Lena minns: När vi blev äldre vidgades vårt revir, och vi gav vi oss iväg ända till  Johanneshovs IP för att åka skridskor. Fast på bilden är jag yngre. Observera den eleganta isprinsess-utstyrseln. (Jag var mycket välklädd som barn.) Tyvärr syns bara lite av mina allra första, jättefina skridskor, som var röda och vita med påskrift ”Baby” på sidan, för jag hade så små fötter. Jag tror att jag fått dem av snälla tant Ella (till höger på kortet, halv mamma till vänster).

När vi gick till ”Josse” ensamma spelade killarna bandy på tvären på banorna, så att flera matcher kunde pågå samtidigt. Målen grävde de ut i de höga snövallarna. Det var ju mycket snö på den tiden. Eftersom jag var flicka hade jag vita konståkningsskridskor med höga skaft och knaggar fram, även om den enda konst jag nånsin lärde mig var att åka baklänges och bromsa med knaggarna.

När vi nyligen jämförde minnen var det starkaste lukten av blött ylle och den glödheta kaminen i omklädningsstugans mitt. Jag har inget minne av att någon någonsin brände sig, märkligt nog. Det här var den enda sport jag nånsin utövat, men det var så roligt att även jag åkte så länge det bara gick. När man slutligen skalade av sig skrillorna kändes fötterna helt avdomnade och platta mot trägolvet, och man gick som en anka en stund efter att fötterna befriats. Men kul var det.

Killarna spelade hockey. 

Minns du omklädningsstugans lukt – med eller utan konståkningsskridskor? Eller kanske något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?”