Varifrån kom vi Enskedebor? Urgammal stockholmare – men ändå ganska ny

Dick berättar släktens historia: Jag inser att det är väldigt mycket Nytorp på den här webbsidan, vilken heter Enskedebilder. Då kan det kanske vara svårt att komma från andra delar av Enskede och slå sig in i läsekretsen. Men, eftersom jag tycker att idén om att hela Enskede ska innefattas är bra ska jag försöka ge lite perspektiv från min horisont, i Svedmyra.

Jag efterlyste för några år sedan i Facebookgruppen ”Svedmyrabarn” bidrag med historier från denna stadsdel, som jag (kostnadsfritt) erbjöd mig att redigera och formge för att genom bokutgivning skapa någonting liknande denna webbsida. Endast ett (!) bidrag kom emellertid in, så jag måste ge er ”Nytorpare” det erkännandet, att ni är tusan så mycket mer kreativa än ”Svedmyrare”.

Ett bidrag från mitt tangentbord har redan inkommit, ”När Frimärksvägen var Enskedes ’farligaste’ plats”, vilket självklart bevisar att Svedmyra var Enskedes farligaste stadsdel i skiftet 1950-, 1960-tal. Nu tänkte jag, som (Gotlands)historiker och släktforskare hänga på tråden om varifrån enskedeborna kom.

En genuin söderkis
Min far betraktade sig själv som genuin ”söderkis”, skolad som han var på ”söders universitet”, Sofia skola. Han visste dock väldigt lite om sin bakgrund, för som han sa när jag intervjuade honom om hans liv ett halvår före hans död 1983; ”på den tiden var det skamligt att prata om oäkta barn”.

Friherrinnan Constance Julie Henriette Leuhusen, 18 år gammal 1836. Sedermera gift grevinna Taube.

I stort sett det enda han visste var att hans far var från Örebro och att hans morfar var oäkta son till ”den fina damen”. Då jag började släktforska, vid min förste sons födelse 1987, fann jag så småningom att han kognatiskt (på spinnsidan) var ”urstockholmare”.

”Den fina damen” var nämligen född friherrinna Leuhusen (gift grevinna Taube), vilken släkt inkom till Stockholm redan 1450. Men grevinnans oäkta son – vilken avlats i ett amoröst äventyr sommaren 1849 på Medevi brunn med tidigare intendenten där, Ludvig Magnus Hjertstedt (f ö skeppsläkare på korvetten Najadens expedition till Syd- och Nordamerika 1839) – fick fadern ovanligt nog ta ansvar för, eftersom modern var så mycket ”finare” än den mycket fine läkaren.

Skepps-, hospitalsöverläkaren, intendenten vid Medevi brunn, riddaren av Nordstjerne- och Vasaordnarna Ludvig Magnus Hjertstedt.

Horungen, vilken senare kom att kallas efter sina förnamns initialer, ”PFG” (Per Frithiof Gabriel), togs om hand av skomakare Lindstedt i faderns födelsestad, Gränna. Han blev dock bekostad en viss konstutbildning och kom att arbeta som dekorationsmålare.

Detta förde honom till den kungliga huvudstaden, där han raskt gjorde sin hyresvärdinnas dotter gravid och under några år levde i synd med henne. Efter tredje barnet fick dock prästen i Katarina dem att äntligen bli ”ärbara” föräldrar, så min farmor, ”Bollan”, föddes 1879 i ”äkta” säng.

En rolig detalj i eländet är, att då först yngste sonen, inte ens ett år gammal, i början av 1892 dog i ”lungsoten” (TBC) och modern endast två månader senare följde efter i samma sjukdom så blev ”PFG” så bitter, att han en dag gick in i Jacobs kyrka och började håna prästen mitt under middagsbönen. Polis tillkallades och den då mycket ansenliga summan av 50 kronor utmättes som böter. Hans son Jean, efter vilken min fader fick namn, var en småkriminell gängledare på Söder (en av dem Olle Adolfsson sjunger om i ”Det stora slagsmålet på Tegelbacken”) som samma år misshandlade en polis – men det renderade endast 25 kronor i böter. Det var alltså mycket värre att håna prästen än att ”spöa upp en plit”.

Skepsis mot gudsmännen
Skepsisen mot gudsmännen kanske var en sak som förenade ”PFG” med min från Örebro, via Södertälje, inflyttade farfar, Leon Wase. Hans favoritcitat var det som den ateistiske, katolske församlingsprästen Jean Meslier myntade i 1700-talets början, och som Voltaire förde vidare, vilket Leon citerade på detta sätt: ”Fred på jorden blir det, när den siste kungen är hängd i den siste prästens tarmar”. En annan sak var att de var dekorationsmålarmäster (och ”konstnärer” förstås) bägge två.

De träffades senast 1903, då de dekorerade tak och väggar på den under byggnad varande Dramatiska teatern. I samma anda som ”PFG” förförde min farfar snabbt dennes dotter ”Bollan” (eller om det var tvärtom, det är lite oklart, för min farmor var definitivt inte jungfru då, även om hon inte fött något barn). Året efter föddes deras förste son och de flyttade in på adressen ”Värmdögatan 59” (nuvarande Malmgårdsvägen) på Söder, mitt i slummen och fattigdomen. Som deras tredje son föddes 1912 min far, Jean Wase.

Gården Värmdögatan 59 år 1908. Till höger trappuppgången till Leons och Bollans 24 m2 stora lägenhet, där de bodde fem personer.

