På Galgbacken, kolerakyrkogården och i Skanskvarn lär det finnas spöken, sägs det. Men inte bara där.
Ett av de mera välkända spökena finns på den gamla kvarnen Skanskvarn, som fortfarande ligger kvar på sin gamla plats nära Gullmarsplan, även om inget mjöl har malts där sen i slutet av 1800-talet, och kvarnen numera är omgiven av broar samt tvär- och tunnelbanor. Sen trettiotalet finns här en servering – samt ett spöke vid namn Linda. Hon var gift med en mjölnare och så stark att hon kunde bära två mjölsäckar samtidigt uppför kvarntrappan. En gång råkade(?) hon döda sin man genom att tappa den ena säcken i huvudet på honom där han stod nedanför trappan. Nu tänder hon ljus i fönstren på kvällen, när servitriserna gått hem. Sägs det.
På skarn.se får man veta mera om kvarnens spöke. Anställda som dröjt sig kvar när de andra gått för dagen har hört underliga ljud: som om någon släpar en tung säck, eller kanske kropp, över golvet på ovanvåningen. Nattvandrare har sett underligt flackande ljussken bakom de svarta fönsterrutorna. Det lär vara mjölnarhustruns vålnad, som släpar undan liket av sin make, och ljusskenet är det stearinljus hon tänder för att försäkra sig om att han verkligen är död.
Det har antytts att historien skulle vara påhittad av den dåtida stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i ett udda försök att locka folk till restaurangen, som 1931 låg ganska avsides. I så fall lyckades han på ett sätt han knappast kan ha väntat sig, eftersom ett otal personer genom åren verkligen menar sig både sett och hört den mordiska mjölnarhustrun.
Och inte bara henne: I lokaltidningen 2013 berättar ägaren att hans farfar ofta sett en äldre man gå upp för trapporna, men där uppe fanns ingen. Själv går han aldrig högre än till andra våningen: ”Jag har varit här tillräckligt länge för att veta att det finns något där. Jag släcker innan jag går, men när jag kommer på morgonen brukar det ändå lysa på de olika våningarna.”
De som bodde i närheten av det gamla Slakthuset i Johanneshov fick vänja sig vid ljuden från skrikande grisar, som slaktades i gryningen. Men det lär även ha hörts skrik mitt i natten när slakthuset var stängt. Det var ”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda.
Nu ska Slakthuset snart bli en del av nya glassiga “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Nattklubben ”Slakthuset” och kulturhubben ”Slaktkyrkan” är redan på plats. Kanske ”köttspökena” skräms bort, men säker kan man aldrig vara…
Vid den gamla Kolerakyrkogården vid Skansbacken bör det ju finnas spöken, och det sägs också att en man en kväll promenerade förbi när han till sin fasa mötte skepnaden av en död man. Mannen stirrade på den levande med tomma ögonhålor innan han med ihålig röst yttrar det enda ordet ”LEV!”
Galgbacken låg inte långt ifrån Kolerakyrkogården. Hit fördes fram till slutet av 1800-talet de dödsdömda för att avrättas – först med hängning, senare med halshuggning, som ansågs humanare. När hyreshusen i Hammarbyhöjden byggdes på 40-talet hittades gamla ben, vilket tystades ner för att inte oroa de boende. Det verkar inte ha hjälpt riktigt.
En kvinna har berättat att hon som nyinflyttad brukade gå ut i den lilla parken där hon senare fick reda på att Galgbacken en gång fanns. En natt fick hon se en liten mager kvinna komma skyndande genom buskagen, klädd i huckle och lång kjol och bärande på ett föremål. Det hände flera gångar, varje gång försvann kvinnan lika snabbt och ljudlöst bland träden. Hon svarade inte på tilltal och lämnade inga spår efter sig. När kvinnan sen fått reda på att Galgbacken funnits där tände hon ett ljus på platsen och bad för de avrättades själar. Efter det såg hon aldrig mera kvinnan med hucklet.
En annan nyinflyttad klagade över att hon inte kunde sova, eftersom grannarna bultade i väggarna och verkade möblera om på nätterna. De brydde sig inte om att hon bultade tillbaka och ropade till dem att vara tysta. Till slut anmälde hon det för hyresvärden – och fick veta att mannen som bodde i den bullrande lägenheten varit utomlands i flera månader. Han försäkrade att han inte lånat ut bostaden, utan de enda nycklarna hade han själv och hyresvärden. Bankandet fortsatte, en gång hördes dessutom hjärtskärande rop på hjälp, och när hon var på väg hem en sen kväll såg hon hur lampan tändes i badrummet i den tomma lägenheten. Till slut flyttade hon.
