Flera nybyggare från Enskede Trädgårdsstad 1909 berättar

Vi läser vidare i artiklarna från 1949 om Gamla Enskedes nybyggare. Här kommer del 2, om de allra första invånarna, bristen på samlingslokal och Enskedes syndfulla folkpark. (Bilder och teckningar från tidningarna.)

Bilden ovan: Björkvägen 1923, Stockholms stadsmuseum

Till ett s k dubbelhus på Björkvägen flyttade i april 1909 f d guldsmedsarbetaren Ferdman. Han var en av Enskedes absolut första invånare och var tvungen att köra flyttlasset över åkrarna för att komma till sitt nybyggda hus. Fyrtio år senare bor han fortfarande kvar, granne med änkefru Greta Håkansson, som bott där lika länge. Han formulerar sina jubileumsönskemål:

”Låt oss få behålla lugn och ro och god ordning. Kan vi sen vid tillfälle få ngn sorts badplats också så skadar det inte. Men vad vi framför allt behöver är ett församlingshus, så att föreningarna har nånstans att vara. Det har stått på önskelistean i 40 år nu. Länge nog fick Enskede nöja sig med en gammal arbetsfutt som kallades Folkets hus.”

Av dokument på Stockholmskällan framgår att Folkets Hus på Källvägen 57 år 1913 ”eges af Stockholms stads Landtegendomsnämnd, som uppfört lokalen såsom samlingslokal för Enskede samhälle. Lokalen ifråga är emellertid icke besiktigad och godkänd såsom allmän samlingslokal.” Och 1927 skrev ”Enskede nya folketshusförening” att huset var ”synnerligen olämplig” för möten och sammankomster, och att det behövdes ett nytt. Huset revs 1938.

Johan Lindgren

Bygget av Enskede Trädgårdsstad kom igång på allvar 1909, men enstaka familjer flyttade in redan 1908.

77-årige timmarmannen Johan Lindgren, Stockholmsvägen 23, säger sig vara den verklige urinvånaren. Han berättar ”mellan köttbullarna”:

”Vi flyttade in 28 september 1908, och då fanns inga andra bosatta här än folket på lantgårdarna. Ingen väg fanns till villan, vi fick hoppa på syllarna till decauvillespåret.”

(Decauvillebana var ett system för lätt flyttbar smalspårjärnväg.)

Omgivningarna bestod av öppna, leriga gärden utan ett träd men med manshöga tistlar, en nybyggd spårvägslinje slutade vid Kyrkogårdsvägen och det fanns nästan inga gator, åtminstone inte framkomliga sådana.

Erik Edman

Redan 1908 kom också överlärare Erik Edman, som på bilden kör fram jord för att plantera hyacintlökar. Innan han köpte egen villa bodde han i Stora Gungans skola (den som byggts 1903 och senare kallades Röda skolan.) Han skulle förbereda den väntade invasionen av skolbarn och minns att där var brist på klassrum, dubbelläsning och hyrda lokaler på de mest underliga ställen.

Men han kommer också ihåg att spårvagnen var billig: ”På s k arbetartågsbiljett kunde man åka in till Slussen och tillbaka på kvällen för 10 öre.”

De s k arbetartågen hade avgångstider anpassade till de stora arbetsplatserna. Tanken var också att andra passagerare skulle skonas från arbetarnas lukt. De hade ju inga tvättmöjligheter på jobbet.

Överlärare Edman minns att villaägarna hade många hårda kontroverser med dåvarande lantegendomsnämnd innan man bildade en förening, där han själv var sekretare och bland annat aktiv verkade för att man skulle få ett kommunalhus: ”Enskede kan jämföras med en ordinär landsortsstad i fråga om befolkningsmängd, men är i fullständig saknad av en neutral samlingslokal.”

Men anordningen med tomträtt tyckte vi om, säger han, den gjorde det lättare för oss, som nästan alla var fattiga, att kunna få ett eget hem.

Överläraren, som trots sina 74 år konståker på skridskor och cyklar långturer, tycker att staden gjorde en fin insats med Enskede, den första svenska trädgårdsstaden. Han anser dock att man borde fortsatt i samma stil istället för att bygga hyreshus i förorterna.

Och så är han gramse på myndigheterna för att de tog ifrån Enskedeborna det friluftsbad de hade vid nuvarande Sockenvägen utan att ge dem något nytt, trots upprepade löften.

Ingrid Wiberg

Granne med den f d lykttändaren Fredrik Andersson på Solvägen bor fru Ingrid Wiberg, som 1898 hade spelat geisha på Vasateatern, innan hon övergav teatern för man och stuga i Enskede.

Där startade hon sagostunder för enskedebarn, ledde teatercirklar och kämpade för en folkskola som skulle kunna ta emot 1000 barn redan när den byggdes 1915.

Hon minns speciellt hur trevligt det var här de första åren, när alla kände varann och man spelade teater för att försöka få ihop till ett Folkets hus. Men än idag (1949) finns ingen ordentlig samlingslokal i området, så det står överst på fru Wibergs önskelista. Får hon önska vill hon också gärna ha ett sjukhus. Och så en kälkbacke åt barnen, för hon blir hjärtängslig när hon ser dem åka på de trafikerade vägarna om vintern.


Var det i Enskede Folkpark fru Wiberg spelade teater? I hembygdsföreningen årsskrift 2017 kan man läsa att Enskede sagostundsbarn år 1916 uppförde ”Prinsessan som inte ville äta havresoppa”, troligen en sedelärande historia för att dra in grundplåten till en fyradagarsresa till Dalarna för ett 60-tal enskedebarn.

Folkparken öppnade 1914 och sträckte sig från Rörsoppsvägen till Stockholmsvägen och långt in i Svedmyraskogen. Där fanns plats för picknick och man kunde till och med sätta upp hängmatta, om man hade någon. Folkparkens centrallotteri hade verkligt storslagna priser och förutom basarstånd, pilkastning och skjutbana hade man både föredragsverksamhet och en populär friluftsteater med 1 100 sittplatser. Där spelades inte bara lustspel och revyer, utan även dramer av Strindberg och Tolstoj, samt alltså barnteater.

Men dansbanan betraktades redan från början som ett syndens näste, där man dansade den sedeslösa Enskededansen, one-step på ett ”södersvajigt sätt” som kallades för jumpa, samt s k björndans. Kl 11 på kvällen var dansen slut, men då drog hopar av s k ”söderamerikaner” genom det lugna villaområdet.

Redan 1914 hade enligt en polisrapport ”48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare, anfördt klagomål öfver tillställningarne i Enskede folkpark” och ” anhållit att tillståndet till folkpark och offentlig dansbana måtte upphäfvas”.

Enskedes poliskonstaplar Eriksson och Blomkvist märkte visserligen inte mycket av buslivet, men det kan ha berott på att deras pass slutade vid midnatt.

I juni 1924 hade Enskede folkpark fått ny regim och man började servera öl. Det kom mer folk från stan och det blev bråk. Enskede bebyggdes ju också allt mer. Till slut stängdes parken.

Övriga artiklar och intervjuer från Trädgårdsstadens 40-årsjubileum 1949:

3 reaktioner på ”Flera nybyggare från Enskede Trädgårdsstad 1909 berättar

      1. Det var samma sak när de byggde de engelskinspirerade radhusen vid Alléparken (Nockebybanan) ingen ville bo i sådana hemska hus… Det är något man aldrig hör idag 🙂

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s