Enskedefältets skola 2016, Holger.Ellgaard,
(CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.
När Ulf läste Dicks minnen från Enskedefältets folkskola väcktes hans egna:
Jag är född 1942 och började på skolan i tredje klass. De första åren med fröken minns jag som en trevlig tid. Sy-fröken var en fin människa som uppmuntrade oss på alla sätt. När hon bjöd oss på te i klassrummet var det högtidsstämning.
Troligen är det vår sy-fröken som var med när avgångsklassen i Enskedefältets skola 1951 deltog i tävlingen ”Klokt vardagsklädd”. DN skriver att klassen deltog på skoltid och under ledning av sin handarbetslärarinna Eva Wickström, som ”dock givetvis inte lägger sig i de individuella tävlingsprestationerna.” Överlärare A M Edstam kommenterade:
En sån här tävling stimulerar och intresserar flickorna mycket mer än blott och bart teoretisk klädvettsundervisning.
Juryn hade ännu inte utsett någon vinnare, men DN bidrog med ett extrapris på 50 kronor kontant till klassens gemensamma skolresa.
Med åren fick vi magistrar. Arne Sandin ville få oss att diskutera samt hålla föredrag inför klassen. Än idag minns jag diskussionen ”För eller emot långbyxor på flickor”.
Träslöjden var mitt värsta ämne genom alla år. Jag tyckte mig hyvla på en och samma plankbit. Den blev aldrig godkänd och det kändes som om läraren ägnade all tid och uppmuntran åt de händiga pojkarna.
Mitt tålamod tog slut vid ett tillfälle i sjunde klass. När lektionen var slut gick magistern in i virkesförrådet. Jag låste in honom bakom den tunga järndörren.
Dagen efter var det stor uppståndelse när man sökte efter den som låst in magistern. Jag erkände och fick gå in på överlärarens kontor, där också den sent på kvällen utsläppte träslöjdsläraren fanns. Straffet jag fick blev en ordentlig dagsedel av träslöjdsläraren och en ännu kraftigare smäll av överläraren Sten Svensson. (Av Dick kallad ”skolans näst största skräck” – se bild.)
Vad jag minns sa jag ingenting om händelse hemma men den har levt kvar i den lilla pojken.
Vi var många pojkar som lärde oss värdet av att kunna använda nävarna till självförsvar. Bäst var förstås bröderna Risberg som boxades för Örnen. Lennart Risberg, som blev framgångsrikt proffs, kom ibland på besök till skolan. I deras källarlokal fick den som vågade sparra mot någon av de två yngre bröderna.
De två sista skolåren i sjunde- och åttonde klass var det inte lätt att bedriva och ta emot undervisning. Vi var drygt 40 pojkar i klassen. En del var födda 1941 och en större del 1942.
Magistern Arne Sandin hade ingen lätt uppgift. Så här i efterhand framstår han som en hjälte.
Mer om Lennart Risberg: ”Söders Dempsey” var lätt tungviktare och beskrivs som en riktig söderkis. Han föddes 1935 på Söder i Stockholm men växte upp i barnrikehusen på Enskedefältet, de så kallade ”Myrdalshusen”. Han började sin idrottskarriär som backhoppare, men när en träningskamrat drog med honom till träningslokalen för Boxningsklubben Örnen tog boxningen över.
Bild från DN 1955 under rubriken ”Örnenboxarns hittills bästa”.
1956 var han med i OS i Melbourne i lätt tungvikt och hade oturen att få ena ögonbrynet sönderskallat. Det skulle ge honom problem hela karriären: av hans tre förluster var två på grund av ögonbrynsskada. Han kunde inte se.
1958 lade 23-årige rörmokare Risberg rörtängerna i verktygslådan och blev proffsboxare. Innan dess hade han 1956 och 1958 varit svensk mästare i lätt tungvikt och 1958 nordisk mästare. Han var även sparring till Ingemar Johansson inför matcherna mot Floyd Patterson.
1965 började han jobba som rörmokare igen, fram till pensioneringen vid 70 års ålder.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Kul att någon annan än jag skriver om skolan! En helt annan association jag gör av texten är kring boxningsklubben ”Örnen”. I mina föräldrars frukt- och blomsteraffär på Ringvägen var ”Mattis” (Gustav Martinsson), mannen som drev boningsklubben, ständig kund. Han brukade chockera tanterna som var inne och handlade med att ”prutta” ljudligt i affären. Han höll händerna bakom ryggen och gjorde de väldigt autentiska ljuden med dessa. Samtidigt lyfte han omväxlande på det ena eller andra benet för att för tanterna åskådliggöra hur skönt det var att ”släppa väder”. Är tveksam till om det hjälpte försäljningen men som barn tyckte man det var jättekul.
GillaGilla
Hej,
Uppmuntrad av hur mitt förra inlägg togs emot och bearbetades kommer här nästa.
Ett vanligt Luciatåg med ett märkligt inslag. Det årliga Luciatåget på skolan var en höjdpunkt för sjätteklassarna. Då skulle man få vara själva tåget och få stå i centrum för allas uppmärksamhet. För berörd lärare gällde att förbereda vilka elever som skulle delta. Flickorna var viktigast och då särskilt att utse årets Lucia och hennes tärnor. Lucia skulle vara blond och ha långt hår. Tärnor fick övriga flickor bli. De tränades för att sjunga vackert. Vi pojkar, i de fall vi hade sångröst, fick bli stjärngossar och övades i ”Staffan var en stalledräng”. De som saknade sångröst befriades. Vad jag kom ihåg var ingen ledsen för det. Det fanns dock en alldeles speciell roll som de flesta pojkarna drogs till. Uppgiften var att gå sist i luciatåget och skrämma de yngre barnen. För att lyckas skulle man vara en liten gubbe i mörk rock och hatt som kallades Judas. Jag fick rollen, var stolt, tog uppgiften på stort allvar och lyckades skrämma många förstaklassare, vilket jag fick mycket uppskattning för av mina klasskompisar. Den rollen har med åren framstått som allt märkligare. Betänk att vårt luciatåg hände under första hälften av 50-talet alltså mindre än tio år från andra världskriget och vetskapen om folkmorden mot Europas judiska befolkning.
Mvh Ulf Näsström
________________________________
GillaGilla
Hej o stort tack! Jag tar reda på lite mer om den där figuren och gör ett inlägg av det. Jag (född 46) har inget minne av honom. Mitt minne är visserligen som det är, men det låter som nåt jag skulle komma ihåg.
GillaGilla
Hej igen!
Nu har jag skrivit ihop din berättelse o lite mer om Judas med pungen. Tyck gärna till o kommentera:
GillaGilla