I samma trappuppgång satt en hyresgäst en kväll i sitt vardagsrum och läste. När hon tittade upp fick hon till sin förvåning se en man stå blick stilla och tyst mitt i rummet, omgiven av isande kyla. Hon kände hans närvaro i rummet flera gånger, hennes hund morrade ofta mot någonting om inte fanns där, och vid ett tillfälle vägrade den att gå in från balkongen. En natt skrek hon högt att mannen skulle försvinna. Svaret kom omedelbart i form av en hård smäll under sängen hon satt på. När hon tog fram ficklampan för att se efter fanns ingenting under sängen, men hunden fortsatte länge att stirra och morra.
På kyrkogårdar, galgbackar, i slakthus och möjligen gamla kvarnar kan man kanske vänta sig spöken. Men i ett trevåningshus i Bagarmossen?
På skarn.se kan man läsa om huset på Emågatan, inte långt ifrån Bagarmossens centrum – ett typiskt bagarmossenhus i tre våningar omgivet av en minimal park och parkeringsplatser.
En boende har berättat om flera mystiska händelser. Han kunde vakna av ett mystiskt klickande: det var de små skåpen ovanför garderoberna som öppnades och stängdes. Hans flickvän såg ett av skåpen slås upp på vid gavel, och kläder som hängts upp där rasa ner, till synes av sig självt. Ibland slog toalettlocket igen med en hård smäll, och en kväll började ett stearinljus på bordet bubbla och fräsa samtidigt som lågan svajade som av en vind inne i lägenheten. Ett par sekunder därpå satte datorn i rummets andra ände igång av sig själv.
En bekant som sov över hade sett glas flytta sig, och en kväll hörde han ett brak från hallen – så högt att han först trodde att innertaket rasat ner. Men när han gick ut och tittade såg allt ut som vanligt. Glödlampor slocknade och gick sönder hela tiden, trots att man till slut bytte ut stora delar av elsystemet, en gång gick alla lampor i vardagsrummets takkrona sönder med ett ljudligt blixtrande, och kronan gick inte att reparera. I köket slog en vattenkokare på och av av sig själv och var en gång nära att orsaka en brand då den blivit överhettad efter att ha stått påslagen utan vatten.
En natt vaknade hyresgästens flickvän, såg pojkvännen sitta upp i sängen, och sträckte ut armen för att klappa honom. Handen gick rätt igenom den svarta gestalten – och hon såg att pojkvännen låg och sov i sängen. En av de obehagligaste upplevelserna var ändå när mannen en eftermiddag lagat pannkakor till sina barn. Oset spred sig som dimma i lägenheten, vilket barnen tyckte var roligt. Pappan fotograferade dem i den dimmiga soffan – men visade aldrig bilden, för bredvid barnen i soffan syntes den mörka silhuetten av en man.
Bland grannarna viskades det om en äldre man som ska ha blivit mördad någonstans i kvarteret.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Nhää fy Burr Dverkar ju va värre 1 spöktunneln på Grönan 😱
GillaGilla
Angående ” …”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda”.
Ofta kan man läsa i berättelser om ”spöken” och ”gengångare” att dessa är döda människor som inte accepterat att de faktiskt ÄR döda, och de försöker kommunicera med de ännu levande.
”Nu ska Slakthuset snart bli en del av nya glassiga “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Nattklubben ”Slakthuset” och kulturhubben ”Slaktkyrkan” är redan på plats.”
Arrrggghhh!!!
När jag var liten fanns det en damm (med fontän?) på Gullmarsplan. Den måste ha tillkommit på 1950-talet då utsidan av bassängkanten var målad i typisk -50-tals-stil (åtminstone som jag minns det). Är det NÅGON ANNAN som minns denna damm, eller runda bassäng, på Gullmarsplan?
Tiderna förändras, ingenting står still, och jag minns mycket väl att min mor ofta kommenterade att ”allting är så konstigt nuförtiden och annat var det förr”. Nu förstår jag precis hur hon kände det . . .
Jag vill inte alls att Sthlm ska växa och förändras; jag vill att allting ska se ut som det gjorde när jag var liten, på 1950-talet, när Lidingöspårvagnarna vände i södra änden av Humlegården, och vi faktiskt HADE spårvagnar! När jag började på Statens Normalskola (numera riven . . . *suck*) åkte jag buss 32 och 4:ans spårvagn till skolan och omvänt hem från skolan; 4:an vände vid Hakberget, i östra ändan av Valhallavägen. Detta var naturligtvis innan T-banan byggts ut från Östermalmstorg till Ropsten.
Tvärbanan har jag inte ens färdats på! Den existerade visserligen de sista gångerna jag besökte Sthlm och Sverige, men jag hann inte med att åka på den då det var åtskilligt annat jag måste göra.
Enskede och Johanneshov har jag inte besökt sedan början av Juni 2006; det var en mycket egendomlig upplevelse att se dessa platser från tidiga barndomen igen, lite mer än 44 år efter det att vi flyttade därifrån, min familj och jag.
