Om Årsta Holmar och dem som bodde där

Ovan: Årstaviken från Södermalm mot Årstaholmar och Årstabron mot Årsta. I förgrunden Tanto Sockerbruk. Foto: Oscar Bladh 1934 (CC BY 2.5 SE)

I maj följde vi Göta landsväg från Skansbacken till Älvsjö – så gott det nu gick, med en stor del av Årstafältet avspärrad för bygget av ”Årstastråket”. Den korta biten av den ursprungliga landsvägen såg vi bara på avstånd bakom avspärrningarna.

Brännkyrka-kyrka_0135miniMen när vi såg Årstafruns gravsten vid Brännkyrka kyrka mindes jag att mamma läste hennes dagböcker på 50-talet och blev nyfiken på att veta mera.

Nu läser jag att Märta Helena Reenstierna levde 1753-1841, skrev dagbok nästan dagligen under åren 1793 – 1839 – och upptäckte att hon numera för dagbok på Facebook! Så jag skrev om henne och fortsatte att lära mig mera om en del av de många platser hon nämner i dagböckerna.

Årsta Holmar hade Årstafru mycket kontakt med.

Årsta_Holmars_gård_2010
Årsta Holmars gård 2010 av Holger Ellgaard [CC BY-SA 3.0]
Här bodde kungliga sekreteraren och translatorn i Kanslikollegium Johan Fredrik Schoerbring och hans hustru Brita Christina, båda något yngre än Årstafrun själv. Under många år kallade hon dem ”muntra och goda grannar” och inget väder hindrade dem från att umgås. ”Holmen” låg visserligen bara några årtag bort, men det fanns ingen bro. (Det finns det fortfarande inte.) I dagboken kan man läsa om en vårdag 1797, när herrskapet kämpande mot blåsten halkade nedför den leriga backen till bryggan med en butter dräng i släptåg: ” vi fröso rätt mycket, och var jag ganska förskräckt, då ökstocken, som med båtshakar måste framskuffas, stötte emot härs och tvärs och vickade åt alla kanter fram och åter.”

Grannsämjan var inte alltid lika god. Periodvis hade de ingen kontakt alls och ibland verkade umgänget kännas som ett tvång. Midsommaren 1808 ville Märta Helena tydligtvis INTE fira med dem. Den 19 juni skriver hon i dagboken:

”Söndag. Schoerbingens Dräng var här och till min största ledsnad bödos vi att om Midsommarsdagen spisa middag på Holmen. Det förstås, att man skulle antaga inviten, och att det enda nöjet jag i år väntat mig, nemligen att den dagen få komma till Djurgården, således gick förloradt.”

Fram till 1730-talet hade Årsta holmar tillhört Årsta gård. Då såldes de obebyggda holmarna till en privatperson för 600 daler och ett slags arrende betalades till Årsta ända in på 1800-talet. Den timrade envåningsgården byggdes på 1740-talet, medan snickarglädjeverandan mot norr och sjön tillkom senare.

Och från 1794 och nästan 55 år framåt ägdes holmarna alltså av paret Schoerbring, och umgänget mellan herrskapen på Årsta och Årsta holmar var tidvis rent ”extraordinärt muntert”. Brita Schoerbing dog 1829, men hennes man levde kvar till sin död vid 97 års ålder, då gården hunnit bli ganska förfallen.

Gunnar_Olof_Hylten-Cavallius
Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, av Nils Blommér, [Public domain]
Amanuensen i Kungliga biblioteket Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1818-89) verkade snarast tilltalad av det romantiska förfallet. Vid första besöket skrev han: ”Öfver en lång stenbro gick vägen öfver till den andra holmen, Tallholmen, som var bergig och bevuxen med stora furor. Vid dess sida låg en tredje holme, Ängsholmen, där några kor betade.”

Gården var gammal och förfallen, men: ”Här var stället, där jag ville leva i undangömd frid, syssla med blommor och jordbruk”. Och i sina memoarer ”Ur mitt framfarna lif” berättar han om ”Lifvet på Årstaholmarna”.

Det var år 1850 han köpte holmarna med de två inventarierna: en bryggpanna och två ekstockar. Enligt köpekontraktet var det ”trenne Holmar i Tanto sjön, Årsta Holmar kallade” som såldes till ”Herr Kongl. Secreteraren C.O. Hyltén-Cavallius”. I efterhand har man vid hans namn tillagt ”och hans hustru”.

Paret hade två döttrar och i juni utökades familjen med en son, som dock på sin treårsdag drunknade nere vid bryggan. Husets herre ägnade sig åt jordbruk och fiske på sin fritid, medan hustrun skötte trädgård och mjölkkammare. Flera gånger i veckan sändes fyllda båtar med frukt och grönsaker till försäljning vid Munkbron.

