Lena minns: Alldeles vid ängen fanns en skog – ja, skog och skog… 😉 Den ligger i alla fall kvar oförändrad och jag tror att jag lyckats lokalisera vårt “kök” (vid markeringen). Observera särskilt bergknallens fina kökssoffa, där lekens familjefar (som var en tjej, killarna lekte inte sånt) låg och läste tidningen medan mamman och barnen lagade mat och fixade… (Inte så konstigt kanske att ingen ville vara “pappa”.)

Jag minns att vi smakade på allt möjligt, både i skogen och annars. Ibland mådde man lite illa, då åt man inte den sorten nästa gång. (Som jag antar det gick till i mänsklighetens barndom.) Jag testade till och med att smaka på sand, eftersom jag såg andra göra det: INTE gott! Möjligen kan det ha berott på att jag plockat det ur rännstenen… Och plötsligt minns jag tuggummina som jag skrapade upp från trottoaren(!)  Jag tror knappt det är sant, för jag var pinsamt renlig och kräsmagad som barn – i andra sammanhang. Men det här tycket jag var gott, det minns jag.

Jag har inget minne av att någon av oss nånsin blev sjuk av det vi provsmakat i naturen. Däremot berättades en dramatisk historia om en flicka som gjort sig illa på en rostig spik från JUST skogen vi lekte i! Och fått STELKRAMP! (Fast jag trodde att det hette stenkramp.) Man hade först märkt att hon fått kramp när hon inte kunde sträcka fram armarna när doktorn ville det. Sen var allt för sent. Berättade vi storögt för varann.

På ängen i närheten av skogen och vid Gungparken poserade jag sommaren 1952 med utslaget hår, som egentligen var spikrakt, men blivit lite tjusigt LOCKIGT efter flätningen. Min eleganta kjol var av kräppapper och gjord av tant Ella, som “stod för arrangemangen” som mamma skriver i albumet. Det måste ha varit hennes kamera också. Tant Ella var en av de ungerska judar som kommit med de vita bussarna från koncentrationslägren efter kriget. De bodde nära oss och vi umgicks mycket.

Till höger är samma plats 65 år(!) senare. Taket på stolpar i bakgrunden var ännu inte byggt på den första bilden, och håller nu på att rasa ihop av ålderdomssvaghet. Det ingick i nu försvunna Gungparken, och jag minns att vi hoppade mellan det taket och de små redskapsbodarna som då låg bredvid.

Även jag vågade, efter lång tvekan. Det var väldigt högt – på den tiden…

Lekte du också i skogen? Eller andra platser där det egentligen INTE var meningen? Eller minns du något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?”