Nu blir det så för alla oss som emigrerar att barndomens trakter – staden och födelselandet – ”fossiliseras” i hjärnan. Tiden står stilla där . . .
GillaGilla
É fontänen mittemot EPA borta😱
GillaGilla
Ummm … EPA? Existerar EPA numera?
”Vid mitten av 1970-talet hade tiden kommit ikapp EPA. EPA-varuhusen hade gjort sitt när det gällde rationalisering, standardisering och modernisering. Nu hade det moderna blivit omodernt. Andra konsumtionsmönster pockade på. I slutet av 1977 tog de sista EPA-varuhusen ned skylten för gott.”
https://www.foretagskallan.se/foretagskallan-nyheter/lektionsmaterial/epa-ett-varuhus-alla-2/
GillaGilla
Minns bha EPA som d va där ja bytte bromsar på moppen (träskor). Ah å delikatess avd1 som bidrog m allehanda godis Alá 70tal vare nu va 🙄
GillaGilla
Emågatan, dit kilade jag ofta över och besökte gamla änkefru Inga Olsson, som var frälsningssoldat – och bodde granne med bulgariskfödda nakenmodellen Irina Belousova. De kom bra överens och när en av dem hade bakat, så var det självklart att ringa på den andras dörr och lämna en rejäl tårtbit eller några bullar, eller bjuda in och fika tillsammans. Att man bakade och umgicks kring bakverken i Bagarmossen, tja det var väl mysigt men grundade sig inte alls på att trakten hette så. Den nämnda Irina Belousova åkte ibland, kring 1977-78, och var med i sexfilm hos bolaget CCC (Color Climax Corporation) i Köpenhamn. Mest danska och tyska ”motspelare”, men genom Rodox filmdatabas läser jag även namnet Sören Skarback, som cirka två decennier senare erhöll en del fina priser och utmärkelser som historiker och författare av mer än dussinet böcker, dock i ämnet västsvensk historia, även om han 1975-78 före sin London-epok bodde på Rosenlundsgatan en bit ifrån Mariatorget på söder. Det var sexfilmernas naturliga årtionde, innan all sån samvaro kommersialiserades av främst Västtyskland och USA. De gånger som Skarback begav sig till Enskede och Bagarmossen, förutom privata besök hos Irina (som avled 2013) var väl mest för att se hockey på Johanneshov. Särskilt om hans favoriter Västra Frölunda kom dit och tampades om poängen. Men spöken, det såg Irina Belousova inga i parken vid Emågtan. Och frälsningssoldatskan Olsson var inte rädd för spöken. Visst gick sånt snack om det ockulta inom området, men Olssonskan sa att spökena hade mer att frukta av oss människor än vi av dem.
GillaGilla
Tack, vilken historia! Jag är redaktör för Enskedebilder och blev nu inspirerad till att göra ett eget inlägg med berättelser från Emågatan. Om du vill berätta mer kan du få min mejladress.
GillaGilla
Tack, men tyvärr kan jag inte ha nåt intressant att tillägga, då jag bodde bara två och ett halvt år i trakten och jobbet var inne på Söder. Irina ”Irja” Belousova är som sagt avliden sedan 2013. Änkefru Inga Olsson, död redan långt före millennieskiftet, snackade vid kaffestunderna mer om världen i stort. Men något år efter kriget, när karlarna var åter från beredskap och produktion och byggen åter var igång, delade Frälsis musikanter upp sig i två grupper, så Olssonskan stod med tamburin och sjöng vid Blåsut och en annan grupp blåste i trumpeterna vid Gullmarsplan, när den färdigbyggda T-banesträckan mellan dessa punkter togs i bruk. Att Sören Skarback som jag nämner var med i ett flertal danska/tyska porrfilmer från 21 års ålder (1976), inte minst med Irina från Emågatan, kan inte vara av annat intresse än att han från 90-talet är högt ansedd historiker och på senare år inbjuden talare vid internationella filmjubileer. Jag försökte kolla med kriminalförfattare Kjell Genberg om det var i Enskede som Kjell ibland stod intill Agnetha Fältskog i Konsums kassakö, men tyvärr, det var långt ner i Västerhaninge. Men du har säkert många kul uppgiftslämnare och egna minnen så det förslår. Ha det fint.
GillaGilla
Jag får i rättvisans namn nämna förstås att Irina ”Irja” Belousova var ”riktig” skådespelerska också; hon hade som ung i staden Plovdiv haft en bärande roll i pjäsen ”De utstötta” av Bulgariens store författare Ivan Vazov och hon hjälpte i mogen ålder för skoj skull till att ”regissera” barns adventsspel i någon skolas aula på Kungsholmen.
