På Pelargatan bodde det kändisar!

Bild: Vykort Pelargatan (f d Kolonnvägen) 

Birgitta och Monica bodde båda på Pelargatan 13, fast på olika våningar. Birgitta blir lite nostalgisk vid tanken på den lilla gatan, och kan förnimma dofter av syren och hägg på våren, när man plockade ut cykeln och letade fram knästrumporna.

Och så minns hon Pelargatans kändisar.

I samma hus bodde nämligen författaren Ingemar Unge, som i ”Paradiset under Globen” berättar om sin uppväxt just där. Han skriver även om sina grannar, bland dem vår klasskompis Monica och rocksångaren Jean Williams (Kurenkoff), som bodde på plan 5 i samma trappuppgång. Lite längre ner på Pelargatan fanns Rock-Boris.

Minns ni dem? Det gjorde inte den som la ut Youtubeklippet nedan: ”A Swedish artist called Jean Williams. I don’t know anything about this artist, is there anyone that have any information?” Och någon svarade: ”It is my uncle”.

DN-Williams.jpg
DN-annons 1962

Trots en imponerande sångröst blev Jean Williams aldrig proffs, utan jobbade hela tiden som lastbilschaffis. Men han uppträdde flitigt på både Nalen och Kingside, med olika band och under olika namn.

I DN-annonsen från 1962 spelar både ”Jean Williams and the Shakers” och ”Jerry (Williams) and the Violents” på Kingside i Farsta.

Namnen låter lika, och Expressen berättar historien om Williams och Williams: 1959 stod Jean Williams band från Stockholms södra förorter plötsligt utan sångare. Jean hade bestämt sig för att byta band. Nu var det ”Chang & His Firebirds” som gällde. Som efterträdare föreslogs den unge Erik Fernström.

”Men du får kalla dig Jean Williams, för bandet är så pass känt i Stockholmstrakten att vi torskar om vi byter namn”, förklarade gitarristen Hazze Östlund. Erik tvärnobbade: Att sno en annans namn var rena öken.

Det blev Jerry Williams istället. När Högdalens centrum invigdes var det med en rocktävling. Charlie Norman var domare och både Jean William och Jerry Williams uppträdde, plus en massa andra artister. Jean vann och Jerry blev tvåa.

Rock-Boris hette egentligen Karl Boris Lennart Lindqvist och slog igenom 1957. Han var med och slogs om titeln Sveriges rockkung i slutet av 1950-talet, och ledde gruppen ”Boris Jazz ‘n’ Roll Band”. Han fortsatte att spela och sjunga, ibland även efter att han pensionerat sig och flyttat till Cypern. På senare år blev det alltmera jazz. Han har bland annat spelat med Rockfolket, tillsammans med Rock-Olga, Burken och Little Gerhard.

Här är Rock-Boris på Drop-in 1963:

”Paradiset under Globen” handlar inte bara om grannar. Per Wästberg skriver i en recension: Ingemar Unge har gett förorten Johanneshov en historia och fyllt en lucka. Han beskriver en vänlig vildmark kring Hammarbyhöjden, där han växte upp i ett punkthus med 43 tvårummare – ”staplade som lika många röda stugor på varann”. Här samlades en kolossal massa barn, som fick vara med om en samhällsutveckling utan motstycke.

Dessutom hade de Ödledammarna. Alla som växt upp i området minns dem – möjligen delvis för att de flesta var förbjudna att gå dit, åtminstone ensamma. De två dammarna låg i ett tallbevuxet område bakom Slakthuset och var egentligen avsedda för att säkra tillgången på kylvatten. Men där kunde man bada, åka flotte och fånga ödlor.

Redan 1913 hade dessa “badgropar” förorsakat stor upprördhet i insändarspalterna. Åsynen av manlig nakenhet sårade hederliga kvinnor och män vid närbelägna Johanneshovs spårvagnsstation. Till slut förbjöds badandet och en konstapel sattes på vakt. Det var mest småpojkar som badade, men konstapeln hade iakttagit att ”även äldre karlar, hufvudsakligen lösa personer, badat i groparna samt dels sprungit omkring, dels suttit och spelat kort i fullständig paradisdräkt”.

På Unges (och vår) tid fanns ingen konstapel där, däremot en riktig crossbana – för cyklar. Och klättrade man uppför en brant grusåsslänt var man uppe på en fotbollsplan som spolades till is på vintern, så att man  kunde åka skridskor. I dag är allt borta, här ligger Globen och en affärsgalleria.

Men minnet lever kvar. När Unge på DN:s Namn och Nytt-sida bad gamla ”ödledammare” att skicka in minnen strömmade 180 berättelser in på två dagar. 25 av dem publicerades i boken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s