Bild ovan: Tunnelbanetåg Skogskyrkogården 1950,
från Spårvägsmuseet (CC BY-NC 3.0)
Rolf delar med sig av upplevelser på tunnelbanan: Jag åkte ett antal år från Blåsut till läroverket i Gubbängen med linje 18 och har med intresse läst skildringarna av namnbyten på stationer och annat förvirrande som hänt denna historiska bana.
Mitt eget, starkaste minne från linjen kommer dock från den i T-banesammanhang inte särskilt omsjungna Skogskyrkogården.
När jag en gång skulle passera spärren vid ”Sista hållplatsen”, som en del vitsare sade på den tiden, hamnade jag i en mycket lång kö, så lång att jag aldrig förr sett något liknande vid denna vanligen så fridfulla station. Kön berodde uppenbarligen på ett gräl vid själva biljettluckan.
Det hade pågått en stund och följde ett slags pjäs som upprepades gång på gång, allt mer högljutt, varför vi andra snabbt blev insatta i Frågan.
Mannen i spärren: Ni måste betala för hunden också!
Damen med djuret: Men det är ingen hund. Det är en räv.
Mannen i spärren: Det spelar ingen roll. Ni måste betala ändå!
Damen utan hund: Står det verkligen i era regler att man måste betala för rävar?
Mannen i spärren: Man måste betala för hundar, det står i reglerna!
Damen utan hund: Men det är ingen hund. Det är en räv.
O s v. O s v. Tyvärr fick vi aldrig reda på hur det slutade, eftersom mannen i spärren vid ljudet av ett annalkande tåg vinkade förbi oss andra som inte hade med oss våra rävar. Och, som det brukar stå i sagorna, har de inte slutat gräla, så står de väl där och grälar än. Alltså vid Skogskyrkogården, som den heter ända sen 1958.
Vi bodde i Nytorp, d v s mellan linjerna 11 och 18. Linje 11, som på den tiden slutade i Bagarmossen, kunde också bjuda på sina glada stunder. Som t ex en gång när jag satt i ena änden av en vagn bredvid ett gäng s k A-lagare. När tåget långsamt rullade in mot slutdestinationen, hördes i högtalarna en mycket kraftig och mekanisk röst som annonserade ut:
– Bagarmossen! SLUTSTATION! TÅGET VÄNDER!
varvid en av herrarna på soffan mittemot hojtade:
– Å fan, grabbar – HÅLL I ER!
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
En gång var jag faktiskt med om att tåget spårade ur mellan Blåsut och Sandsborg. Det här inträffade när tunnelbanan var ganska ny. Jag skulle söderut tillsammans med min mamma. Jag bodde i Blåsut då. Tågen hade bara fyra vagnar vid den här tiden och vi klev på i någon av de mittersta vagnarna. En stund efter avgång skakade tåget till och stannade och vi undrade förstås vad som stod på. Det visade sig att tåget hade spårat ur ungefär vid bron efter Blåsut. Vi fick evakueras framåt genom förarhytterna och klättra nerför en stege på banvallen. Sedan knallade vi fram till Sandsborgs station och klev upp på perrongen och undrade förstås hur vi skulle komma vidare, eller om vi skulle åka hem igen. Jag minns inte hur det blev men en spännande upplevelse var det i alla fall för en ung grabb.
GillaGillad av 3 personer
Jag och en kompis var väldigt intresserade av tåg och spårvagnar och särskilt då den relativt nya tunnelbanan. Vi åkte alla dåvarande linjer, numera gröna linjen, och vad som var viktigt var att kunna säga att man hade varit på alla stationer genom att vid varje hållplats stampa på perrongen. Detta var alltså strax efter sammanbindningen (1957) mellan södra linjerna och Vällingbylinjen.
En dag fick vi för oss att åke så långt hemifrån som möjligt. Vi kollade på spårvägskartan och till slut hamnade vi på Glädjevägen i Hässelby Villastad med någon buss, en plats som vi tyckte låg längst bort från Blåsut där vi bodde. Biljetten tror jag kostade 1 kr och räckte hela vägen. Det tog ungefär en timme att åka dit och sedan en timme hem.
GillaGillad av 1 person
Två andra lite speciella händelser inträffade många år senare. Jag hade vid den här tiden flyttat från Blåsut till Farsta centrum. Jag och en arbetskompis brukade ibland ha sällskap på mornarna på tunnelbanan till jobbet. En morgon, tåget hade precis kommit in till stationen för att vända. Det var sommartid och inte så mycket folk på perrongen så här dags. Jag gick in och satte mig i ett av båsen i änden av vagnen, utrymmet med åtta platser. Kompisen satte sin portfölj på platsen mitt emot mig eftersom han skulle ta några bloss innan avgång. Vi var de första så vagnen var tom för övrigt. Då kommer det in en kvinna och tittar in i båset. Hon frågar om platsen framför mig var upptagen. Ja, sa jag. Jaha, sa hon, ursäkta då, och så gick hon. Hon fick väl kolla i någon annan vagn eller så måste hon vänta till nästa tåg så hon kunde få just den platsen i just samma vagn. Tvångssyndrom kanske man kan säga?
En annan händelse inträffade under en annan färd med tunnelbanan på väg till jobbet, också det på morgonen. Jag hade lagt märke till den här killen flera mornar. Han var lite speciell, lite sjaskigt klädd, stod och pratade för sig själv ganska högljutt, svor och domderade över det mesta. Till och med spottade på golvet i vagnen. Folket runt omkring var lite besvärade och tittade åt ett annat håll. Man fick en ganska obehaglig känsla i hans närhet. En morgon var han inte ensam utan hade sällskap av en äldre man, kanske hans pappa. Nu uppträdde han väldigt belevat, samtalade i vanlig samtalston med honom och uppträdde som en helt vanlig passagerare. Följande dagar var han åter ensam och var då tillbaka i sitt ursprungliga beteende. En slags Dr Jekyll och Mr Hyde kanske?
GillaGilla
Människor på tunnelbanan… I plugget pratade vi en gång om (dåliga) uppsatsämnen och ngn sa: ”Tänk om man ex vis måste skriva om människor i T-banan!” Läraren svarade: ”Det skulle jag kunna skriva mkt om”, o drog några exempel.
Här fick vi flera, tack för det! 😁
GillaGilla