Spöken söder om Söder

På Galgbacken, kolerakyrkogården och i Skanskvarn lär det finnas spöken, sägs det. Men inte bara där.

Ett av de mera välkända spökena finns på den gamla kvarnen Skanskvarn, som fortfarande ligger kvar på sin gamla plats nära Gullmarsplan, även om inget mjöl har malts där sen i slutet av 1800-talet, och kvarnen numera är omgiven av broar samt tvär- och tunnelbanor. Sen trettiotalet finns här en servering – samt ett spöke vid namn Linda. Hon var gift med en mjölnare och så stark att hon kunde bära två mjölsäckar samtidigt uppför kvarntrappan. En gång råkade(?) hon döda sin man genom att tappa den ena säcken i huvudet på honom där han stod nedanför trappan. Nu tänder hon ljus i fönstren på kvällen, när servitriserna gått hem. Sägs det.

skarn.se får man veta mera om kvarnens spöke. Anställda som dröjt sig kvar när de andra gått för dagen har hört underliga ljud: som om någon släpar en tung säck, eller kanske kropp, över golvet på ovanvåningen. Nattvandrare har sett underligt flackande ljussken bakom de svarta fönsterrutorna. Det lär vara mjölnarhustruns vålnad, som släpar undan liket av sin make, och ljusskenet är det stearinljus hon tänder för att försäkra sig om att han verkligen är död.

Det har antytts att historien skulle vara påhittad av den dåtida stadsträdgårdsmästaren Holger Blom i ett udda försök att locka folk till restaurangen, som 1931 låg ganska avsides. I så fall lyckades han på ett sätt han knappast kan ha väntat sig, eftersom ett otal personer genom åren verkligen menar sig både sett och hört den mordiska mjölnarhustrun.

Och inte bara henne: I lokaltidningen 2013 berättar ägaren att hans farfar ofta sett en äldre man gå upp för trapporna, men där uppe fanns ingen. Själv går han aldrig högre än till andra våningen: ”Jag har varit här tillräckligt länge för att veta att det finns något där. Jag släcker innan jag går, men när jag kommer på morgonen brukar det ändå lysa på de olika våningarna.”

De som bodde i närheten av det gamla Slakthuset i Johanneshov fick vänja sig vid ljuden från skrikande grisar, som slaktades i gryningen. Men det lär även ha hörts skrik mitt i natten när slakthuset var stängt. Det var ”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda.

Nu ska Slakthuset snart bli en del av nya glassiga “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Nattklubben ”Slakthuset” och kulturhubben ”Slaktkyrkan” är redan på plats. Kanske ”köttspökena” skräms bort, men säker kan man aldrig vara…

Vid den gamla Kolerakyrkogården vid Skansbacken bör det ju finnas spöken, och det sägs också att en man en kväll promenerade förbi när han till sin fasa mötte skepnaden av en död man. Mannen stirrade på den levande med tomma ögonhålor innan han med ihålig röst yttrar det enda ordet ”LEV!”

Galgbacken låg inte långt ifrån Kolerakyrkogården. Hit fördes fram till slutet av 1800-talet de dödsdömda för att avrättas – först med hängning, senare med halshuggning, som ansågs humanare. När hyreshusen i Hammarbyhöjden byggdes på 40-talet hittades gamla ben, vilket tystades ner för att inte oroa de boende. Det verkar inte ha hjälpt riktigt.

Kolerakyrkogården 2017, av Ingemar Lindmark

En kvinna har berättat att hon som nyinflyttad brukade gå ut i den lilla parken där hon senare fick reda på att Galgbacken en gång fanns. En natt fick hon se en liten mager kvinna komma skyndande genom buskagen, klädd i huckle och lång kjol och bärande på ett föremål. Det hände flera gångar, varje gång försvann kvinnan lika snabbt och ljudlöst bland träden. Hon svarade inte på tilltal och lämnade inga spår efter sig. När kvinnan sen fått reda på att Galgbacken funnits där tände hon ett ljus på platsen och bad för de avrättades själar. Efter det såg hon aldrig mera kvinnan med hucklet.

En annan nyinflyttad klagade över att hon inte kunde sova, eftersom grannarna bultade i väggarna och verkade möblera om på nätterna. De brydde sig inte om att hon bultade tillbaka och ropade till dem att vara tysta. Till slut anmälde hon det för hyresvärden – och fick veta att mannen som bodde i den bullrande lägenheten varit utomlands i flera månader. Han försäkrade att han inte lånat ut bostaden, utan de enda nycklarna hade han själv och hyresvärden. Bankandet fortsatte, en gång hördes dessutom hjärtskärande rop på hjälp, och när hon var på väg hem en sen kväll såg hon hur lampan tändes i badrummet i den tomma lägenheten. Till slut flyttade hon.

I samma trappuppgång satt en hyresgäst en kväll i sitt vardagsrum och läste. När hon tittade upp fick hon till sin förvåning se en man stå blick stilla och tyst mitt i rummet, omgiven av isande kyla. Hon kände hans närvaro i rummet flera gånger, hennes hund morrade ofta mot någonting om inte fanns där, och vid ett tillfälle vägrade den att gå in från balkongen. En natt skrek hon högt att mannen skulle försvinna. Svaret kom omedelbart i form av en hård smäll under sängen hon satt på. När hon tog fram ficklampan för att se efter fanns ingenting under sängen, men hunden fortsatte länge att stirra och morra.

