Blåsut skogvaktartorp är känt sen 1700-talet. På 1800-talet låg här en liten lantkrog, 1910-25 var det en svingård som levererade djur till Slakthuset, därefter sopbränningsplats ända till 40-talet. Sen kom spårvagnshall, T-bana och modern bebyggelse.
Fortsätt läsa Blåsut: från 1800-talskrog till svingård, soptipp, tunnelbana
Johanneshov har en mörk historia: Här låg Stockholms sista galgbacke, med avrättningar ända till 1862. Inte långt därifrån ligger Kolerakyrkogården, med offer från tre epidemier och soldater döda i ”Lantvärnssjukan”.
Fortsätt läsa Galgbacke och kolerakyrkogård: 1600- till 1900-tal
Det har hänt mycket när det gäller boendet i Stockholm under min livstid. När mina föräldrar flyttade till en lägenhet med riktigt kök tyckte de att en tvåa blev för stor. 1960 invigdes Farsta Centrum. Samtidigt skrev tidningen SE skriver om slummiga, utkylda och utdömda förortshus – på Lidingö. Och ingen ville bo i Gamla Stan.
Fortsätt läsa Några olika hem i Stockholm i mitten av 1900-talet
På promenad i barndomens kvarter fick vi färsk information från nuvarande hyresgäster: en del lägenheter har blivit (dyra) bostadsrätter, affärer försvinner och andra kommer istället. Men annat är sig faktiskt fullständigt likt.
Fortsätt läsa Återbesök på Skärmarbrinksvägen
En familjebostad bestod på trettio/fyrtiotalet oftast av två rum och kök, Mina föräldrar nöjde sig med en etta i ett av de nya smalhusen, som skulle vara “så låga att barnen lätt kunde komma ut i sol och luft och så smala att husen blev genomluftsbara“. De låg öppet och luftigt, utan mörka bakgårdar. Från den miljön kommer mina barndomsminnen.
Fortsätt läsa Barndom i fyrtiotalets smalhus
De flesta som flyttade in i de nya förorternas nya hus var unga nygifta par och barnfamiljer. Och de allra flesta ”fruarna” var hemmafruar. Min mamma och jag stickade, hon skrubbade och städade, och det fanns torkvind och modern tvättstugan med bykbalja. Fast hur var det med tvättmaskin?
Fortsätt läsa Barn och hemmafruar
Under några år hade jag en fosterbror. Hans mamma var från Ungern och kom med de vita bussarna från koncentrationslägren. Det var nog meningen att han skulle vara dagbarn, men han bodde hos oss i flera år. Och det var officiellt godkänt, barnavårdsinspektrisen besökte oss i ettan. I kvarteret bodde flera av våra ungerska vänner.
Fortsätt läsa Efterkrigsminnen: Vänner från de vita bussarna
I åtminstone ett barnrikehuskvarter fanns en ”vicevärdinna”, med uppgift ”lära folk att bo”. Många av familjerna kom från träkåkar med utedass, och förstod sig inte på nymodigheter som badkar, gasspis och tvättmaskin. Vicevärdinnan gjorde även hembesök och uppvaktade myndigheter när det behövdes. Då tog hon ofta parti för hyresgästerna, som ofta verkade betrakta henne som en sträng men rättvis mamma.
Fortsätt läsa Till minne av barnrikehusens vicevärdinna
Den vanligaste lägenhetsstorleken för barnrikehusens “mindre bemedlade familjer med minst tre barn” var 2 rok. Hyrorna var låga och till skillnad från många andra hade lägenheterna bad- eller duschrum. Många ville flytta dit, men det skedde under ordnade former, och kontrollen verkar ha varit ganska hård – även efter inflyttning. Och det hände att barnen retades som ”Myrdalsungar”.
Fortsätt läsa Folkhemmets “barnrikehus” – vad var det egentligen?
Många verkar längta tillbaka till det som kallas det svenska folkhemmet. I efterhand kan det vara lätt att bara minnas idyllen. Men i folkhemmet ville man inte bara ge barnfamiljerna fri sjukvård, skollunch, barnomsorg och bättre bostäder. Man ville även “höja kvaliteten hos folkmaterialet”, bland annat genom tvångssterilisering. Så tänkte man på det som kallas den “gamla goda” tiden.
Fortsätt läsa Det svenska folkhemmet – på gott och ont
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 