vilka elever som skulle delta. Flickorna var viktigast och då särskilt att utse årets Lucia och hennes tärnor. Lucia skulle vara blond och ha långt hår. Tärnor fick övriga flickor bli. De tränades för att sjunga vackert.

Vi pojkar, i de fall vi hade sångröst, fick bli stjärngossar och övades i ”Staffan var en stalledräng”. De som saknade sångröst befriades. Vad jag kom ihåg var ingen ledsen för det.

Det fanns dock en alldeles speciell roll som de flesta pojkarna drogs till. Uppgiften var att gå sist i luciatåget och skrämma de yngre barnen. För att lyckas skulle man vara en liten gubbe i mörk rock och hatt som kallades Judas. Jag fick rollen, var stolt, tog uppgiften på stort allvar och lyckades skrämma många förstaklassare, vilket jag fick mycket uppskattning för av mina klasskompisar.

Den rollen har med åren framstått som allt märkligare. Betänk att vårt luciatåg hände under första hälften av 50-talet alltså mindre än tio år från andra världskriget och vetskapen om folkmorden mot Europas judiska befolkning.

Vem var ”Judas med pungen”? Lena minns inte någon Judas i sin skolas luciatåg (möjligen beroende på dåligt minne), men känner igen uttrycket, och läser mera.

Ur Svenska folket genom tiderna

Nordiska museet skriver att trettondagen firas till minnet av de tre vise männens besök i Betlehem efter Jesu födelse, och i det svenska bondesamhället vandrade då stjärngossar runt i byarna och uppförde ett skådespel som byggde på Bibelns berättelse om stjärnan över Betlehem. Dessa stjärngossar är upprinnelsen till vår tids stjärngossar.

Strindberg berättar i sin bok Gamla Stockholm om firandet i huvudstaden I slutet av 1800-talet:

Mellan jul och nyår framförde lussigossarna (som de i Stockholm orätt kallades) sitt julspel om hur de tre vise männen kom till Jesus och Herodes jagade Josef och Maria till Egypten. De bar en lysande stjärna och var enligt hävd utklädda till Herodes, tre kungar och Judas med pungen.

Det var Judas med pungen som samlade in pengar när man sjungit färdigt: ”Jag är Judas med pungen, men pungen är tom!”

Strindberg hade då (1880) inte sett lussegossar på tio år. Kyrkan ogillade seden att driva runt och tigga pengar genom att spela upp scener ur Bibelns berättelser, och vid sekelskiftet hade spelen i princip utrotats. Istället togs lussegossarna/stjärngossarna med i det moderna luciatåget som växte fram runt 1900-talets början.

Här kan man läsa mer om gamla tiders julseder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s