Hans-Göran har bland annat berättat om hur man på vintrarna spelade spontana landhockeymatcher på gatan, med snöklumpar som mål – om det kom en bil fick man flytta på sig. Snö fanns det gott om.
Här plogas det (och skottas) på Skärmarbrinksgatan.
(Klicka för större bilder.)
Anna minns också barndomens vintrar: Precis så här såg mitt allra första par skridskor ut. De spändes fast på pjäxorna.
Bilden är från 40-talet, Sörmlands museum (CC BY-SA).
Jag och min ”bästis” Agneta, som bodde i nästa port, åkte skridskor på andra sidan Nynäsvägen, på en grusplan som spolades om vintern till isbana. Det bör ha varit i närheten av ödledammarna.
Lena gissar på att de var på Johanneshovs IP: Där åkte jag själv skridskor, småningom på kvällstid, iförd vita konståkningsskridskor, med skaft och taggar fram. Inte för att jag kunde några konster, det mest avancerade var att åka baklänges, men det var bara pojkar som hade (hockey)rör.
Varför hette de rör? Enligt Wikipedia är ”rör” skridskor där skenan är infälld i ett rör som sedan är fäst i en sko. ”Halvrör” är samma typ av skena och fäste, men utan fast sko.
Men i början var jag klädd som skridskoprinsessa, med skotskrutig kjol, hemstickad tröja och rosetter i flätorna. Och så de vanliga korviga damaskbyxorna, förstås.
Tyvärr syns bara lite av mina allra första skridskor (för jag tror aldrig jag hade några med två skenor). Men jag kommer ihåg att de var jättefina, röda och vita med påskrift ”Baby” på sidan (för jag hade så små fötter).
Jag undrar hur stadig jag var på mina fina skrillor, på bilden håller jag ju mamma i ena handen och tant Ella (som gett mig skridskorna) i den andra. I bakgrunden skymtar en kälke, liknande den Anna beskriver nedan.
Anna har ingen bild av sin kälke, men minns att den var av fernissat trä, med stålmedar och en ratt.
Lena hittar bild på en sån kälke på Örebro museum 1955. Observera även raggsockorna och pjäxorna, som man ju även kunde fästa skridskomedar eller halvrör på, enligt ovan. Mycket praktiskt! (Om det funkade…).
Någon sparkstötting hade Anna inte, däremot ett ”Flygande Tefat” som såg ut så här:
Lenas tefat var ljusblått: På det drog mina kompisars pappa mig en gång nerför den snöiga Skärmarbrinksvägen, som man ser på Hans-Görans bild här ovan. Ingen rädder för bilar där, som sagt.
Bilden högst upp på sidan visar ”Barn som åker tefat i Enskede 1960”, av Herbert Lindgren, Stockholmskällan (CC-BY).
På Youtube hittar jag en video om skillnaden på (barn)sport då och nu. Den handlar visserligen inte om Enskede, men även den som inte spelade hockey kan känna igen sig.
Nä, man blev INTE skjutsad nånstans – mina föräldrar hade inte ens bil. Och fanns arrangerade sportaktiviteter, med domare och visselpipa? Jag vet inte, men min klassis Hans-Göran har berättat att killarna spelade landhockey på gatan och ishockey på den delen av Johanneshovs idrottsplats som var öppen för allmänheten. Men då spelades många småmatcher samtidigt, på tvären och med snöklumpar som mål. Puckarna försvann ofta i drivorna, inga vuxna var inblandade, och ”vi spelade efter egna regler”. Läs mera om Ishockey och fotboll på Johanneshovs idrottsplats.
Videon är från en by, där det kunde vara 40 ungar som vinglade iväg till matchen i sina sladdriga skridskor (men var de verkligen gjorda i något ”wellpappliknande material”?) Utrustningen var ABC-hjälm, pissblöta lovikkavantar med hängande isklumpar och så dessa avskydda ”gummibyxor” (elastabyxor) från Algots, som beskrivs i inlägget om vinterkläder.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Jag var nog endast nyss 6 år fyllda när jag åkte skridskor med ”tvåmedingarna”.
Senare fick jag ett par vita ”konståkningsskridskor” med taggar framtill; dessa liknade ett par vita damkängor – snördes med LÅNGA, vita skosnören! – fast med en stålskena fastnitad under sulan. Minns ej hur gammal jag var när jag fick dessa ”vuxna” skridskor; kanske 8 år.
Jag minns att vi också åkte skridskor i mörkret vid strålkastarljus (?) men det är ju alldeles mörkt vid 3-4 på em om vintrarna i Sthlm så det var säkerligen innan middagsmaten serverades hemma. Trots detta verkar det sett med nutida ögon lite underligt att små barn fick ge sig av ut ensamma och korsa en starkt (?) trafikerad huvudled, Nynäsvägen, efter mörkrets inbrott.
Ej heller jag blev skjutsad i bil utan gick – sommarhalvåret cyklade jag också – överallt. Från 10 års ålder åkte jag buss utan vuxet sällskap. Jag var visserligen tvungen att ta Johan med mig, men då min lillebror var 2 år yngre än jag förstår jag inte tanken här. Min far köpte sin första bil våren 1961, men inte skjutsades vi hit och dit i den inte!
Jag och min ”bästis” Agneta gick till och från Enskede Gamla Skola från Burspråksvägen där vi bodde från skolstarten. Första veckan följde Agnetas mamma med oss och andra veckan min mamma. Sedan fick vi klara oss själva. Jag är född i November så jag var 6 år gammal när jag började skolan i slutet av Augusti 1959.
Jag vet nu vad den där vita fusk-pälsmössan hette: Lilltroll, kallades den för! Jag fick en sådan i julklapp 1959, och jag skrev om mina julklappar i min Skrivbok för 1sta Klass, nämligen, vilken jag hittade häromdagen.
Den julen fick jag i julklapp:
En stor chokladkaka; en mössa Lilltroll; ett par rutiga långbyxor; två (!) underkjolar; ett par näsdukar.
(Numera får ungarna en Android Smartphone; a Playstation; a mountainbike …)
Mössa Lilltroll … undrar om det hade någonting med Nicke Lilltroll att göra? Detta var en oerhört populär radioserie för barn, nämligen; sändes mellan 1957 och 1965 i Sveriges Radio.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nicke_Lilltroll
GillaGilla
Jag gick också ensam till Röda skolan, har ett minne av att jag kände mig så lååång när jag äntligen fyllt 7 (född i november). I början åt jag dock hemma, för jag var så kräsen med maten… Men sen fick jag lära känna den fruktansvärda mannagrynsgröten med russin. 😦 Men den mössan minns jag inte – kanske efter min tid?
Har kvar mina dagböcker, och i den första skrev jag upp vad jag fått – bland annat dagboken (röd med hjärtformat lås.)
GillaGilla
Mmm … mössa Lilltroll var på modet vintern 1959-1960 så du kanske var ”för gammal” eller ”för vuxen” för en sådan då.
Aaaah! Även jag hade en dagbok med litet lås – hänglås? Detta var några år senare dock, när vi hade flyttat till Gärdet.
Jag hade också en tunn bok med texten Poesi på framsidan av pärmen. I den var det meningen att skolkamrater och andra kamrater, vänner, kusiner etc. skulle skriva några rader.
Ytterligare en tunn bok jag fick, eller köpte, lite senare hade texten Mina Vänner på framsidan. Varje vän fick en sida att skriva på, olika uppgifter om sig själva, och högst upp skulle de klistra ett litet foto av sig själva. (Ingen aning om vad jag gjorde med den boken; slängde den förmodligen när jag blivit lite äldre.)
GillaGilla
Minns en vinterfriluftsdag i Nytorpsskolan. Vi fick spänna på oss skidorna med läderbindningar utanför skolan. Sen åkte vi på skidorna bort över Nytorpsgärdet via Björkhagen/Kärrtorp förbi Hammarbystugan till Hellasgården. Då var vi plats där utmaningen att åka ett visst spår skulle ske. Medhavd matsäck med choklad i termos som hade gått sönder för några när de ramlade. Glasflaskor i termosarna på den tiden som ni nog minns. Sen var det dags att sätta på skidorna igen vilket var litet svårt då läderbindningarna stelnat av snön. Sen skidfärd åter till skolan. Tror inte att dagens skolelever skulle klara av den prestationen vi utsattes för och klarade av.
Minns att jag kom hem med stelfrusna tår. Mamma fixade varm saft åt mig och jag fick lägga mig på golvet med fötterna mot elementet.
Det kan man kalla ett äventyrligt minne 😃
GillaGillad av 1 person
Jag är så tacksam för alla som delar sina minnen med mig, som har så få. 😁 Det enda minne jag har av skidutflykt är när jag fick låna skidor och åkte på plan mark (is?) tills skidorna ramlade av, för jag hade inte pjäxor utan läderstövlar (som jag tror hette Tom Mix). Skridskoåkning på Josse minns jag, med kalla domnade fötter och isiga vantar, men annars inga detaljer.
Bra då att ha ett externminne här!
GillaGilla
Skidåkning var definitivt ”an endurance test” på den tiden. Jag hade också ett par gamla träskidor med klumpiga bindningar av läder och stål, vilka frös i kylan och stelnade efter det att de blivit blöta. Dessa skidor hade jag fått ”ärva” efter en mycket äldre kusin. Träskidor var ett otyg, då man var tvungen att valla dem ofta, annars fastnade de på snön. Pappa brukade valla alla våra träskidor i köket, till min mammas förtvivlan! Han lade flera ex. av Dagens Nyheter på köksbordet och värmde upp vallan i en tom plåtburk på en av gaslågorna på spisen. När vallan var tjockt flytande skulle den strykas på undersidorna av samtliga träskidor.
Jag var inte så förtjust i skidåkning då jag fann det tröttande att staka sig fram i skidspåren samt att saxa uppför backarna så man kunde åka nerför igen. Lovikkavantarna blev blöta och otäcka! Pjäxorna var tunga och klumpiga att ha på fötterna. Dessa var av tjockt läder och skulle smörjas in regelbundet med Viking Fiskarsmorning eller liknande.
Hellasgården minns jag väl. Dit gjorde vår skolklass också utflykt. Även vi hade termos med varm choklad, och jag medtog limpsmörgåsar med kalla vändstekta ägg som pålägg. Pappa gjorde dessa, minns jag. De lades ihop två och två, med en bit smörpapper emellan, och alltsammans lades i en ränsel av smärting med läderremmar och stålspännen. Även den var tung …
GillaGilla
Jag minns att vi spelade hockey (i alla fall något med hockeyklubba och puck) på gatan efter att den plogats. På den tiden saltades inte gatan (Blåsutvägen) så den var hal och fin, inte bra för bilarna dock. Vid något tillfälle skulle vi försöka att pricka glödlampan i lyktstolpen. Det fanns ett skott som kallades ”att pucka” som vi använde, samma som idag kallas handledsskott. Vid ett tillfälle bar det sig inte bättre är att jag råkade träffa rutan i vår port. Glasrutan var hel och täckte hela dörren men gick förstås sönder av mitt missriktade skott. I stället för att byta hela rutan satte man en bräda mitt på så rutan blev tvådelad. Detta var i 35:an. För att det hela skulle se symmetriskt ut med 37:an var man tvungen att göra samma sak med den glasrutan. Min pappa blev inte särskilt glad eftersom han fick stå för kalaset.
GillaGilla