På kyrkogårdar, galgbackar, i slakthus och möjligen gamla kvarnar kan man kanske vänta sig spöken. Men i ett trevåningshus i Bagarmossen?

skarn.se kan man läsa om huset på Emågatan, inte långt ifrån Bagarmossens centrum – ett typiskt bagarmossenhus i tre våningar omgivet av en minimal park och parkeringsplatser.


En boende har berättat om flera mystiska händelser. Han kunde vakna av ett mystiskt klickande: det var de små skåpen ovanför garderoberna som öppnades och stängdes. Hans flickvän såg ett av skåpen slås upp på vid gavel, och kläder som hängts upp där rasa ner, till synes av sig självt. Ibland slog toalettlocket igen med en hård smäll, och en kväll började ett stearinljus på bordet bubbla och fräsa samtidigt som lågan svajade som av en vind inne i lägenheten. Ett par sekunder därpå satte datorn i rummets andra ände igång av sig själv.

En bekant som sov över hade sett glas flytta sig, och en kväll hörde han ett brak från hallen – så högt att han först trodde att innertaket rasat ner. Men när han gick ut och tittade såg allt ut som vanligt. Glödlampor slocknade och gick sönder hela tiden, trots att man till slut bytte ut stora delar av elsystemet, en gång gick alla lampor i vardagsrummets takkrona sönder med ett ljudligt blixtrande, och kronan gick inte att reparera. I köket slog en vattenkokare på och av av sig själv och var en gång nära att orsaka en brand då den blivit överhettad efter att ha stått påslagen utan vatten.

En natt vaknade hyresgästens flickvän, såg pojkvännen sitta upp i sängen, och sträckte ut armen för att klappa honom. Handen gick rätt igenom den svarta gestalten – och hon såg att pojkvännen låg och sov i sängen. En av de obehagligaste upplevelserna var ändå när mannen en eftermiddag lagat pannkakor till sina barn. Oset spred sig som dimma i lägenheten, vilket barnen tyckte var roligt. Pappan fotograferade dem i den dimmiga soffan – men visade aldrig bilden, för bredvid barnen i soffan syntes den mörka silhuetten av en man.

Bland grannarna viskades det om en äldre man som ska ha blivit mördad någonstans i kvarteret.

5 reaktioner på ”Spöken söder om Söder

  1. Angående ” …”köttspöken” – djur som inte förstått att de var döda”.

    Ofta kan man läsa i berättelser om ”spöken” och ”gengångare” att dessa är döda människor som inte accepterat att de faktiskt ÄR döda, och de försöker kommunicera med de ännu levande.

    ”Nu ska Slakthuset snart bli en del av nya glassiga “Söderstaden”, tillsammans med Globenområdet, Gullmarsplan och södra Skanstull. Nattklubben ”Slakthuset” och kulturhubben ”Slaktkyrkan” är redan på plats.”
    Arrrggghhh!!!

    När jag var liten fanns det en damm (med fontän?) på Gullmarsplan. Den måste ha tillkommit på 1950-talet då utsidan av bassängkanten var målad i typisk -50-tals-stil (åtminstone som jag minns det). Är det NÅGON ANNAN som minns denna damm, eller runda bassäng, på Gullmarsplan?

    Tiderna förändras, ingenting står still, och jag minns mycket väl att min mor ofta kommenterade att ”allting är så konstigt nuförtiden och annat var det förr”. Nu förstår jag precis hur hon kände det . . .

    Jag vill inte alls att Sthlm ska växa och förändras; jag vill att allting ska se ut som det gjorde när jag var liten, på 1950-talet, när Lidingöspårvagnarna vände i södra änden av Humlegården, och vi faktiskt HADE spårvagnar! När jag började på Statens Normalskola (numera riven . . . *suck*) åkte jag buss 32 och 4:ans spårvagn till skolan och omvänt hem från skolan; 4:an vände vid Hakberget, i östra ändan av Valhallavägen. Detta var naturligtvis innan T-banan byggts ut från Östermalmstorg till Ropsten.

    Tvärbanan har jag inte ens färdats på! Den existerade visserligen de sista gångerna jag besökte Sthlm och Sverige, men jag hann inte med att åka på den då det var åtskilligt annat jag måste göra.

    Enskede och Johanneshov har jag inte besökt sedan början av Juni 2006; det var en mycket egendomlig upplevelse att se dessa platser från tidiga barndomen igen, lite mer än 44 år efter det att vi flyttade därifrån, min familj och jag.

    Nu blir det så för alla oss som emigrerar att barndomens trakter – staden och födelselandet – ”fossiliseras” i hjärnan. Tiden står stilla där . . .

    Gilla

        1. Minns bha EPA som d va där ja bytte bromsar på moppen (träskor). Ah å delikatess avd1 som bidrog m allehanda godis Alá 70tal vare nu va 🙄

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s