GillaGilla
Tack igen! Jag tänkte sätta ihop berättelser från Emågatan o hittade i det kära DN-arkivet både en personlig skildring från 1953 om hur det var att flytta in i husen som var så nybyggda att ”fukten i väggarna knappast hunnit dunsta ur väggarna” – (det var väl sånt man använde fattigt folk till ännu lite längre tillbaks, f a torka ut husen med sin kroppsvärme)…
Och så hittade jag en historia om ett modigt 16-årigt(!) hembiträde som med en kökskniv försvarade familjens barn från en ”vettvilling”. Så dramatiskt kunde det vara på Emågatan! Tar även med lite om spökerierna och från dina kommentarer. Gillar särskilt den morska frälsningssoldaten…
PS: Tack även för tillägget om Belousova – jag sökte efter henne på nätet, men hittade inget.
GillaGilla
Sören Skarbacks karriär i unga år… Det känns mer väsentligt då att han som artist, 20 år, gjorde sin scendebut på Mosebacke Etablissement på Söder, i en av den 34-årige kollegan Alf Robertsons tio tisdagsshower. De delade låtskrivarlokal på Rosenlundsgatan, nära hörnet Hornsgatan och sneddade via Mariatorgets gatukök ofta över till Lasse Holm och Mats Rådberg på KMH Studio. Tror knappast Enskede-kontakterna var fler än den nämnda Irina, plus en eller två medlemmar i tjejrockbandet Revansch, vars ledande tjej (trummis/kapellmästarinna) dock bodde på Vårbergsvägen i Skärholmen.
GillaGilla
Vill minnas bara att när töser samlades på torget en del gånger 1976 för att cykla till barntillåten matiné på bio, så gällde det bion Reflexen i Kärrtorp. Irina skänkte ibland lite pengar till godis de kunde köpa inför biobesöken. Någon sedel stoppades in i ett brevinkast i det stora punkthuset vid torget där en av töserna bodde. Irina hade som 17-åring vunnit en skönhetstävling – Miss Edirne – och det ingick någon glimt av hennes kröning i en rad diapositiv-bilder hon försåg Sören Skarback med, så han kunde hålla bildföreläsning om Edirne – den historiska staden mer känd under tidigare namnet Adrianopel. Men vad bion Reflexen beträffar så upphörde nog dess verksamhet bara något år efter tösernas nämnda cyklande dit.
GillaGilla
Jag har inte bott där, känner i princip inte er trakt men råkade i tidigt 70-tal med billig kamera knäppa ett småsuddigt foto, där Rock-Boris Lindqvist kommer gående över torget med matkasse i ena handen och ett kort koppel med vovve i den andra. Måste inte betyda att han bott där heller. Kanske ni vet något om saken?
Rock-Boris Lindqvist slog 1957, vid 16-17 års ålder igenom som så kallad rock-kung, glömdes bort när genren pop i tidigt 60-tal tog över. Men i samband med övergången till högertrafik hösten 1967 vann han med låten ”Håll dej till höger, Svensson” Sveriges Televisions stora högertrafik-musiktävling. Ganska exakt ett halvsekel därefter, åter bortglömd och aldrig intervjuad i radio om de svunna musikaliska epokerna, avled han (hösten 2017) på Cypern.
Tack för er härliga blogg, som jag utan lokalt intresse men med känsla för många motsvarande orter läser av mer nostalgiska skäl. / Alice
GillaGilla
Jomenvisst: Rock-Boris bodde enligt uppgift på Pelargatan 19, 4tr. På sidan om Pelargatans kändisar kan man läsa mer om honom – o andra kändisar från trakten. Där finns t o m ett Youtube-klipp från Rock-Boris på Drop-in 1963.
Jätteroligt att du gillar Enskedebilder – tanken är just att samla minnen från oss som levde då, och det fanns ju många liknande förorter att känna igen sig i.
https://enskedebilder.com/2018/06/11/pa-pelargatan-bodde-det-kandisar/
GillaGilla
Förresten, svenskbulgariska Irina delade upp och effektiviserade flickornas dörrknackande försäljning av lotter för KFUM/KFUK. Lotterna förmedlades inom skolklasserna och extra duktiga säljerskor kunde beställa fler buntar samt tjäna några ören per såld lott. Bagarmossen blev i sålda lotter (per elev räknat) snudd på bästa distrikt inom Stockholms-området – med prima stöd av lärarna på Bagarmossens skola och på Brotorps, men tydligen inte alls lika helhjärtat på Bergholms. (Folk kunde snacka att ”bulgariskan har näsa för slantar men lär ju ut det vidare, så inte är hon missunnsam, inte”.)
GillaGillad av 1 person
Schysst med spöken vid vanliga hyreshus i Bagarmossen(!) – och inte bara i knarriga gamla vindstrappor i herrgårdar på landet…
GillaGillad av 1 person