Ovan: Pastellvägen 38, Ingemar Lindmark 2020

Sylvia har skickat in sin berättelse: Jag är född 1939 i Johannes församling, båda mina föräldrar var stockholmare och de i sin tur hade mödrar som var födda i Stockholm 1884 resp. 1887. Även min farmors far var född i Stockholm i mitten av 1850-talet.

Mina föräldrar flyttade 1943 från nödbostäderna på Skånegatan med mig, min äldre syster samt en på väg till Artistvägen 2, myrdalskåk eller barnrikehus, där man skulle ha tre barn för att få hyra en tvåa. Där bodde vi några år tills familjen utökades med ytterligare två flickor och fick en trea på Pastellvägen 38. Då var vi alltså sju personer.

Mer om trångboddheten i Stockholm: Under andra hälften av 1800-talet ökade Stockholms befolkning från 90 000 till 300 000, när många sökte sig från landsbygden till städernas nya industrier. Bostadsbristen blev akut, och nödbostäder byggdes, en del på vindar och i gymnastiksalar, som taklösa bås eller bara markerade med kritstreck på golvet och avskiljda av ett draperi. År 1918 beslöt man att ge bidrag till ”tillfälliga bostadsbyggnader av trä”, och i Stockholm byggdes cirka 2 500 sådana nödbostäder.

Ett av de större byggena låg på dåvarande Skånegatan, och arkitekt var ingen mindre än Gunnar Asplund: Sju lamellhus i två våningar stod vinkelrätt mot en lång, svängd tvåvånings bostadslänga. Så här såg det ut på 40-talet:

Enligt tidens standard hade man vedspis och kakelugn för uppvärmning, gaskök och gasugn för matlagning samt kallvatten och avlopp. Varmvatten fick man från en kopparreservoar vid sidan av vedspisen, och elektricitet fanns indragen. Köket hade fasta bänk- och väggskåp med skafferi mot ytterväggen, och väggar och tak var klädda med målad pärlspont.

Meningen var att området skulle rivas så fort bostadssituationen i Stockholm hade förbättrats, men i början på 1960-talet var de flesta husen fortfarande bebodda, trots eftersatt underhåll. Man tänkte då bevara husen och det fanns ett ombyggnadsförslag, men förfallet hade gått för långt. I mars 1965 förstörde en eldsvåda stora delar av kvarteret, och husen revs slutligen. Då var köken fortfarande i originalskick:

Trots nödbostäderna var trångboddheten fortfarande stor och år 1935 beslöt riksdagen att det skulle byggas barnrikehus för familjer med minst tre barn, som Sylvias. Här kan man läsa mera om barnrikehusen.

Sylvia fortsätter att berätta om livet i Enskede: Jag började i Röda skolan där jag gick två år, sen blev det längre skolväg till Vita skolan i ytterligare två år och därefter Enskede läroverk vid Gullmarsplan där jag tog studenten 1959. Min avgångsklass Ring AIV firade 60-årsjubileum på Restaurang Kvarnen i juni förra året. Skolan som nu heter Värmdö gymnasium gav oss en rundledning i bibliotek, skrivsal och den fd gymnastikhallen som numera är en musikstudio.

Jag minns min barndom som trygg och lycklig, växte upp bland barnfamiljer och hade alltid någon att leka med, mest utomhus. Mellan Skärmarbrinksvägen och Pastellvägen fanns en gungpark, och tillräckligt med plats för att ordna brännboll. Att hoppa långrep var också kul, då var vi ett helt gäng som hoppade ström.

På vintrarna byggde vi snökojor och åkte kälke eller spark i Pastellbacken, och kana på kartongbitar på slänten från Nynäsvägen bakom vårt hus. Vi rörde ordentligt på oss och jag tyckte jag var hungrig jämt.

Roligt att sätta minnena på pränt!

Här är det Brita från Pastellvägen som susar nerför kälkbacken bakom huset: