Anna har hittat en övningsbok (?) från klass 1 i Enskede Gamla Skola: Den har ljusblått omslag, linjerade sidor, och en marginal för lärarens anteckningar. Dessa trycktes av SKRIVRIT, som inte bara tillhandahöll läroböcker och skriv/räknehäften, utan allt som kunde behövas i en skolsal, från radergummin till hyvelbänkar.

För övrigt minns jag att vi även hade griffeltavlor i första klass, när vi skulle lära oss att skriva. Min finns inte kvar, men jag hittade ett foto av en liknande på internet.

Vi skrev på våra tavlor med grifflar som förvarades i ett avlångt träskrin. Sedan hade jag också en svamp i ett snöre, med vilken man suddade ut det man skrivit. Hängde den svampen fast vid griffeltavlan? I så fall hur? Fanns det ett hål i träramen som man trädde andra ändan av snöret igenom? Detta har jag inget minne av! Är det någon mer som minns griffeltavlorna och grifflarna?

Griffeltavlor består av en skiva slätpolerad skiffer i en träram – de heter också ”slate” på engelska, vilket betyder skiffer. En griffeltavla innehåller en (oftast svart eller mörkgrå) skrivplatta bestående av skiffer. Man skriver med en griffel, ett ritdon av ett mjukare lerskiffer som ger avtryck på tavelskiffret. Ordet griffel kommer, via latinet och tyskan, ursprungligen från grekiskans verb graphein, ‘skriva’. På grund av begränsad tillgång på griffel – bland annat i Storbritannien och Tyskland – ersattes griffeln efter hand av kritor (oftast tillverkade av gips).

Läs gärna den spännande berättelsen om klassrummen i USA som skulle få nya whiteboards och smartboards. När man tog bort de svarta tavlorna hittade man äldre varianter – som inte hade rörts på nästan 100 år. På dem kunde man fortfarande läsa texter och bilder från 1917, bland annat ett ”multiplikationshjul”(okänt av skolans nuvarande rektor). Allt såg ut som om det gjorts dagen innan.

Anna fortsätter: Jag har också för mig att vi använde en kulram när vi lärde oss att räkna i första klass. Kan jag ha drömt det?

Och så fanns förstås alla hundratals planscher, som förvarades i Materielrummet. Vissa av dessa gamla planscher anses säkerligen ”rasistiska” numera – de visade främmande och exotiska folkslag, som det hette då. Men det fanns även andra lärorika planscher:

Senare, i klass 4, när vi skulle lära oss ”välskrivning” fick vi genom skolan köpa en grå reservoarpenna (av plast) som hade elevens namn i vita upphöjda bokstäver längs pennans skaft. Den fylldes med bläck från ett bläckhorn, och samtliga elevers reservoarpennor förvarades i ett skåp i klassrummet. (Jag har faktiskt kvar min reservoarpenna!)

Då gick jag visserligen i Gärdesskolan, men även ni som flyttade till Nytorpsskolan respektive Enskede Vita Skola måste väl ha tvingats lära er välskrivning med en reservoarpenna fylld med bläck?

Här är ett foto av en liknande ”skolpenna”.

Lena har inga minnen av någon griffeltavla, och reservoarpenna hade jag först långt senare i livet. Vi lärde oss skriva med gamla hederliga stålpennor med träskaft. Man doppade stålspetsen i sitt eget lilla bläckhorn och skrev tills bläcket tog slut. (Fast i Wikipedia läser jag att sådana pennor började tas ur bruk redan under 1930-talet och ersattes av reservoarpennan, på 1950-talet följd av kulspetspennan.)

Till oss sa man att vi inte skulle använda de nya kulspetspennorna, för de kunde förstöra handstilen. Hur det skulle gå till förklarade man inte och i mitt fall hjälpte det inte att undvika dem, jag skriver ändå som en kratta.

I välskrivningen skulle man helst dra tjocka staplar neråt och tunnare uppåt, och det gick inte att åstadkomma med kulspetspennor. Med stålpennor gick det, åtminstone när man nyss doppat dem – fast om man tryckte för hårt delade sig udden och måste bytas ut.

På Armémuseum(!) hittar jag en bild på ”3 st stålpennor, ingår i officerspacklåda”.

På ett klassfoto från Nytorp ser man i alla fall den lilla fördjupningen till höger om pennfacket, där bläckhornet skulle sitta. Jag har för mig att det fanns en (senare?) variant med bara ett litet hål i bänklocket för en pigg under bläckhornet.

Sylvia (Röda skolan 1946-48) har gjort ett tillägg:

Glöm inte penntorkarna till bläckpennan! De bestod av flera lager tjockt tyg sammanhållna i mitten, och användes för att torka bort överflödigt bläck från stiftet.

Den på bilden är lite”fancy”, jag har för mig att man tillverkade dem i slöjden av kasserade tjocka tygbitar som man fått hemifrån. Mycket användbara för att undvika plumpar.

Det var mycket att tänka på när man skulle försöka forma bokstäverna i skrivstil med lutningspapper bakom…