Efterkrigsminnen: Vänner från de vita bussarna

Under några år, och innan mina syskon föddes, hade jag en fosterbror. Hans mamma var från Ungern och hade följt med de vita bussarna till Sverige. Vi hade flera vänner som kommit på samma sätt. På bilden ovan från Flatenbadet syns jag och min fosterbror tillsammans med mamma och en av de ungerska vännerna. 

Men chauffören som min fosterbrors mamma satsat på motsvarade inte riktigt förväntningarna. I Sverige blev det tydligt att han kom från ganska små, lantliga förhållanden, jag tror han bodde hos sina föräldrar. Hon lämnade honom och blev sittande med pojken i ett övermöblerat hyresrum, där han fick stryk om han rörde värdinnans prydnadssaker. Det mådde han nog inte särskilt bra av.

Det var nog meningen att han bara skulle vara dagbarn medan hans mamma jobbade, men det blev både dag och natt. Och det var officiellt godkänt. Det finns (proffs)foto från barnavårdsinspektrisens besök – i ettan… Vi sov i kökssoffan och mina föräldrar i rumssoffan man ser på bilden. Där syns också tydligt hur olika vi var: Min fosterbror BANKAR energiskt med leksaksgitarren, medan stillsamma jag försiktigt pillar på bilen.

LenaoPeter0028-vardagsrum

I bokhyllan ser man Albert Engströms samlade skrifter och Kunskapens bok (men jag tror inte att vi haft råd att köpa alla delarna). Mamma älskade att läsa, liksom jag, men vi hade inte så många böcker, utan cyklade till biblioteket i Enskede. Inspektrisen sitter i den röda gungstolen, som mamma känt sig lite djärv när hon köpte. Resten var ett möblemang, med samma brunflammiga trä i bokhyllan som i matbord och stolar, soffbord och linneskåp. På soffbordet ser man en del av en askkopp som hade precis samma färg som en grön prinsesstårta, men en sjöjungfru(? eller naken kvinna) i svartbrunt blankt material.

Min fosterbror var nio månader när han kom, satt i sängen och dunkade huvudet i väggen. Bet både sig själv och andra (men aldrig mig!). Mamma höll om honom och vaggade när han försökte skada sig och småningom mådde han bättre. Var hade hon lärt sig det? Inte i kursboken i barnavård från fyrtiotalet i alla fall – där gällde hård disciplin från födseln och framåt. Jag läste den när jag fått barn, frågade om hon tillämpat kursinnehållet när hon tagit hand om barn, dagbarn, fosterbarn, barnbarn. Svar: Nej, aldrig! Han försvarade mig, var större och modigare fast han var yngre. Då bets han nog fortfarande, om det behövdes…

E-Dans-smallJag antar att kontakten till min blivande fosterbror förmedlades av våra ungerska vänner (kanske min ingifta moster?). Vi umgicks mycket med ett ungerskt par, länge barnlösa och mycket engagerade i mig. De bodde då på en parallellgata i Enskede, hon fotograferade mig på ängen, iklädd volangkantad kräppkjol (som hon själv gjort) och med mitt långa hår utslaget i solen. Jag kände mig som en prinsessa.

Mannen berättade sagor, men småretades genom att aldrig komma till slutet. ”Papegojan och sotaren” tror jag den hette. Mamma försökte prata med honom, men han förstod inte att jag blev ledsen. Jag älskade ju – redan då – sagor och berättelser och hoppades varje gång att sagan skulle få ett slut. Senare, när han fått ett eget barn, begrep han inte hur han kunnat vara så retsam och blev oerhört upprörd vid tanken på att hans älskade dotter kunde bli utsatt för något sådant.

Jag minns vagt en historia om att han rymt (från koncentrationslägret?), tagit tåget och klarat sig tack vare att han pratade så bra tyska, bland annat med tyska soldater. Tror han haft en tysk guvernant eller liknande. Han saltade mycket på maten och det uppfattade jag som att det hade att göra med vad han fått leva på under rymningen (kan det verkligen ha varit en säck socker?)

I Sverige verkade han omedelbart ha fått jobb, som jag minns det “på kontor”. I gamla arkiv ser jag nu att han fram till 1969 varit “prokurist” på ett företag. Jag mindes också att han “spelade pingis”. Nu läser jag i gamla klipp att han 1950 betecknas som ”judisk världsmästare” i bordtennis. Där står också att hans klubb hette IK Makkabi, en judisk idrottsföreningen från Stockholm, som bildats redan 1933 – alltså mitt nazismens uppgångsperiod. Kanske var han inte svensk medborgare?

Hans hustru var 154 cm lång men tuff, berättade att hon i lägret envisat med att binda en tygbit kring sitt onda öra, trots att det inte alls hjälpte mot värken och trots att hon blev strängt bestraffad av vakterna. Efter kriget fick hon ersättning av tyska staten (”Wiedergutmachung”) för det hjärtfel hon ådragit sig i lägret och gav min mamma 300 kronor av pengarna till den efterlängtade telefonen. Vi bodde då inte längre grannar och de höll kontakten per telefon. Med egen telefon slapp mamma gå till telefonkiosken, som låg en backe upp, alldeles bredvid tvättstugan med jättemangeln. Jag följde med, och minns särskilt hur kallt det var på vintern, med telefonhytten helt öppen nertill. Snön blåste kring benen och bakelitluren var tung och iskall i handen.

På min åttaårsdag gav hon mig min första dagbok, i rött skinn med hjärtformat lås och med foto på sin nya bebis (3 månader). Jag har kvar den och har sen dess sporadiskt skrivit dagbok, numera blogg.

Min fosterbrors mamma träffade så småningom en finare karl, och när det nya förhållande etablerat sig hämtade hon min fosterbror. Efter en tid utan kontakt hälsade de på. När de skulle gå frågade hans mamma, som väl ville visa min mamma hur överspelad hon var: ”Vill du stanna kvar här eller följa med oss?” Och han blev så glad, svarade fort: ”Ni kan väl ta hit mina julklappsskidor, bara!” Sen drogs han snabbt bort från oss och fick aldrig hälsa på mer. Det gör ont när man tänker på det.

Min mamma fick höra hur mycket stryk pojken fick och hur de lämnade honom ensam “för att han skulle lära sig”. Till slut somnade han på golvet med nallen. Allt sånt som vår mamma aldrig aldrig gjorde. Det var plågsamt för henne. Hon vågade inte ta kontakt med honom senare i livet, var rädd för vad han tänkte om henne, att hon övergivit honom. Men hon höll sig underrättad om hur det gick för honom och vad han utbildade sig till.

För inte så många år sen hittade jag honom tack vare nätet och vi har haft en del kontakt. Det räckte med att jag kom ihåg hans halvbrors (ovanliga) namn och halva efternamnet på hans styvfar. Vilka möjligheter nätet öppnar. 🙂

Lena L


Hur såg er familj ut och hur bodde ni? Eller minns du något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s