Ovan provkörs tunnelbanetåg samtidigt som 8:ans spårvagn passerar under nya tunnelbanebron vid Skogskyrkogården, Spårvägsmuseet(CC BY-NC 3.0)

När jag föddes 1946 bodde mina föräldrar i en etta i ett nybyggt smalhus på Skärmarbrinksvägen i Enskede. 1958 flyttade hela trebarnsfamiljen till en trea i nybyggda Farsta, vars centrum inte var färdigbyggt, och dit tunnelbanan ännu inte nått. Men jag kunde ta ”matarbuss” till den provisoriska stationen mellan Hökarängen och Farsta, och på så sätt gå kvar i min gamla skola vid Blåsut, den experimentella enhetsskolan Nytorp.

Jag har förblivit förortsbo (utan körkort) och tunnelbanan har varit en del av mitt liv, något som ”alltid funnits”. Nu på äldre dar roar jag mig med att ta reda på hur det egentligen var ”på min tid” – och dessförinnan. Min gamla klassis Tomas tipsade om boken ”Gröna linjen” av Hans Harlén, och där ser jag att även om Gröna linjen inte ”alltid funnits”, så var den ändå med ända från början, ja tidigare än så: Den första delen av tunnelbanans nuvarande gröna linje invigdes så tidigt som 1933, när Katarinatunneln (nu Södertunneln) knöt ihop stationerna Slussen, Södra Bantorget (nu Medborgarplatsen) och Ringvägen (nu Skanstull). Det skulle ta ytterligare några år innan det blev en tunnelbana på riktigt: Först 1950 invigdes den första sträckan, som gick mellan Slussen och Hökarängen.

Men det började med spårvagnar, och en stor del av T-banan i söderort drogs på spårvägens järnvägsbank.

1909 utsträcktes spårvägen från Stockholm ända till Kyrkogårdsvägen i Enskede: den s k Enskedebanan (som först hade nr 3, men från 1919 var 8:an). Här kan man läsa mer om den mångsidiga Enskedebanan, som hade särskilda arbetartåg och fraktade både brev, gods och djur (de senare till Slakthuset). Till att börja med måste man byta vagn vid Skanstull, men snart gick vagnarna direkt från Slussen till Enskede. Banan förlängdes i etapper, och gick 1926 ända till Skarpnäck.

När trafiken till förortsområdena blev allt tätare började man diskutera en tunnellösning, och 1933 invigdes alltså Katarinatunneln mellan Slussen, Södra Bantorget och Ringvägen. Fastän det egentligen inte var en riktig tunnelbana började den kallas så, och vid trapporna från Folkungagatan ner till stationen Södra Bantorget fanns en ny symbol: ett T i klar citrongul färg på svart botten och ordet ”Tunnelbanan” i vitt. (Bilden visar Spårvägsmuseets blekta exemplar.) Som en förberedelse för tunnelbanan var alla tre stationerna dessutom försedda med biljettspärrar, trots att det ju fanns konduktörer på vagnarna.

I Katarinatunneln/Södertunneln gick både Enskedebanan och Örbybanan, varefter de fortsatte på den låga Skansbron (tidigare Skanstullsbron och Tullbron) mot Johanneshov. När de ständiga broöppningarna allt oftare orsakade trafikstockning byggdes en högbro väster om den gamla bron, som ännu finns kvar. Den nya bron övertog namnet Skanstullsbron, och togs i bruk 1947.

Sen kunde spårvagnarna köra på helt egen banvall hela vägen från Slussen och via den nya stationen Johanneshov (nu Gullmarsplan). Där grenades Örbybanan och Enskedebanan åt varsitt håll, och Enskedebanan fortsatte på de nya spåranläggningen som byggts för kommande tunnelbana till Hökarängen, istället för att som förut följa Örbybanan till Slakthuset.

Efter Johanneshov kom stationen som nu heter Skärmarbrink, men har bytt namn flera gånger: Som spårvagnshållplats hette den först (1946-48) Södra Hammarby, sedan Hammarbyhöjden (49-50). Som tunnelbanestation hette den först Hammarby (50-58), och fick därefter sitt nuvarande namn. I april 58 öppnades en ny gren av tunnelbanan mot Hammarbyhöjden, senare Bagarmossen och Skarpnäck.

UPPDATERING: Rolf kommer ihåg när stickspåret för linje 11 byggdes ut från Hammarby i riktning mot Bagarmossen:

Under byggnadstiden sattes det oväntat upp skyltar för den första stationen (vid Finn Malmgrens plan) med namnet Hammarbyhöjden. Vi diskuterade då våldsamt det korkade namnvalet, som ofelbart skulle förväxlas med stationen Hammarby strax intill. Våra farhågor besannades dessbättre ej, eftersom Hammarby snart döptes om till Skärmarbrink och heter så än idag.

Vid nästa hållplats, som då hette Sofielundsplan, gjorde spårvagnen en gir ner till Sofielundsvägen och kom ut på Nynäsvägen, där den anslöt till den tidigare sträckningen. När den riktiga tunnelbanan öppnats 1950 döptes stationen Sofielundsplan om till Blåsut.

