Dick berättar: Bodde man i Svedmyra på 50- och 60-talen så hamnade man oftast i Enskedefältets skola vid Sockenplan de första sex åren och sedan bar det för högstadiet av till Tallkrogsskolan. I denna fanns det en vaktmästare, Backman, en kort rund boxningstränare i Narva BK, som var berömd för sina hårda nypor och som satte grabbar på plats när de ”förbrutit” sig. Redan innan man började sjuan så hade ryktet gått, att han tog ner dem som skulle bestraffas i pannrummet och gav dem en omgång.

Vaktmästaren var uppenbarligen okunnig om det förbud mot kroppsaga i skolan som infördes 1 januari 1958, för en av mina klasskamrater, Tommy Hall, fick sig – med fem andra – en örfil sedan de kastat snöboll mot, och inne i tjejernas omklädningsrum i gymnastiken. Vi började sjuan HT 1968, mer än tio år efter förbudet.

Den andre som ingav stor respekt var skolans rektor, Herman Ekman. Sven-Erik Forsman, som hade honom i franska sista året i realskolan, har meddelat mig att ”[h]ans höger var ansedd att vara i klass med vaktmästaren Backmans.” Anders Barney Andersson har inför denna text berättat för mig att han och några kompisar hade smutsat ner i alldeles nya skåp som kommit till skolan, ca 1956-1957 (alltså före skolagaförbudet): ”En lärare såg oss och anmälde oss till rektorn och vi skulle infinna oss på rektorsexpeditionen kl 13.00 samma dag. Vi visste vad som väntade oss och gick hela frukostrasten och ’härdade’ oss med att ge oss själva örfilar. Sen blev vi inkallade en och en och fick varsin rungande örfil som gjorde jätteont.” Olle Andersson tillägger att rektorn gärna tog på sig en handske när han utdelade dessa örfilar, med öppen handflata.

Nu kanske ni tror att Ekman och Backman var sadistiska figurer, men så var inte fallet. Det handlade om att agan skulle lära personerna ifråga att inte göra likadant igen och när den utdelats ansågs ”förbrytelsen” ur världen – även om Backman alltid uppträdde skrämmande mot eleverna. (Kanske berodde det på att han var så liten)?

Ekman brydde sig också om eleverna på sin skola, som en kvinnlig elev skriver: ”Jag är övertygad om att det var han som ordnade att jag fick hemundervisning av [Torsten] Brusewitz när jag skolkat bort mitt slutbetyg. Han brydde sig.”

Herman Ekman hade en torr, engelsk humor som han begåvade eleverna med i sin undervisning i franska. Lite av den humor – fast naturligtvis inte lika oanständig – som senare kom att uppvisas hos Monty Python. I den fanns också starka drag av ironi gentemot eleverna, vilka ofta inte förstod den. Hos mig själv har uttrycket ”glömma ihåg” för evigt fastnat. Nämnda kvinnliga elev exemplifierar med hans skämt om Edvin som slog huvudet i sängkanten och dog, 52 år gammal, på Parisresan. Kompisen telegraferade hem så billigt han kunde: ”Edvin 52” (där 52 på franska, ”cinquante-deux”, ju uttalas [sängkant dö] ).

Min egen berättelse om Herman är lite annorlunda. Den utgår från hur jag minns det och detaljer kan vara felaktiga, men i det stora hela stämmer den.

Sagan om ringen
Under våren 1969 hade min bror Kenneth kommit hemsläpandes med de tre volymerna i serien ”Sagan Om ringen” av John Ronald Reuel Tolkien. Eftersom det var hans böcker började jag med del 2, fortsatte med del 3 och avslutade med del 1, d v s första gången jag läste dem (det blev sex gånger till och en sjunde högt för mina söner när de var små).

Redan när jag började i Tallkrogsskolan blev jag invald i elevrådsstyrelsen (liksom religion inte har stått högt i kurs i min familj har inte heller utövandet av idrott gjort det, så mitt sätt att försöka ”impa på brudarna” blev med hjärna och käft). I åttonde klass var jag självskriven som ny ordförande för elevrådet och i den positionen fick jag en del att göra med rektor Ekman. Särskilt en fråga såg vi i styrelsen som viktig, nämligen att få en elevrådsexpedition. Det hade man försökt få till stånd under flera år (jag menar, vi i styrelsen skulle väl inte behöva gå ut på rökrutan, som andra elever, utan kunna sitta inomhus och röka, som lärarna).

Vid något tillfälle under höstterminen hade jag ärende till rektor Ekman och råkade ha någon av böckerna med mig. Jag tror att det var andra eller tredje gången jag läste trilogin, för annars hade nog inte våra samtal kunnat bli så ingående.

Jag råkade lägga upp boken på hans skrivbord och det var vad som satte igång det hela. Herman (nej, vi sa inte du till honom – definitivt inte! – men vi brukade kalla honom det i våra samtal om honom) ställde några frågor och jag tror inte han riktigt fått klart för sig hur populär den började bli, men han uttryckte missnöje med Åke Ohlmarks översättning. Det där var ju ingenting som jag någonsin funderat över, så jag såg väl ut lite som ett frågetecken och då förklarade han att han läst böckerna redan i dess första engelska upplaga, EFTERSOM TOLKIEN VAR EN VÄN TILL HONOM. Jag minns inte riktigt hur det hängde ihop, men de var ju språkmän bägge två, så det var i det sammanhanget de träffats någon gång i yngre dagar. Herman berättade också, att de varje år sände julkort till varandra och jag har ett starkt minne av att Herman och hans familj varit över och besökt Tolkien någon jul, men det är jag inte hundraprocentigt säker på.

Ni kan tänka er, att denne – som jag betraktade honom – urusle fransklärare (andra har däremot höjt honom till skyarna, så i rättvisans namn kan det ha hängt ihop med ointresse från min sida) plötsligt steg i min aktning. Efter det satt vi och diskuterade böckerna och det ursprungliga ärendet föll helt bort. Det var också uppenbart att Herman tyckte det här var stimulerande och det utnyttjade jag vid ett flertal tillfällen. När det var en tråkig lektion, som t ex matte eller fysik (men inte under SO-ämnen), så kunde jag räcka upp handen och säga: ”Magistern, jag har elevrådsärende till rektorn”.

Så här efteråt är jag ganska övertygad om att rektorn genomskådade mig, men vi trivdes med att sitta och prata ”Sagan om ringen”, så han körde aldrig ut mig. Jag tror också att våra samtal var en faktor som bidrog till att vi innan terminens slut fick besked om att vi äntligen skulle få vår elevrådsexpedition.

Herman hade t o m överseende med att jag var totalt illitterat i franska. När han vid ett tillfälle givit mig en översättningsuppgift for jag desperat runt bland de få tjejer som hade lärt sig lite av språket för att få hjälp. När jag då tillfredsställande hade presenterat översättningen räckte en tjej upp handen och skvallrade: ”Magistern, han har fuskat och tagit hjälp av …” så räknade hon upp de tjejer som hjälpt mig. Då sa Herman: ”Sa jag att han inte fick ta hjälp”? ”Nej” svarade ”skvallerkärringen”. ”Då så. Jag gav honom en uppgift att lösa och den löste han.”

Vi trivdes bra ihop, Herman och jag, i våra samtal om hans vän Tolkiens böcker.