”Du härstammar från Gustav Wase”
När den unge Jean frågade sin far om varifrån han kom så fick han det fantastiska svaret att gossen härstammade från ”Gustav Wase”. Farsgubben och hans bröder tolkade det som att de härstammade från kung Gustav Eriksson (vars familjenamn inte existerade då denne levde, men som från 1500-talets slut faktiskt är ”Wase”, inte ”Wasa”), skaparen av ”det moderna Sverige”.

Det här visar min farfars humor, för den han egentligen nämnde var sin fader, torparen (Per) Gustav Wase i Hällefors, vilken var gift med en djupt religiös kvinna (Missionsförbundet), som efter det andra barnet ”stängt porten” för att slippa den smutsiga och syndfulla sexualakten. I sin sexuella nöd inledde Gustav en förbindelse med sin 11 år yngre fyrmänning, Gustava, och sex år efter det andra barnets födsel föddes min farfar som ”oäkting”. Detta fick nu pastorn och andra i missionsförsamlingen att utöva påtryckningar på Gustavs hustru och hon blev tvungen att ”öppna porten” igen. Så föddes i rask följd ytterligare tre barn i äktenskapet och därför fick min farfars mor ensam dra försorg om ”horungen” i Örebro.

Gustav Wase i sin tur härstammade från den omkring 1600 från Wasland i Flandern inflyttade Greels. Och en som bor i Wasland är en ”wase”, liksom en svensk där benämns ”swede”.

Hur det gick för Gustava är kanske ytterligare en förklaring till varför min farfar tyckte illa om ”kolportörer”, som han kallade frimicklarprästerna, vilka hycklande sålde sitt budskap och gärna satte på damer. ”Varför gå här och slita när man kan kurtisera damer för ett tionde” brukade han också säga.

”Konstnären” Leon Wase vid damernas fötter (något beskänkt). Hans barns moder, Bollan, är kvinnan i mitten.

I min familj har religionen aldrig stått högt i kurs och varken jag eller någon av mina bröder tillhör de ”alla” som konfirmerades på 50- och 60-talen. Själv betraktade sig farfar Leon som anarkist och rörde sig i de yttre kretsarna av konstnärerna och författarna runt August Strindberg. Han var i den slummiljö där han bodde en ”konstig gubbe” som klädde sig propert och var beläst. Det senare var emellertid inget som min fader förde vidare.

Etableringen i Enskede
Pappa Jean var den som skulle komma att slå ned sina bopålar i Enskede, närmare bestämt på Herrhagsvägen i Svedmyra.

Även han var avlad i synd, för min farfar och farmor levde i ett s k ”Stockholmsäktenskap”. Han gick bara sex år i grundskolan, trots att åtta år var obligatoriskt då. Så började han som 12-åring som assistent till sin pappa (som trots dekorationsmålarmästertiteln ofta fick försörja sig på ”plankstrykning”). När pappan dog var Jean 15 år och började som ”springsjas”, arbetade senare några år som målare och lyckades dra sig undan militärtjänsten till dess han vid 28 års ålder, p g a kriget, inte kunde komma undan längre.

1940 hade han blivit tvungen att gifta sig med den första hustrun, för hon var gravid – men det blev missfall! När kriget tog slut fick de en dotter samma år och då hade de startat farsgubbens första familjeföretag, en fiskaffär. De behövde någonstans att bo och köpte ett egnahemshus på Herrhagsvägen i stadsdelen Svedmyra, namngiven efter torpet ”Svinmyran”.

Herrhagsvägen på 1940-talet. Närmsta huset till vänster är det som Ella var barnflicka i. Källarfönstret vetter ut från hennes kammare.

Dottern skulle dock ha en barnflicka och det är där min mor, Ella, kommer in i bilden. Såsom Sörmlands-, statar-, dräng- och torpartös sedan flera generationer tillbaka hade hon, via Södertälje, hamnat i Stockholm och blev barnflicka för min halvsyster.

Man undrar inte på att Jean föll för barnflickan Ella.

I samma anda som sin fader och morfader förförde pappa Jean den 16 år yngre barnflickan (som då var 19 år) och precis som de höll han sig sedan till henne och tog sitt ansvar. När min farmor ”Bollan” kommenterade det skedda, och den efterföljande skilsmässan, sa hon: ”Så går det när man är fittsnål”.

Jean och Ella kunde nu naturligtvis inte bo kvar i huset på Herrhagsvägen utan fick irra runt under tre år, på olika boenden, till dess de fick lägenhet i det nybyggda bostadsområdet på Frimärksvägen i Svedmyra.

Mina två äldre bröder är också födda i synd, men föräldrarna gifte sig och döpte son nummer två vid samma tillfälle 1952, så jag är en av de få i min släkt (på den agnatiska – svärdssidan, vill säga) som är född i ”äkta” säng. Och det är ju lite skamligt förstås, så därför har jag räddat mina två söner från samma skam.

Men, min far hade vänt sig i sin grav om han hade vetat hur Söder skulle komma att utvecklas, så han hade på sätt och vis tur som hann avlida innan denna stadsdel förändrades till ”oigenkännlighet”.

3 reaktioner på ”Varifrån kom vi Enskedebor? Urgammal stockholmare – men ändå ganska ny

  1. Så spännande historia. Arvstvister måste varit krångligt förr i tiden och kommet nog bli framöver också då folk numera gifter och skiljer sig om och om igen.
    Tack för den!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s