Till minne av barnrikehusens vicevärdinna

När jag vill veta mera om området där jag bodde som barn hittar jag – först på biblioteket, sen på nätet – “Den vita staden – Hammarbyhöjden under femtio år”. Boken är från 1989, så här blir det flera tidslinjer: trettio-fyrtiotalen, “nu” i boken och “nu” IRL. Bilden ovan är ur den PDFen: ”Barnavård i Hammarbygårdens barnstuga i början av 1940-talet. Foto ur daghemmet Hammarbygårdens arkiv.” Observera uniformen som visar att det rör sig om en utbildad barnsköterska – möjligen utbildad på Vita Bandet, som min mamma? Uniformen är i alla fall väldigt lik.

Jag fastnar direkt för företeelsen ”vicevärdinna”, som jag aldrig hört talas om. Fast vi bodde ju heller inte i ett av de s k barnrikehusen. Och kanske fanns det bara en? Men hon var ett lejon: Är det såna vi skulle behöva idag?

Bakgrunden var att många av barnrikefamiljerna i Hammarbyhöjden kom från träkåkar inne i stan, med dass på gården och helt utan moderna bekvämligheter. Det var inte alla som förstod sig på nymodigheter som badkar, gasspis och tvättmaskin.

År 1936 anställdes därför en vicevärdinna i ett av barnrikehuskvarteren. Hon beskrev själv sin uppgift som att ”lära folk att bo”, och hennes arbete är ett väldigt konkret exempel på den sociala ambition som låg bakom 30-talets barnrikehus. Det ingick ju i byggandet av det svenska folkhemmet: ”Sverige skulle vara ett hem för alla, där staten ansvarade för att vanliga människor skulle kunna leva i social och ekonomisk trygghet.”

Vicevärdinnan, som var utbildad socionom, verkar även ha ägnat sig åt en ganska omfattande upplysningsverksamhet, helt i folkhemsbyggets anda. Hon rekommenderade att alla barn skulle få egna sängar – vilket var ovanligt i barnrika familjer – och bostadsbolaget erbjöd hyresgästerna att köpa sängar på avbetalning genom HSB:s möbelaffär. Hon informerade om sundare matvanor, tog med fruarna på svampplockning – och propagerade för barnbegränsning.

Inför helgerna då männen fick sina löner och ofta ”delade på en liter” hos någon granne gick vicevärdinnan runt och såg till att det inte blev bråk. Under hembesöken passade hon ibland på att förorda att mannen borde hjälpa hustrurna med hushållsarbetet.

I anslutning till barnrikekvarteren byggdes barnstugor med behovsprövade avgifter. I det nya, moderna Sverige skulle ju kvinnorna gå ut i produktionen och barnen fostras av utbildade experter. Men de daghemmen jag läser om verkar ha varit mycket smartare än dagens.

Där fanns möjlighet till barnpassning även utöver de angivna tiderna, eftersom personalen bodde i barnstugorna. Man tog även emot ”tim-barn”, alltså barn som behövde tillfällig passning, och någon timme om dagen hade man ”barnträdgård”, dit även barn med hemmamammor var välkomna. Om kvällarna ordnades hobbycirklar och kurser.

Till “eftermiddagshemmet” fick de större barnen komma efter skolans slut för att få ett mål mat och läsa läxor. Det måste ha varit på ett sånt eftermiddagshem mina kompisar med yrkesarbetande mamma gick. Det kallades “ABBE” (vad betydde det? “arbetar-”nånting?). ABBE låg i ett av de röda tegelhusen längre ner på gatan som jag minns kallades “barnrikehus”, utan att jag då funderade över vad det innebar. Jag hälsade också på där, och minns mest att någon pojke busade när de skulle äta och satt på bordet. Det måste ha gjort starkt intryck på den ordentliga ”flicka med flätor” jag var.

Och nu läser jag att föreståndare för lekstugan var ingen annan än Familjebostäders vicevärdinna.

Men inte nog med det! Iklädd medelklassattribut såsom hatt och handskar, ”för annars skulle ingen ha lyssnat på mig”, gjorde vicevärdinnan även hembesök och uppvaktade myndigheter när det behövdes.

Hon var alltså en auktoritetsperson, men sägs samtidigt ha varit mycket omtyckt av hyresgästerna, som verkade betrakta henne som en sträng men rättvis mamma. Och gentemot myndigheterna tog hon ofta parti för hyresgästerna och såg till att familjerna fick hjälp. Ännu när boken skrevs, över femtio år efter hon anställdes, hade en del intervjupersoner klara minnesbilder av henne.

Nog kan man längta lite efter en sån vid sin sida ibland – dock utan att vilja bli omyndigförklarad. Men vicevärdinnan hade säkert klarat balansgången – hon som lyckats bli omtyckt trots alla sina pekpinnar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s