På promenad i barndomens kvarter fick vi färsk information från nuvarande hyresgäster: en del lägenheter har blivit (dyra) bostadsrätter, affärer försvinner och andra kommer istället. Men annat är sig faktiskt fullständigt likt.
Fortsätt läsa Återbesök på Skärmarbrinksvägen

En familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet oftast av två rum och kök, Mina föräldrar nöjde sig med en etta i ett av de nya smalhusen, som skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft och så smala att husen blev genomluftsbara“. De låg öppet och luftigt, utan mörka bakgårdar. Från den miljön kommer mina barndomsminnen.
Fortsätt läsa Barndom i fyrtiotalets smalhus

Under några år hade jag en fosterbror. Hans mamma var från Ungern och kom med de vita bussarna från koncentrationslägren. Det var nog meningen att han skulle vara dagbarn, men han bodde hos oss i flera år. Och det var officiellt godkänt, barnavårdsinspektrisen besökte oss i ettan. I kvarteret bodde flera av våra ungerska vänner.
Fortsätt läsa Efterkrigsminnen: Vänner från de vita bussarna

Det mesta av det vi behövde fanns i de små affärerna i kvarteret där vi bodde.
Fortsätt läsa Vi handlade i kvartersbutikerna

På somrarna solade vi på filtar eller badade i Ödledammarna, ungefär där Globen ligger nu. Eller så åkte vi till Flatenbadet, antingen med (gratis?)bussarna för barn eller med våra föräldrar.
Fortsätt läsa Vi badade och solade

Vi bodde ganska trångt, men det gjorde inte så mycket, inte för oss ungar i alla fall. Vi var ute och lekte – på gårn, i lekparken eller uppe i skogen. Eller på ställen som inte var avsedda som lekplatser. Ibland hjälpte vi till att handla i kvarterets affärer. Fortsätt läsa Vi bodde – om än trångt