Bilden nedan visar Blåsuts tunnelbanestation som jag minns den, med kiosken framför där jag köpte Fickjournalen och bananchoklad(!). Jag tror man kunde ringa därifrån också. I bakgrunden syns resterna av Brunkebergsåsen.

Efter station Blåsut var det slut med spårvagnsspår – här började den helt nya tunnelbanesträckningen mot Hökarängen, och småningom Farsta och Farsta Strand. Vid Sandsborgs station klippte spåret av den tidigare mycket trafikerade Kyrkogårdsvägen (efter amputationen Stora Gungans väg).

Sen gick banan längs med Sandsborgskyrkogården till station Skogskyrkogården (som först hette Kyrkogården), vidare till Tallkrogen och Gubbängen (där jag konfirmerades och gick i gymnasiet). Både Gubbängen och Hökarängen hade i slutet av 40-talet vuxit snabbt och busslinje 75 från Skanstull till Tallkrogen förlängdes därför till Hökarängen 1947. Från den 1 oktober 1950 ersattes bussen av Stockholms första tunnelbana – linje 18 mellan Slussen och Hökarängen.

Samma dag som tunnelbanan invigdes las även spårvägslinje 8 till Skarpnäck ner, och trafikanterna fick istället ta matarbuss till tunnelbanan. Den nya tunnelbanan övertog inte 8 som sitt nummer, eftersom man ville ha tvåsiffriga linjenummer till tunnelbanan, istället valdes nr 18 som blivit ledigt när spårvägslinje 18 (Slussen-Gröndal) lades ner.

Sen tog det åtta år innan banan förlängdes mot Farsta. 1958 vände man vid den provisoriska stationen vid Farstavägen, och först 1960 kom man ända till då nybyggda Farsta Centrum. Den slutliga ändstationen Farsta Strand öppnades 1971, och blev bytespunkt till pendeltåget på Nynäsbanan.

Slussen var alltså den första stationen på Stockholms tunnelbanenät.

I sin ursprungliga form invigdes Slussen 1933 som ändstation för de spårvagnar som gick i tunnel från Skanstull. Bilden visar inbjudningskort till invigningen av Tunnelbanan Skanstull till Slussen 30/9 1933. (Det kallades alltså redan då tunnelbana, med T-märke och allt.)

1950 byggdes spårvägstunneln om till ”riktig” tunnelbana, och Slussen förblev ändstation för den södra tunnelbanan ända fram till 1957, då sträckan Slussen–Hötorget kunde invigas.

Nedan ett flygfotografi av Oscar Bladh: Götgatan sedd mot norr från trakten av Ringvägen. De prickade linjerna markerar tunnelbanans sträckning.

Den byggnadstekniskt besvärligaste sträckningen på det som senare blev Gröna linjen var mellan Slussen och Hötorget. Därför byggdes den biten sist. Här måste man bland annat bygga ny järnvägsbro, spränga ny tunnel, lägga igen delar av Riddarholmskanalen och under byggnadstiden torrlägga Norrström. Mycket av den gamla bebyggelsen i Klarakvarteret och kring Sergels Torg revs. Tunnelbanebygget var en av anledningarna till att stockholmarna länge fick leva med den så kallade Riksgropen.

Den 24 november 1957 var det äntligen dags: På T-Centralen klippte konung Gustav VI Adolf av det blågula bandet framför invigningståget, och sedan åkte kungaparet premiärturen från Centralen till Slussen. Här kan man läsa mera om den stora ”DAGEN T” – som i T-bana.

DN hade flera helsidor om ”En av vårt lands största arbetsprestationer”, och Svenska Dagbladet satsade på ett stort ”T-banenummer”, där man kunde läsa att det vid invigningen var 50 år sedan civ ing Erik Winell lagt fram sitt allra första utkast till T-bana, då kallad lokalbana. Han lär aldrig ha fått något riktigt svar. Aftonbladet skrev entusiastiskt om den stora dagen:

“Proppen i pulsådern borta. Det tekniskt kanske svåraste problemet i hela T-banebygget löstes med att ”trafikströmmen gick under Strömmen”. Därmed förenades T-banorna i norr och söder och blev en enda T-bana, Stockholms pulsåder. Alla i Storstockholm blev därmed nära grannar. ”Sovstädernas” isolering upphör.”

Tror att jag nu fått hyfsat klart för mig hur det var – och blev – på ”min” del av Gröna linjen. Välkomna att fylla på, kommentera (eller justera… ) 

P S: På Hässelbysidan kan man läsa om Gröna linjens ”andra ände”: tunnelbanenät och tidtabeller från 1957, samt ”SS-biljetter” från 60-talet.

P S2: T-banestationernas namnbyten gjorde mig mer förvirrad än vanligt. Här en lista, med de gamla namnen inom parentes:

Hötorget (Kungsgatan), Medborgarplatsen (Södra Bantorget), Skanstull (Ringvägen), Gullmarsplan (Johanneshov), Skärmarbrink (spårvägshållplats Södra Hammarby, Hammarbyhöjden, tunnelbanestation Hammarby), Blåsut (Sofielundsplan), Skogskyrkogården (Kyrkogården), Globen (Slakthuset, Isstadion), Svedmyra (Svinmyran)