Det var inte bara en idyll: ”När isen lade sig, likasom när den bröt upp, måste vi och vårt folk våga lifvet, för att komma till staden eller till hemmet.” Dessutom var de ”omgifna av det myckna slödder, som bygger och bor i stadens utkanter.” Hylten-Cavallius bodde på Årstaholmar 1850-56 och ägde dem ytterligare några år, de fem sista åren med trädgårdsmästare Rudolf Stenberg som arrendator.

1865 sålde Hylten-Cavallius till Johan Rudolf Th Stenberg som snart överlät holmarna på sin kompanjon Johan Reedtz, som var byggmästare. Han använde holmarna mest sommartid och byggde en kägelbana för att roa sina gäster. Det var också Reedtz som byggde om gården och försedde den med snickarglädjeverandan mot norr och sjön.

1886 sålde Reedtz till Stockholms stad, som ville trygga vattentäkten i Årstaviken. Staden tog till att börja med allt vattenledningsvatten från Årstaviken via vattenverket vid Eriksdal. 1923 dög inte längre Årstavikens vatten som råvatten och hela verksamheten flyttades till Norsborgs vattenverk. Sedan dess tas Stockholms dricksvatten enbart från Bornsjön och Mälaren. När verksamheten las ner användes de gamla bassängerna som friluftsbad ända till 1962, när Eriksdalsbadets nya utomhusbassänger stod klara.

1905 och ett halvsekel framåt arrenderades holmarna av Emil och Ida Johansson. Emil var sen barnsben kunnig i trädgårdsodling och Ida hade ”näsa för affärer” från sin matvaruaffären i hörnet Hornsgatan och Ragvaldsgatan på söder. De hade tre flickor och en pojke med sig till holmarna, där ytterligare två pojkar föddes, och är den enda familjen som levt på vad holmarna gett.

Kornhamnstorg-handel
Torghandel på Kornhamnstorg, SvD 1905-15 (CC-BY)

Johanssons odlade allt från rotfrukter till bär, grönsaker och tulpaner. Speciellt kända var de för sina kronärtskockor och purjolökar. De skaffade sig ett torgstånd vid Kornhamnstorg och transporterade själva in sina produkter. Man fiskade också, och det som plockades ur ryssjorna tidigt på morgnarna fanns vid salutorget några timmar senare. Det visste alla i Gamla stan.

Det växte bra på holmarna, även om allt vatten måste bäras upp, om inte regnvattnet räckte till. Elström saknades också under alla år. Per-Olof Wikberg var barnbarn till Emil och Ida och han var mycket på öarna under barndomens somrar och jular. I lokaltidningen berättar han om att han som morronpigg 8-10-åring tidiga mornar fick ro över till Tantolunden, där det fanns ett romskt läger där man kunde hämta vatten.

Även sedan några av barnen fått arbete inne i stan så bodde de hemma första tiden trots att det kunde vara både besvärligt och farligt att ta sig över Årstaviken.

En gång vid dåligt väder fick sonen Erik frågan hur gått att komma till skolan. Han svarade: ”Jag jumpade!” och fröken utbrast: ”men det är farligt!”. Men hon tystnade när Erik tillade: ”Mamma skulle in till stan och hon jumpade också”. 

Pojkar jumpar på isflak vid Norr Mälarstrand. I fonden Söderm
Här jumpar man vid Norr Mälarstrand, Aftonbladet 1930 (CC-BY)

Dottern Märtha jumpade ofta när hon skulle till sitt jobb på DN. En vår under brobyggtiden gick det inte att ta sig fram med jumpning och plankor. Då klättrade Märtha upp på byggställningarna vid sista bropelaren, 30-40 meter över marken – och kom punktligt till sitt arbete.

När sonen Ivar i smoking, lackskor, paletå och plommonstop skulle till fest på Riche gick det hyfsat att ta sig in still stan (även om det tog 2 timmar), men hem var det värre. Det var 15 grader kallt och han vågade inte gå över isen i nattmörkret, utan klättrade uppför byggställningarna, gick över bron och klättrade ner för bropelaren närmast stranden. Byggställningen slutade dock 2-3 meter över isen och han visste inte om isen skulle hålla om han hoppade ner. Det gjorde den, men det var en bit kvar till fast mark och där var isen mycket svagare. Efter en stund tog han sats, kastade sig på magen strax före tunnisen – och åkte kana till stranden. Iklädd sin nya paletå.

Årstabronbygge-1928
Årstabron under byggnad 1928, Järnvägsmuseet (Public domain)

Förutom flera drunkningstillbud, med lycklig utgång, fanns det andra besvärligheter. Det hände att tjuvar om nätterna gick iland och plockade åt sig grönsaker, och ofta saknades någon av Johanssons roddbåtar som låg på båda sidor om viken.

