Ovan: Fredrik Anderssons lyktstav.
Foto: Göran Sehlstedt, Stadsmuseet

Elisabeth minns när hon gick i söndagsskola: ”Det var i Triangelkyrkan, eftersom mina föräldrar var medlemmar där. Söndagsskolläraren hette Sam, och berättade att hans pappa var lykttändare när gamla Enskede var nytt. Det var så ovanligt att jag minns det därför. De hette Andersson, bytte sen till Axborn och bodde kvar i Enskededalen. Sam Axborn och hans fru Karin bodde på Tyresövägen, den som idag heter Gamla Tyresövägen, i ett hus med gaveln mot gatan. Ett som jag tyckte väldigt stort hus, vi bodde ju i en tvåa…. Huset låg i ytterkanten av den delen som kallas Kärringstan men med adress Tyresövägen. Vet inte om det var familjen Anderssons från början.”

Och på Stadsmuseet finns minsann lykttändare Fredrik Anderssons lyktstav bevarad, skänkt 2015 av hans sondotter. Bild ovan, muséets beskrivning nedan:

”Staven, som troligtvis är tillverkad av Andersson själv, mäter knappt en och en halv meter. Den är av lövträ, smal och krokig och ytan är polerad av de många årens användning. I ena änden sitter den karakteristiska kroken, vars fäste är förstärkt med ståltråd.”

Adolf Fredrik Andersson föddes 1859 i Flemingsberg och var som barn med om svåra missväxtår. Under en period hade han problem med synen, troligen beroende på vitaminbrist. Han flyttade tidigt hemifrån och in till stan. 1884 gifte han sig med Anna Matilda Karlsdotter, med vilken han fick fyra barn. Det var antagligen under samma tid han började arbeta som lykttändare.

1909 flyttade familjen till Enskede, till ett hus han själv byggt. Teglet knackade han loss från Dihlströmska arbetsinrättningen på Glasbruksgatan, när delar av denna revs. Sedan forslade han det på kälke från Söder och nedför slakthusområdets backe till Enskede. I det huset bodde Fredrik Andersson fram till sin död 1957. Han blev alltså hela 98 år.

Då var det länge sen han slutat som lykttändare och fått medalj från staden för sin långa och trogna tjänstgöring. I en intervju i Stockholmstidningen från 1954 berättade Andersson om sin ”lykttändartid” och hur han då ”likt en vagabond strövade omkring i staden under dygnets mest ovanliga tider”. Han nämnde också att lyktstaven fanns kvar, men numera främst användes vid äppelplockning.

Och så lite historia: Det var kring sekelskiftet 1700 som Stockholm fick sin första gatubelysning: 16 lyktor sattes upp på fasader av husägare på Riddarholmen. 1749 kom en kunglig förordning om gatubelysningen. Det var fortfarande fastighetsägarna som var ansvariga, men nu fanns bestämmelser om när lyktorna skulle vara tända. Man var sparsam: Från början användes lyktorna bara mellan 20 september och 15 mars, och vissa dagar var de tända bara en eller ett par timmar under kvällen, andra dagar fram till ett på natten, beroende på vad det stod i almanackan om månsken.

I slutet av 1700-talet blev gatubelysningen i Stockholm för omfattande för att kunna hanteras av enskilda fastighetsägare. Ett nytt yrke föddes: Lykttändaren skulle vid mörkrets inbrott ”med egen ljuslåga” tända lyktorna i sitt distrikt, och i gryningen släcka dem. Han skulle också se till att lyktglasen inte sotade igen. Det var ett slitsamt arbete som utfördes med hjälp av en stege som bars med under rundorna. Det var dessutom dåligt betalt, eftersom det sågs som en bisyssla.

När gasljuset infördes under 1800-talets andra hälft förenklades arbetet. Gaslågan sotade inte igen lyktglasen på samma sätt som oljelågan, så lyktorna behövde inte rengöras lika ofta.

Och när gaslyktorna utrustats med evighetslåga slapp lykttändaren det vingliga klättrandet på stegen. Istället drog han i en ringförsedd kedja uppe vid lykthuset för att öppna gaskranen, och i en annan för att stänga den.

För att nå upp till lyktorna använde sig lykttändarna av en särskild krokförsedd käpp eller lyktstav, ett arbetsredskap som kom att bli ett signum för yrkesgruppen.

På bilden arbetar en anställd vid Stockholms Gasverk med en gaslykta vid Norra Bantorget. Med hjälp av repet han håller i kunde armaturen hissas ner för rengöring och/eller byte av glödstrumpa.

Gaslamporna byttes under 1930-talet ut mot elektriska, vilka inte krävde samma underhåll. Och lykttändarna försvann helt. Den sista lyktan släcktes 1941.

Redan 1929 hade man nostalgiskt skrivit om det försvinnande yrket. Ur SvDs arkiv:

Och 1928 skrev man i SvD om den nya belysningen: ”Vi ha ingen ”Nöjenas vita gata” som Newyork, men även i Stockholm spelar en mäktig ljusorgel som kräver elektrisk kraft i millioner kilowattimmar.” Reportaget illustrerades av bilder på både ”en ännu i bruk varande fotogenlampa på Lotsgatan” och de nya häftiga neonljusen. Man verkade dock inte imponerad, snarare misstänksam:

”Neonljuset är aggressivt, effektfullt, man får dess linjer inristade på näthinnan, så man ser ingenting annat på flera minuter, om man varit så oförsiktig att titta rakt på det. Vackert kan man inte säga att det är, däremot att det är lustigt och verkar storstadsmässigt, kanske för att det påminner om Paris, där neonljuset lanserades vid de olympiska spelen 1924.” 

1961 var det dags för nostalgiskt julfirande med gasljus: ”Kl 15 blir det premiärhögtidligt på Norrmalmstorg, då NKs fanfartrumpetare saluterar när Stockholms siste lykttändare tänder 60-talets första gasbelysning.” Under hela december skulle sedan stämningsskapande gasfacklor lysa upp det man kallade ”Stråket – Stockholms träffpunkt”.

Enligt en artikel i DN hette Stockholms siste lykttändare Georg Johansson och innan han gjorde sin korta jul-comeback släckte han sin sista lykta 1940, uppe på Söder. Men i hans dödsruna några år senare står det att det han släckte var ”den sista gatlyktan i det inre av Stockholm.”

Hur länge fanns de kvar i förorterna? Kanske frågeställaren på Facebook har rätt?

Sista gatan med gasljus i Stockholm sägs ha varit Backvägen i Enskede. Stämmer det?

Vem vet?