Under familjens år på ön hann första världskriget både börja och sluta och 1923-29 byggdes alltså Årstabron, Sveriges största bro. Under andra världskriget blev folket på holmarna varse hur farligt det kunde vara att i krigstider bo intill landets mest betydelsefulla bro. En februarikväll 1944 kände man tryckvågen när ryska bomber fällts en kilometer österut i Eriksdalslunden. Troligen var bomberna avsedda för Åbo, men hade de fällts några sekunder senare hade de träffat det nyuppförda Södersjukhuset, då Nordens största sjukhus.

Från invigningen av Södersjukhuset berättas för övrigt att kung Gustav den femte tittade ut från nionde våningen över det underbara landskapet med Årstaholmar i mitten och med sin nasala stämma utropade: ”Förtjusande! Där skulle man kunna hava ett litet slott!”.

1924 hade öborna möjlighet att titta på filminspelning. Det var scener ur ”Gösta Berlings saga” med Greta Garbo och Lars Hansson som spelades in på isen utanför holmen. Några år spelade man egna Bellmansspel. Carl Michael Bellman hade ju på sin tid gästat holmarna och år 1785 skaldat till värdfolkets ära.

Ibland hade Johanssons eller någon av sommargästerna fest en trappa upp i gården. När det skulle dansas på övervåningen satte Emil upp en särskild fyrkantig bjälke mitt i bottenvåningens stora salong, så att inte taket skulle rasa ner.

Årstabron-dragfärja
Dragfärjan nedanför Årstabron av Norberg, Bertil, 1929 – 1939 (CC-BY)

När Katarinahissen byggdes om köpte Emil en uttjänad stållina, som han drog han mellan holmarna och Tanto. Sen kunde hans lilla färjan löpa efter linan. I aktern fanns en vickåra, man kunde också ro om man var två, och så småningom försökte man med en utombordsmotor med lång rigg.

På bilden syns trädgårdsmästaren på väg hem efter att ha sålt sina produkter på Kornhamnstorg i Gamla Stan.

Linan låg ganska djupt i vattnet och alla kände till den. Ändå backade en gång en av sockerbruksbolagets båtar rakt in i vajern. Det tog drygt två veckor innan man fått loss båten.

Sommaren 1946 kom stadsantikvarie Gösta Selling ut och inspekterade gården för Stockholms stads räkning – enligt Emil var det första gången på 25 år. Selling fastslog att det var nödvändigt med skyndsamma reparationer av gården, och att man lika gärna kunde riva glasverandan. Sedan blev det återigen tyst från staden ända till Emil flyttade 1957.

Emil Johansson fick ingen efterträdare i sitt yrke. På 1950-talet lades det sista av handelsträdgården ner, då Ida avlidit och Emil blivit för gammal att bo kvar. Under de sista åren hade han fått matpaket och vatten nerhissade till sig från järnvägsbron av en dotter.

När arrendet sades upp gick dottern Märtha omkring och kramade vartenda träd. Hon sammanfattar: ”Vi hade ett ljuvligt liv. Bäst var det före brobygget. Och luften därute var nog nyttig … Vi var aldrig sjuka!”

1957 – 1977 arrenderades holmarna av Sverre Bernsen, i pressen kallad ”Robinson Kruse” på grund av sitt primitiva liv därute. Han startade ett enmansvarv och hyrde ut båtuppläggningsplatser. För att få el till sina maskiner skaffade han eget elverk och 1969 fick han även dricksvatten ut till ön.

Men det kunde fortfarande vara besvärligt att ta sig in till stan. Hustrun, som bodde i stan med barnen, köpte vintertid månadskort Stockholm – Älvsjö och hade lov att kasta ner tidningar och matpaket från kupéfönstret.

Efter 1977 fanns planer på att använda holmarna för att lära barn att leva i naturen, men 1998-2000 restaurerades gården och numera används den som konferensanläggning, trots att man fortfarande bara kan komma dit per båt. Rummen saknar ”alldeles medvetet” både klocka och radio/tv. Men el och vatten har man numera.

Den 29 januari 2018 inrättades naturreservatet i Årstaskogen och Årsta Holmar, och under perioden 1 april till 31 juli är det tillträdesförbud på Årsta holmar.

Hur det nu går ihop med konferensverksamheten.

7 reaktioner på ”Om Årsta Holmar och dem som bodde där

  1. ”Jag jumpade!” och fröken utbrast: ”men det är farligt!”. Men hon tystnade när Erik tillade: ”Mamma skulle in till stan och hon jumpade också”.
    UNDERBART!

    Gilla

  2. Det står att det går färja från 1 augusti till september från tantobryggan. Var är Tantobryggan? Ja i Tanto antar jag men var finns det en brygga för färja? Och går den fortfarande tro? hittar bara artiklar från 2016.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s